Transit

Jag har missat några dagar. Och kommer att missa några till.
Jag har gått in i nåt slags annan värld, och här är det lite si och så med vad man tycker är nödvändigt för att överleva. Den här världen är ungefär som min gamla, men jag vill inte ha nånting med några andra människor att göra. Alls. Om jag fick bestämma. Men det får jag inte. Det är det som gör att jag håller på att flippa ut.
Jag får inte välja att inte ha människor i mitt liv. Jag får inte ens välja att bara ha några, ganska uthärdliga och trivsamma människor i mitt liv. Jag måste varje dag hantera interaktioner med andra människor som jag skulle önska att jag inte behövde möta alls, fast jag tycker att det är sjukt obehagligt.

Det här att jag har svårt för människor som koncept är ett personlighetsdrag som jag alltid haft, samtidigt som jag alltid har varit i behov av social stimulans. När människor är som bäst kan jag bli hög på hur mycket intelligens, humor och kraft de har. Att jag få ta del av det. Det är en svår nöt att knäcka.

Jag har också en av naturen lätt skeptisk inställning till världen, och människorna som befolkar den. När jag inte mår bra blir de negativa intrycken från andra förstärkta hundrafallt. Det är som en flod av allt elakt, ont, småsint och bara vardagsrövigt som människor gör mot varann har dubbla understrykningar. Det highlightas och blinkar emot mig. Jag kan inte blinka bort det eller inte se.
Om man ska vara riktigt ärlig så blir jag rädd för människor. Inte som i ”rädd”, utan som i att jag känner lika delar obehag och förakt. För att människor är så futtiga, så onda, så destruktiva, så otroligt självupptagna och egoistiska. Så små.
Jag ser i allt tecken på detta, och blir överväldigad och illa till mods över hur illa människor gör varandra, sig själva och sin omgivning genom nåt slags labil nyckfullhet…eller ofta bara av slump och ointresse.
Och jag är uppenbarligen också människa, och jag känner en stark skam över det. Jag vet inte hur jag skall göra för att inte vara eller bli en sån människa som jag hela tiden ser och skyggar ifrån, om jag nu måste vara en.

Så ser jag på alla andra som skrattar, är glada, går omkring och är viktiga, självupptagna och håller på med olika saker de tycker är livsnödvändiga – och de märker tydligen inte alls denna skrämmande och obehagliga delen av existensen. Det är bara pärlplattor, skidsemester, chefskonferenser, köksrenoveringar och nya vårjackor. Jag har alltid tyckt att det är störande, men man måste spela med. Jag har fattat det. Det går inte att gå fram till nån och bara fråga ”Men är du en bra människa?”. Det går att prata om nagellack, kuddar, fika och böcker. Klart jag bryr mig om det. Titta, jag är människa. Jag kan också fördjupa mig i ansiktskrämer, ett par nya skor och en vårblomma. Titta, jag postar en solnedgång på Instagram. Jag är människa. Jag förstår vad som är viktigt för människor. Ändå, under ”finaste vännen” och ”styrkekramar” finns ju dessa oceaner av omänsklig mänsklighet. Det är den jag ser. Även hos de människor som brandat sig som bra och goda. Jag ser den hos alla. Och jag ser den hos mig. Men det är aldrig nån som pratar om sitt fula, elaka, småsinta jag. De har inget. Det är bara jag som ser det. Hos dem. Hos mig kan alla se allt. Jag är genomskinlig fast jag försöker. Vara som man ska. Och om jag säger att jag är dålig, då vill alla gärna bekräfta det. För de är det inte och det är skönare om nån annan är det. Då kan man lägga allt utanför sig själv, på nån annan som är ivrig att bära det. De menar minsann alltid sitt ”finaste vännen”. De mindre fina orden de säger om sina ”finaste vänner” i andra forum räknas inte. Du måste ha missförstått. Det är så det är att vara människa. Man säger nåt övertygande, sen gör man vad fan som helst och låtsas som att just nu räknades det inte. Pga orsak.

Jag går nästan sönder bara av att frotteras med dessa människor som dessutom ibland ventilerar att de tycker att jag ”utstrålar avståndstagande” i mitt kroppsspråk, eller är butter och tvär. Jag är glad att jag lyckats hålla min fasad så pass kontrollerad att det är allt som sipprar ut eftersom jag hela tiden inuti avgrundsvrålar av ångest, obehag och behärskar ett slags kräkreflex. När jag går på stan eller i en korridor på jobbet och möter nån så känner jag hur min kropp spänns av obehag. Jag tvingar mig till ögonkontakt, till att le och ibland prata. Men det känns som om det suger kraft ur mig. Jag är helt slut, som om jag hela dagarna vandrar runt i en skräckfilm och måste låtsas att jag inte ser att alla har människomasker över sina monsterfejs.

Jag hittar förstås på. För så där kan man inte tänka. Det vore helt bisarrt. Människor är goda, vill gott. Problemet är bara att jag egentligen tror det, och det är därför jag blir helt iskall när jag till fullo förstår att det inte är så. Det är ingen miss, inget undantag, inget missförstånd och inga tillfälliga avvikelser. Det är på riktigt så att människor som kallar sig goda är förmögna till så mycket lågt och dåligt…och att det bara finns centimeterdjupt hos vissa. Men de kommer aldrig att erkänna det. Därför är det så obehagligt. Att idén om den egna godheten står fast även när man monterar ner den och när man krossar sina medmänniskor. Det var för ett gott syfte!

Det slår mig att jag kanske just nu är som i det där sista medvetna stadiet innan man blir dement. Jag kommer om ett litet tag att slå ifrån helt. Gå in i nåt slags total frånvaro. Bli som den hemlösa kvinnan som går runt i Centrum med sin shoppingvagn och mumlar, år ut och år in. Jag kanske plötsligt kommer att börja samla på svanar. Jag kanske är William Foster innan han går bananas i ”Falling Down”. Jag utesluter inget. Jag är uppenbarligen också en människa. Enligt mig kan såna göra precis vad som helst utan att blinka. De som möter din blick, ler och utbyter några vardagliga artigheter kanske egentligen tänker att du är ett troll. Vem vet när de börjar agera som om du är det? På riktigt.

#17

Musik Non Stop till slut

Well played Kent.

 

#14

Cravings

Tiden flyger. Idag är det två år sen de skar i min kropp. Eller va fan, det gör de ju hela tiden känns det som. Men det här var ändå ett skärande som borde firas med tårta. Eller inte.
Jag har inte varit nåt stor fan av tårta sen dess faktiskt. Saker började smaka annorlunda. Banan och choklad till exempel. Äpplen och fisk.
Fast jag tycker inte det gör så mycket, för jag är och har alltid varit en matperiodare. Dvs att jag äter olika saker som jag gillar enormt mycket, sen en dag vaknar jag och vill inte äta det alls, och får sug efter annat.

Jag hade nyligen en diskussion om detta, då jag plötsligt förstår att alla inte är så där som jag som är väldigt insnöad på olika matvaror i olika perioder. Nu menar jag inte att man är sugen på pizza när man är bakis eller bara måste ha schååååklad ibland. Utan det är mer att vilja ha olika typer av råvaror, en maträtt eller en särskild produkt. Oftast är det faktiskt inte en särskild maträtt utan en smak eller en grej i en maträtt.

Jag tycker det är helt normalt att ha olika typer av cravings som ständigt byts ut. Jag har alltid haft så. Så länge jag minns. Helt random vill jag helst bara äta riskakor, mango och makrill i tomatsås hela tiden. Så äter jag det nästan varje dag i några veckor eller månader. Om jag hade fått välja hade jag nog ätit det till frukost, lunch och middag.
Sen en dag vill jag istället ha Snickers, spenatsoppa och wakamesallad. Lussekatter. Leverpastej. Grapefrukt. Wasabinötter. Knäckebröd. Vattenmelon. Inlagd strömming. Mums-mums. Räkor. Blåbär. Ost.
Det brukar vara ungefär 2-3 saker åt gången, och sällan nåt som hör ihop.

En termin när jag pluggade åt jag nästan bara pepparkakor, clementiner och Mamma Scans köttbullar. Det tråkiga är att det är helt orelaterat till lämplighet. Typ om det är säsong, om det är nyttigt, om det går att kombinera med annat, om det är lätt att få tag på osv. Det är skitjobbigt när det är nåt som är svårt att få tag på eller inte är så bra att äta mycket av. Fint när det är apelsinperiod. Illa när det är pistageglassperiod.

Jag trodde att detta var normalt. Att alla funkar så. Att de bara  ”jag skiter i vad vi äter till middag, men glöm inte att köpa brieost”. Men en del människor går uppenbarligen år ut och år in och älskar tacos, chokladglass och hushållsost.
Jag äter så klart annat också,  även under mina ”perioder”. Men jag måste typ ha den grejen hemma och kan gå långa omvägar för att köpa en särskild sorts glass eller hitta blodapelsiner. Det är ju inte som att jag snöar in på heroin eller bebishjärnor. Och det är bara en gång jag blev illa till mods själv – då var jag inte sugen på nåt alls på flera veckor. Det tyckte jag var helt onormalt. Sjukt och ledsamt. För det är inte jag. Jag vet att det finns människor som inte äter när de är nere, ledsna eller sjuka. Så är det inte för mig. Jag mår nästan alltid bättre om jag äter nåt. Men plötsligt slutade det vara så. Det var bara sjukt jobbigt att äta. Jag tyckte att det var lite onödigt och äckligt. Att det liksom bara går genom kroppen. Kändes helt meningslöst. Nu är det mer att jag känner så några timmar, sen går det över lagom till kvällen.
Och jag är alltid, alltid sugen på latte. Och spenatsoppa med ägg. Och afternoon tea.
Och när jag är sjuk vill jag alltid ha pulverpotatismos eller Yoplait miniyoughurts som smakar persika och mango.

Just nu är det annars hipsterknäckebröd (typ nåt dyrt norskt surdegsknäcke), koriander, zooklubbor och Walkers shortbread.
Vad är dina?

#13

Trollkarlar på Internet

Jag har alltid haft åsikten att om nån är en idiot, oavsett i vilken kanal det är, så ska man tala om det. Man ska säga emot, man ska visa att det inte är ok, man ska konfrontera människor kring skitsnack, fördomar och dålig attityd. Det är min privata åsikt.
Sen ett tag har jag en yrkesroll där det på mitt bord hamnar att svara på kommentarer från människor som jag i en privat kontext hade hanterat enligt ovan. I min yrkesroll kan jag förstås inte göra det. Det som jag tycker är jobbigt med det är även att jag får ”de besvärliga” på mitt bord, dvs de som first line redan har försökt hantera. Det är alltså mestadels människor som inte varken är eller kommer att bli nöjda oavsett vad man svarar dem. Deras klagomål eller påståenden handlar ofta om saker som egentligen är kritik av samhället, myter som inte stämmer eller någon som inte har en fråga utan en åsikt som de vill ventilera fast kanalen inte är ett diskussionsforum utan en kundkanal.

Nånting jag har noterat är att det är oerhört destruktivt att hålla på med detta dag ut och dag in, särskilt om man redan innan är misantropiskt lagd.
Nu för tiden har snedseglare, rättshaverister, troll, rasister och bara otroligt osakliga och inte så verbalt begåvade människor fri lejd att i alla forum trolla, spamma och bara grisa ner med sina spyor. Det är helt accepterat att den/de som sitter och tar emot detta bara ska hålla sig sakliga, neutrala och inte på nåt sätt markera att det är en oacceptabel ton och attityd. Det gör mig ledsen att människor som uppenbarligen är besvikna på livet och bara allmänt förbannade tycker att det är ok att kanalisera sina känslor i en sån kontext och mot människor som har det som sin arbetsmiljö.
Man blir påverkad av det. Det är inte precis som de vettiga, nyanserade eller de som har en vanlig fråga som de på riktigt vill ha svar på som hamnar hos mig. Det är alltid de där som man måste svara för att de påstår nåt som behöver besvaras – inte för att de är intresserade av det – men för att det behöver bemötas inför andra som också ser vad de skriver och vad vi svarar.

Den senaste tiden har det varit ännu fler troll, människor med mentala problem och VERSALSKRIVARE än vanligt. Några av dem riktigt läskiga. Väldigt aggressiva och med en tydlig agenda. De skapar flera fejkkonton och spammar ner med sina utspel.
Det är som att hela tiden öppna en brevlåda full med bajs.
Det är mentalt tärande. Särskilt för att jag inte får använda mina bästa skills – att med dräpande och verbala krafter slå tillbaka. Att vara ironisk, sarkastisk eller ge igen med samma mynt eller ibland bara svara ”Det där är en sjukt otrevlig attityd Maj-Britt. Brukar du kräkas så här även när du pratat med en människa öga mot öga också?” eller ”Det där är ett så befängt påstående att jag inte ens ids svara”. Eller ”Just fucking google it!” när de kommenterar saker de inte har nån som helst clue om, inte läser det man svarat tidigare och helt enkelt bara vill ranta på om sin idé, spy lite galla och vädra sina unkna värderingar.
Så jag känner mig bakbunden hela tiden. Som en boxare som måste lämna en blomma till nån som just nitade en med full kraft, eller nån som måste städa upp nån främmande persons spyor.

Min åsikt är att man borde ha nolltolerans. Folk som bara jävlas, beter sig illa eller inte tar in information de får – de förverkar sin möjlighet att få delta i ett samtal.
Beeeeeep – three strikes and you’re out.
Fast tre är lite väl många chanser i min bok.
Personligen ger jag bara en.
Och just nu har jag ärligt talat en tolerans på minus för att ta andras bullshit. Det gör jag bara om jag har betalt för det, och ärligt talat inte ens det just nu.

#12

 

Älva

Vad hände med elvan?

På fredagar så fredagsfikar vi. Det är sen gammalt. Det är vår after work.
Det kan sen också bli ett glas vin eller två till maten. I fredags tyckte vi båda att veckan hade varit lite särdeles skit så vi fyllde på glasen lite mer och orerade vidare om tråkiga saker. Vips hade vi faktiskt blivit ganska berusade. På blanka fredagkvällen.
Just då var det mest fnittrigt och roligt att inse att vi lyckats dricka nästan en flaska vin var utan att ens tänka på det, men att vakna idag var mindre kul. Jag var inte bakis, men verkligen sjukt seg, trött och sänkt. Precis vad man behöver on top just nu.
Det där gör jag inte om. Två glas är lagom.
Jag satte mig till och med framför datorn för att blogga, men jag såg ju inte vad jag skrev, så det kändes som en bra idé att låta bli.

Det fick mig att tänka på den drastiska förändringen i mitt sätt att se på ”att ta ett glas vin”. Trots att jag alltid har tyckt att det vart kul att ”festa” och ibland kanske gått lite för mycket all in vid såna tillfällen, så har jag aldrig tyckt att alkohol i sig är särskilt nödvändigt. Jag kan lika gärna inte dricka. Jag hade en ganska lång period efter jag blev sjuk då jag drack väldigt lite alkohol, och då mycket sällan. För att det kändes onödigt och ointressant. För att det kändes dumt att addera berusning till en kropp där balansen är påverkad och man lätt blir yr. Då blev det ännu mer tydligt för mig att alkohol för mig är en social sak och att jag främst är intresserad av berusningen, inte av alkoholdryckerna i sig. I alla fall inte på ett sätt som motiverar att dricka den utanför den sociala kontexten.
Jag kan lika gärna dricka en alkoholfri drink eller en lättöl. Vin har jag aldrig egentligen tyckt varit så kul, utom till mat.

För mig har det under hela mitt vuxna liv varit så att jag har tyckt att det är suspekt att sitta hemma ensam och ta ett glas vin, en drink eller en öl. Det skulle bara inte hända att jag gjorde det. Ganska länge hade jag aldrig själv öppnat en vinflaska med korkskruv för att jag alltid drack vin i en sociala kontext där nån annan gjorde det. Det här rörde inte bara om jag var ensam utan också att dricka alkohol på tu man hand. Visst var det absolut så att vi kunde dricka vin till en fin middag, ta en drink eller en öl hemma, bara vi. Men jag drack kanske ett halvt glas vin, lämnade en del av drinken och tyckte att en öl var lagom. Det var som att alkohol för mig var nåt så otroligt förknippat med att umgås ute eller hemma hos nån annan, eller när man själv har en fest eller middag med vänner.
Det var till och med så att de bruksvin vi köpte och hade i vinstället hemma ibland blev dåliga för att de fick ligga för länge (med andra ord inga årgångsviner som vinner på att bli lagrade). Hade vi fest och det blev nåt kvar i en bag-in-box fick vi ofta hälla ut det för att det blivit surt.

Men de senaste året, kanske två åren, har jag ändrat mig. Att dricka ett glas vin till maten gör jag säkert ibland 2-3 gånger i veckan. Ibland även på en vardag om det skulle passa bra till middagen. På helgen tycker jag att det är nice med en drink ibland. Nu är det mer för att jag tycker att det är gott, men också för att det för mig är förknippat med att vara ledig, varva ner och att göra det trevligt. Det är fortfarande socialt, men berusningen ser jag snarare som en nackdel. En irriterande effekt. Jag tycker om att det får mig att slappna av och må bra. Det är inte ”tjoho, party!”, utan mer bara ”ahhh…skönt”.

Jag tycker ändå fortfarande att det är suspekt och får lite dåligt samvete. Särskilt när jag vid nåt tillfälle då min man var sjuk och inte så pigg på middag och fredagsvin, helt enkelt själv tog ett glas till middagen. För mig är det ett beteende som jag förknippar med att ha ett konstigt förhållande till alkohol, lite varningslampa. Ändå vet jag att många jag känner inte alls skulle se nåt konstigt med det och lätt skulle kunna ta ett glas framför TV:n i sin ensamhet om andan faller på.

Det är lite lustigt att jag aldrig skulle tänka att nån annan har ett alkoholproblem om de är partyglada i en social kontext (det finns förstås beteenden som man tycker tyder på att folk lätt får i sig ”lite för mycket”, men om de inte blir stökiga eller gör bort sig ser jag inte riktigt problemet att man blir påverkad eller berusad), men om nån skulle säga att de dricker vin hemma till middagen varje dag eller tar en drink på en måndag då tycker jag att det är alkoholistvarning direkt. Att jag kunde trilla in klockan 04 på morgonen efter en lyckad after work tyckte jag aldrig var nåt varningstecken, annat än på att jag kanske var lite för lättledd när det gäller party.

Ändå har jag alltid tänkt att om nån sa ”vi förbjuder alkohol för det gör så stor skada i samhället” så skulle jag bara ”ok”. Jag kände verkligen inte heller att jag saknade det på nåt sätt den perioden jag i princip inte drack nåt alls.
Nu kan jag faktiskt ibland känna att jag ser fram emot det där glaset vin.
Frågan är om jag har en normalare inställning nu, eller om det är tvärtom?
Jag återkommer när jag druckit upp det lilla som är kvar i bag-in-boxen sen igår.

#11

Jag lyssnar efter regn

En sak jag tycker är bra med mig är att jag är sjukt envis.
En sak jag tycker är jättedålig med mig är att jag är sjukt envis.

Jag ger upp. Och sen ligger jag där uppgiven en stund. Sen kikar jag upp från där nere, och kravlar mig upp en bit och vips står jag där igen. Knackar på med min arga lilla hand.
Hallå, vänta lite. Sa jag att jag ger upp nu? Märkte ni det? Hörde ni det? Jag ville påminna er, om att jag i alla fall inte är död än. Men jag har givit upp. Ok? Nu lägger jag mig ner igen! Och ger upp. PS. Kan nån komma med saft och en kudde?

Jag kan inte med att falla igenom helt. För det är så passivt.
Jag kan inte bara kliva av, för jag vill ju så gärna vara på.
Jag kan leva på ganska lite vatten. Även om jag är uttorkad och vissen och murken så räcker det med ett litet löfte om regn så finns det antydan till liv i jorden. Å andra sidan slokar jag rätt mycket mest hela tiden även under blomning. Det är som den krukväxten man liksom bara väntar på att den ska dö tillräckligt för att man ska kunna slänga den, för den är rätt ful och sorglig. Men den kämpar ju så gott den kan, med det lilla den har kvar av blad och stammar.

Men den dag – pang – så är den bara död. Det är en sekunds verk.
Nån hällde saft på den och kvävde den med en kudde!

#10

Vab – vikten av beslutsamhet

Jag är bra på en del saker. Att få nog. Det fick jag idag.
Jag sa ”Jag orkar inte med det här”. Sen gick jag hem.
Det är förmodligen fusk då jag inte är sjuk. Världen är det. Men jag mår i alla fall rätt dåligt, och det är close enough. Plus att jag börjar fundera allt mer på om det egentligen är nån skillnad om jag är där eller inte.  Jag ser det mer som en paus.
Jag fattade ett beslut, att det bara inte är ok.

Som av en slump börjar jag tänka på boken ”Kontorsninja” och börjar fnissa lite. Då kan det inte vara helt ute med mig.

#9

That boy needs therapy

På mitt jobb har vi tvingats gå en mindfulnesskurs. För att alla är så stressade. Sånt tycker jag är great. Man får lära sig att alla problem beror på ens eget mind set. Det kan jag gott tro. Organisationens mind set är ”ingen är oersättlig” och ”mår du dåligt på arbetet är det säkert nåt i ditt privatliv”. Det har visat sig produktivt. Arbetsenheterna gråter bara inlåsta på toaletten nu för tiden.
För mig är mindfulness lite som om nyliberalism,  framgångsteologi och ett väggord fått ett barn. Som de döpt till ”Carpe Diem”.
Men eftersom regel nummer ett var att man inte behöver hävda sin åsikt alltid så försökte jag att inte vädra mitt tvivel. Efter flera grunda lektioner som gick ut på saker som att man inte ska bli arg, irriterad, stressad och istället vara vänlig så började jag lacka ur. Uppenbarligen gick inte poängerna hem hos mig.
Jag ställde följdfrågor, som typ ”hur ska vi tillämpa det praktiskt i vårt arbete?”, ”om nån är arg – kan det ha en orsak? Kan man fundera på om man kan göra nåt åt den istället?”, ”Vänlig, superbra. Vore det inte intressant om vi pratade i gruppen om vad det innebär konkret för alla i arbetsgruppen eftersom alla säkert upplever sig bemöta andra vänligt, men inte alltid själva bli vänligt bemötta?”.
Då blev det jobbig stämning. Och det är som alla vet inte så mycket mindfulness.
Jag fick nog underkänt. Som vanligt.
Jag behöver alltid nåt mer konkret och handfast. Nåt som spinner.

#8

Let me eat cake

Jag tycker att det mesta går att göra lite roligt, även om det är väldigt tråkigt. Bara man har lite distans till det. I min familj är vi bra på det. Vi är distanserade. Som morfar sa på mormors begravning ”Det blir kaffi etta vi ha lagt källingi i jårdi”. Saker är som de är. Låt oss fika!

Om jag hade fått välja hade jag lagt ljusår av distans mellan mig själv och allting nu. Så det blev roligt igen. I alla fall ”roligt”. Jag hade velat vara på månen, som minst. Självklart on the dark side, där de har cookies. På baksidan där man slipper ha utsikt över det jordiska medan man fikar. Men det finns ingen beam me up Scotty-funktion. Det finns bara en oändlig rad måndagar som man ska bita ihop käkarna kring tills de krasar. Smällar som ska tas. Väggar som inte ska gås in i. Tår som inte ska trampas på med all den här ”ärligheten”.

Du är tuff. Nej, jag är osmart. Otaktisk. Oförmögen att förstå spel och lekar, vars regler jag tycker är ologiska.

Det finns en gräns för vad whiskers on kittens and warm woolen mittens hjälper emot. Morfin. Vin. Semester. Cream colored ponies and crisp apple strudels. Fika. Kramar. Drömmar. Varm latte i en kall kropp. Det blir alltid måndag igen. Det är alltid nåt krig som ska vinnas. Nåt som gör ont inuti eller utanpå som det inte finns plats för. För det är inte din dag idag. I morgon ser inte så bra ut den heller. Det är alltid nån annans dag. Nån som behöver dina fem minuter bättre, eller behöver mina fem minuter bättre. Nån annan som behöver. Mer. Än. Jag. Behöver. Nåt.

Ibland vill jag ha distans till mig själv. Jag tar mitt månadskort och kliver på en buss, kliver av den och stiger på nästa, tills jag inte riktigt vet var jag är. Så då är jag ensam, och är ändå där med mig och lite vilse. Då letar jag upp ett fik. För saker är som de är. Låt oss fika. Låt henne få en kaka. Då blir hon glad igen. Men det blev hon inte. Den här gången.

#7

A perfect life

Jag bara väntar och väntar, men aldrig är det nån som hör av sig och vill att jag ska berätta om min helg i nån tidning. Vad är det för fel på mitt liv? Va? Va? Va? Duger det inte åt er? Tryffelpizza och rawfoodglass till fredagsmyset är väl ingen sport. Det är att ångest redan på fredagen för att helgen snart är över, vara sjuk och hängig och inte orka nåt som är en sport. Nån typ av kast med liten boll-sport där man man missar varje gång.

Jag har sovit i genomsnitt fyra timmar per natt den här veckan så nu när det är söndag kan väl ingen jävel begära att jag ska minnas vad jag gjorde i fredags? Men de flesta helger ser ungefär likadana ut, så det är inte så svårt att komma ihåg.

Fredag:
Jag gissar att My Man och jag tog en ”after work” i fredags. Det betyder att vi ses i vårt rätt deppiga centrum på typ Espresso House för den obligatoriska fredagsfikan. Då dricker vi latte ur takeawaymuggar och spyr terapeutiskt galla över våra respektive jobb innan vi går till Hemköp och handlar middag. I bästa fall kommer vi ihåg vad vi skrivit upp på vår präktiga lilla veckomatsedel, i annat fall kanske vi köper med oss hämtmat eller chansar lite. Inget är ju så upplivande som att komma hem fredagstrött, börja med middagen och inse att nån ingrediens saknas…
I fredags hade jag dock som den perfekta lilla hemmafru jag är förberett middagen redan innan. Som en liten kärleksgåva till min man, i samma härad som att ha städat toaletterna. Så när vi kom hem var det bara att slänga ner allt i gryta och stekpanna. Det blev en superfestlig kyckling teriyaki med varm palsternacksallad. Ännu godare blev det av två glas rött. Vi kramade verkligen ur det sista ur bag-in-boxen. Sen ville jag bara sova, men det gjorde jag förmodligen inte eftersom det är mot alla regler att gå i säng tidigt.
Lite oklart vad vi gjorde resten av kvällen. Jag tror att jag läste alla veckans DN (orkar aldrig läsa den på vardagarna så på nåt sätt måste man ju få valuta för de spenderade prenumerationspengarna), medan jag slösurfade och såg på TV.

Lördag:
Ingen får käka frukost förrän den andra vaknar. Det är sen gammalt. Oklart varför, då vi nästan aldrig pratar med varann vid frukost. Vi delar bara upp DN:s bilagor och läser och byter sen. Ibland kommenterar vi nåt i en artikel, men annars är frukosten helt klart den tystaste måltiden i hushållet. Troligen för att man inte dricker rödvin till.
Jag åt så klart chiapudding, på grund av att det är ungefär det enda jag vill äta på morgonen. Det smakar inget, man blir rätt mätt och det är på det hela taget lättätet. Allt jag uppskattar innan jag riktigt har upparbetat min vanliga aptit.
Jag åt den med björnbär,  kokosflingor och mandelsmör. Jag byter frukt/bär men annars samma upplägg varje dag. För sån är jag. En tråkig jävel.

Sen gör vi också alltid ungefär samma sak varje lördag. Åker nånstans och promenerar eller strosar i affärer, går på nåt museum, fikar, planerar middagen, utför eventuellt lite ärenden och handlar mat till kvällen. I lördags var jag extremt hängig och trött så vi åkte bara till Fridhemsplan efter att vi fixat lite hemma. Sorterat tvätt, städat, diskat och fixat.
Fikade på ett Thelins som ingen av oss sett förut, pga att jag inte var i form för att traska runt och leta efter nåt annat. Mycket fancy. Not! Lite som en skolmatsal. Blev en kortfika eftersom det var vi och tusen barnfamiljer där. Inte det mest vilsamma när man är på sitt mest irritabla humör. Sen Systembolaget (herre gud, man kan inte vara utan bag-in-box!) och matshopping på Daglivs. Mycket bra affär vad gäller utbud av matvaror, men ändå alltid lite som ett helvete eftersom det alltid är skitmycket folk och allmänt rörigt och i två plan som man måste navigera runt på för att hitta saker som inte är helt logiskt placerat. Var genomsvettig och väldigt irriterad när vi kom ut. Vill då helst döda nån, men brukar nöja mig med att sucka och himla med ögonen.
Kom sen på att jag glömt en grej så fick ändå gå in i vårt deppiga Centrum när vi kom hem. *suckar och himlar med ögonen*

När vi kom hem började My Man med maten eftersom det var carnitas, som ska ligga i marinad en timme först och sen koka några timmar till så köttet faller isär. Väldigt hipster. Han är superhappy så fort han får kasta ner en massa chili i nåt, så han fixade och grejade med detta medan jag satt med min återkommande följeslagare vetekudden i min fåtölj och var ynklig och slut. Kollade en inspelad dokumentär som handlade om Muhammad Ali och andra amerikanska boxare. Det handlade rätt mycket om det amerikanska samhället speglat ur afroamerikans vinkel. Plus att jag lärde mig en massa om boxning. Älskar dokumentärer så spelar i perioder in hur många som helst. Perfekt att se när man inte orkar så mycket annat.

Vi käkade middag ungefär vid åtta, som det ofta blir på helgerna. Det var supergott. Tortillabröd med carnitas, en god mole, massor av koriander, lite grönsaker och guacamole. Med iskall öl till förstås. Tacomys på hipstervis. Blir alltid lite upplivad av en god middag, så väldans tur att min man älskar att laga mat.

Sen såg vi filmen ”Mannen från U.N.C.L.E”, drack rödvin och åt lite snacks. Jag höll på att tuppa av pga trötthet, men ger det jag minns av filmen en 3:a i betyg. Ganska småputtrig action som man inte behövde hänga med allt för koncentrerat i. Alicia Vikander spelade den kvinnliga huvudrollen, vilket var extra kul eftersom hon är så i ropet nu och vi såg ”Ex Machina” förra helgen. Den gillade jag verkligen. En riktigt bra scifi, där hon gjorde en grym insats.

Söndag:
Vaknar klockan 12. Fattar inget! Är helt borta. Har ont i huvudet och är bortdomnad i stora delar av kroppen. Som att vara sjukt bakis, fast utan att ha festat. Testade ny dos på smärtstillande som jag alltid tar innan jag går och lägger mig. Låg vaken till 02 innan jag föll till föga och tog vanliga dosen istället och fick sova. Men uppenbarligen var det inte riktigt optimalt. Eller för optimalt. Härligt med ofrivillig sovmorgon…Halva dagen gick utan att man fick nåt gjort. Great! Skapar inte alls stress och ångest. Nehejdå.
Kollade med My Man om han ätit nåt, men han väntade tydligen på att jag skulle vakna.
Var gudaglad att jag kommit ihåg att fixa chiapudding kvällen innan så att det var snabbfixat med frukostlunchwhatever. Hungrig som en zombie med hjärnvittring.

Regn, blåst och skitväder idag, men jag vill ändå komma ut lite även när kroppen protesterar. Annars mår jag bara ännu sämre och känner mig deppig. Vi tar bussen till Sumpan för att handla, men jag är så pass hängig att jag behöver sitta ned en stund. Vi går på Espresso House och fikar.  Jag har glömt min mobil hemma (som så ofta pga väldigt tankspridd och glömsk nu för tiden) så är sur över det typ en halvtimme.
Det är vårt bästa häng. Fika, surfa och visa varann grejer på mobilerna.
Känns helt handikappande att inte ha sin mobil med sig. Särskilt när det är där man skrivit upp sin shoppinglista…
Bestämmer oss för att handla på ICA Maxi istället på grund av att My Man ändå måste köpa en massa glasburkar för sitt chiliprojekt och bättre att handla i denna gigantiska mataffär framför ett vanligt snabbköp. Han ska koka ihop olika sorters chili till en sås som han lägger in hela torkade chilis i. Chili med chili alltså. Detta ska han sen hälla på små burkar och ge till sina andra chiliälskande machovänner. När vi kommer hem är vi båda möra och softar en stund innan han börjar med chilikokandet och jag förbereder middag.

Dricker te och börjar se sista säsongen av ”Big Love” på HBO. Jättebra mormonkärleksdrama som jag började se typ tre år efter den slutat sändas. Hade starkt för mig att jag inte sett klart den, men typ tre avsnitt in känner jag igen allting. Jag minns dock inget vad som händer framåt eller hur det slutar – alltså är det lika bra att se om det. Blir ju ändå som nytt för mig. Besparar mig också att börja se nåt nytt. Vore ju synd att hänga med och se nån serie alla andra pratar om. Mer som en déja vu. Lite som mina helger alltså.

Vi har sen tvättid. Tror vi. Bär ner tre stora påsar tvätt i tvättstugan, för att upptäcka att vår tid tydligen var igår. Jag är för trött för att bråka om detta. Suckar och himlar med ögonen. Bär upp allt igen.
Fixar mat istället. Köttbullar med bladpersilja och vitlök tillsammans med en tomat- & mozzarellasallad med pesto.
Plockar undan och diskar. Ser lite mer på ”Big Love”, sen ser vi ”Home” på Netflix och käkar lite ost som vi köpte på ostmässan för nån helg sen och inte kommit ihåg att testa (herre gud, bara en sån sak…hur fan kan man glömma att äta ost?). ”Home” är en animerad Dreamworksfilm om en alien som blir kompis med en människoflicka som letar efter sin mamma. Väldigt sedelärande om att man kan undvika alienkrig bara genom att vara en trofast vän och bry sig om sin familj. Antecknar detta i notes på min mobil, men det kan ju hända att jag glömmer det pga väldigt seg och trött i huvudet hela tiden, eller glömmer mobilen nån stans. Så kan inte ansvara för att detta påverkar framtiden eller mitt agerande. Det kan bli alienkrig alltså.

Sen sitter jag här och har ångest för att det redan är slut på min fab helg, och jag är nästan ännu tröttare nu än i fredags.

Så detta är vad jag brukar göra på helgerna – fika, äta, städa och/eller tvätta, ha ont och ha ångest över nästa arbetsvecka. Perfect!

#6

 

Det är bättre att fejda aväj än att bränna ut sig själv

Det är förmodligen ett ålderstecken, men jag läser nu för tiden Vårdguidens tidning som man får hem i brevlådan ibland med stort intresse. I detta nummer var det bland annat en artikel om att bli sjuk av stress.
Nästan alla symptomen på utbrändhet stämmer klockrent med hur det funkar för mig. Men i mitt fall har jag ju en kronisk sjukdom som har ungefär samma typ av effekter.Alltså skulle jag i princip inte märka om jag blir utbränd på grund av att det liksom är saker som är standard vid MS. Men det är en helt annan grej och beror på helt andra saker.

Det gör mig lite ledsen att människor som har ett val (även om jag själv vet exakt hur det är – att det är känslan av att inte ha nåt val som gör att man hamnar i den onda stresspiralen som gör en sjuk) utsätter sig för risker med sin hälsa som är betydligt allvarligare än man tror. Att ”stressa lite” är för en del en livsstil eller nåt som får dem att kicka in en extra växel när det behövs, men den dåliga och destruktiva stressen sätter kroppen i nåt slag ständig alert som kör slut på den. Vilket vem som helst borde fatta, att den konstanta höga beredskapen där man använder alla extra depåer förr eller senare sliter ut kroppen, och framför allt hjärnan.

För det är nästan exakt som en hjärnskada att bli utbränd (eller vad man nu kallar det, i olika tider har likartade diagnoser haft olika namn). Det måste man ha stor respekt för. Att det är svårt att komma igen om det har gått så långt.
Människor som aldrig varit där har nog ingen aning. Det finns en fördom om att ”det bara är att skärpa sig”, precis som folk verkar tro om depression. Ryck upp dig! Sluta stressa då. Slappna av. Varva ner.
Lite så. Ändå brukar de som hamnar där vara helt slut när det händer. Så slut att även de mest vardagliga saker tar stopp. Då har kroppen förmodligen signalerat på alla möjliga sätt en längre tid. Och inte helt sällan har människan som är på väg att ta slut också gjort det. Men få lyssnar.
Man ser hyfsat ofta människor i sin omgivning som man faktiskt förstår är i riskzonen (eller så fattar man inget pga självcentrerad), och som ingen tar åt sidan och säger ”Hallå, vad gör du? Det där är farligt”. Såna som framför allt bör göra det är kanske en chef eller arbetsgivare, eftersom det ofta är i jobbsituationen det blir tydligast. Men även en partner, kollega eller en vän bör kunna ta upp ämnet om man ser att någon under en längre period visat såna tecken. Ofta förändras en människa även personlighetsmässigt – blir antingen mer känslomässig eller tvärtom väldigt avtrubbad och avstängd.

För det finns ju en massa varningssignaler som både man själv och omgivningen borde reagera på.
Återkommande plötslig irritation, nedstämdhet och oro. Om nån som inte brukar t ex får aggressiva utbrott eller blir ledsen kan det vara ett tecken på utbrändhet.
Konstant trötthet, hjärtklappning, krånglande mage, återkommande huvudvärk eller spänningsvärk i muskler (ofta i nacke, rygg, käkar), svårt att slappna av även när man är ledig, darrningar, yrsel, dimsyn, glömska, koncentrationssvårigheter, sömnsvårigheter. Svårt att sätta igång med saker. Svårt att avsluta saker. Lättdistraherad.
Visst, alla de där sakerna har alla nån gång eller kanske till och med flera under en kort period. Eller beror på sjukdomar eller andra saker. Men om det är saker som successivt dyker upp och inte försvinner. Om det är så där månad efter månad och ökar kanske nån varningsklocka borde börja ringa?
Enorm trötthet, som inte sömn eller en helgs vila eller kanske ens semester rår på är ett allvarligt tecken. De flesta människor som får chans att återhämta sig och varva ner mellan stressigare perioder klarar av tillfällig press utan att bli utbrända eller få utmattningsdepressioner. Men många får aldrig den respiten och då stänger kroppen helt enkelt ned till sist. För att få vila.
En annan sak är att man ser aktiviteter som man förut tyckte var trevliga, avslappnande och energigivande som plikter, måsten och tröttsamma tidstjuvar. Typ social samvaro med andra, att ägna sig åt sina fritidsintressen eller att träna. Man kan ha svårt att läsa en bok, se en film eller följa med i en TV-serie för att man inte kan slappna av. Att ta ett bad, gå på massage eller yoga kan tvärtom öka anspänningen eller framkalla oro och att man känner sig ännu mer risig, som att man har en infektion i kroppen eller liknande. Som att kroppen får en liten påminnelse om hur det är att slappna av och hamnar i chock. Det där har jag hört många säga, såna som tänker att de mitt i sin hyperstressiga tillvaro ska börja ”varva ner” och unna sig nåt avslappnande, och inte inser att det är en längre process. Till och med avslappningen ska gå snabbt och fixas mellan alla andra ”måsten”.

Det är lustigt detta, för när jag pratade med en person som varit sjukskriven över ett år för utbrändhet och hen berättade om olika problem som hen haft så kunde jag fylla i, beskriva olika symptom och fråga om hen känt si eller så i olika lägen.
Hen ”men hur kan du veta det?”.
För att många med MS har exakt såna problem.  Därför vet jag hur illa det är, eller kan bli, om man inte tar det på allvar. Varför försätta dig i samma sits som nån vars hjärna påverkats permanent av inflammationer och ärrbildning?
Jag vet att det är lätt att säga att man ska vara uppmärksam på sånt här, för en del av den komplexa anledningen till att folk blir utbrända är att de inte har samma spärr, stopp och självbevarelsedrift som andra. Om den första tanken när man går till sin företagshälsovård eller husläkare och denne föreslår att man borde sjukskrivas är ”Nej, det GÅR INTE. Jag har så mycket att göra. Jag kan inte vara borta 4 veckor” så är det nåt som är fel. Ingen människa i världen är så oumbärlig att den inte kan sätta ner foten när kroppen börjar lacka ur och säga ”ja, det är bäst för mig!”. Och är man så oumbärlig så lever man redan där under en omänsklig press. Ingen vinner på att folk kör helt slut på sig, för tro mig – de flesta som blir utbrända kan inte återhämta sig på en månad, eller två. En del återhämtar sig aldrig.

Så snälla människor, tänk på att ingen, ingen har nytta av eller kommer att tacka er för att ni körde er själva i botten. Och nej, du har inte alls kontroll över läget om du redan börjar få svårt med koncentration, minne och ork. Det är inte duktigt att härda ut lite till. Det är inte ett tecken på hur tuff du är. Det är ett tecken på att stressen gjort dig dum och lite blind. Om ditt försvar är att ”det bara är extra mycket nu” och snart ”blir lite bättre” så sätt en påminnelse på tidpunkten när du tänker att det kommer att vara mindre stressigt och kolla då. Är det mindre stressigt? Har de där symptomen du kände när det började bli för mycket borta? Om inte – do the math.

Ja, det är lätt att säga såna här saker till nån annan och inte lyda råden själv. Därför säger jag det till er. Och hoppas att nån säger det till mig när jag behöver höra det.
Det är so fucking inte värt det! Det finns ingenting – inget jobb, ingen utmärkelse, inget beröm, diplom eller ingen annan persons tacksamhet som är värd att du offrar din hälsa för det. Faktiskt.

#5

Forked up

Jag tänker alltid på viktiga saker.

Idag började jag fundera på två uttryck jag hört som jag tycker är skumma.
Det första är att när man ligger sked är en ena ”lilla skeden” (ligger framför) och den andra är ”Stora skeden” (ligger bakom). Jag fattar ingenting. I min besticklåda ligger inte olika stora skedar ens i samma fack. Aldrig i helvete att en matsked och en tesked skulle ligga sked. Det är ju fel och mot naturen. Dessutom är jag inte säker på att jag tycker att skeda ens är en korrekt metafor för att ligga bredvid varann vända åt samma håll. Man kan väl lika gärna kniva eller gaffla varann? Ner med besticknormen. Krossa den!

Det andra uttrycket är stora och lilla usch. Jag minns inte var jag hörde det, men jag tror att det var en fd kollega som hävdade att han hade några bekanta som kallade bajsa och kissa för dessa suspekta saker. Det är nästan snäppet värre än att kalla det kvinnliga könsorganet för lilla blomman eller nåt annat snuffsigpuffsigt. Hur som helst, jag ser framför mig att det kan uppstå många förvirrade ögonblick när dessa barn ska inordna sig i den övriga världens vokabulär. Folk tror kanske att de pratar om stjärnbilderna Stora och Lilla Björn som ju heter Ursa Major och Ursa Minor på latin. Det kan bli astronomiska missförstånd. Tihi.
Där kom jag att tänka på ett slanguttryck för stora usch – att björna. Det måste finnas ett samband där.
Så långt i min fundering kom en mig närstående med ett inspel – ”nä, björna är väl när två homosexuella rundlagda män med stark kroppsbehåring ligger sked?

Och så var cirkeln sluten.

#4

Raindrops on roses and whiskers on kittens

British Rose Handkräm

Hawaiian Kukui Cream

Drops Of YouthDay Cream

Det är sånt här som händer mig när det är medlemsdag på Body Shop och jag missar bussen hem från jobbet och fick ett par extra minuter att slå ihjäl. ”Man kan alltid titta utan att handla”, tänkte jag med min vanliga naivitet.
HAHA!
HA-HA-HA! HA!
Sen tänker jag att det är jättesynd om expediten i affären om jag upptar hennes tid och sen inte köper nåt. Då kanske hon får självtvivel och prestationsångest, varpå hennes rosiga, unga, släta ansikte blir fyllt av bekymmersrynkor och tecken på stress. Det i sin tur kommer att leda till att hon får kicken från jobbet eftersom de inte kan ha människor med skrumpna små ansikten som kränger skönhetsprodukter som mirakulöst föryngrar hyn. Då kanske hon måste bo på gatan, tigga och sova på en pappkartong. Klart en måste handla då. Man får bara ta det för teamet liksom. TEAM SLÄT HUD 4 EVER!
Plus att det ju kommit nya grejer som jag inte har i badrumsskåpet sen innan.

Dagkrämen i Drops of Youth-serien tror jag är ganska ny. Jag har iofs typ tre andra sorters dagkräm redan, men det finns så många olika dagar så man kan liksom inte få för många.

Sen kom ju nya doftserien British Rose ut igår, och det vore mig helt jävla främmande att inte åtminstone en vecka efter att en sån släppts gå runt och dofta lite av det senaste nya. Det enda som var wild and crazy i detta var att jag köpte en handkräm istället för en body butter. Men hey, mars är en lång månad.

Mest nöjd är jag med den gigantiska burken med Hawaiian Kukui Cream. Låt er inte luras, det är varken glass eller en framstammad peniskräm. Det är helt enkelt en enastående väldoftande kroppskräm gjord på kukuinötsolja. Eller som Carl von Linné skulle ha sagt Aleurites moluccanus. Jag testade en lite klutt på handen för några dagar sen och gick sen runt resten av dagen och sniffade lite i luften och undrade vem det var som luktade så sjukt gott. Det var ju jag! Bara en sån sak.

God natt då, i morgon ska vi prata om härskarteknik eller söta djur.

#2

Ljust och fräscht

Får man gå hem nu?
Frågar åt en kompis.

Jag gjorde ju ändå om hela utseendet på bloggen lite så där out of the blue. Och det blev faktiskt inte bättre än så här. Men det var lite som att ta på sig rena underkläder. Det känns ju fräscht i alla fall en dag eller så.

Jag har verkligen inte tid att sitta här och filosofera hela kvällen. Jag har nagellack som ska tas bort, ost som ska ätas och säkert nån tidning som behövs bläddras lite i.

Min dag var som alla arbetsdagar helt fab. Det är sen gammalt.
På grund av känsliga läsare (jag själv nån gång i framtiden när jag slöläser mina gamla blogginlägg) ska jag inte utveckla det ytterligare. Men jag vet vad jag menar. Business as usual. Nån klev rakt över mig, och jag var så himla glad att det i alla fall inte var på mig den här gången. Jag går sönder så lätt.

Jag tror jag är på väg mot ljusare tider. Snart kommer jag inte ens att vara arg för att jag är osynlig. Då kan jag sväva in och ut utan att ens bli sedd. Mest ut. Jag kommer aldrig att behöva fråga om jag får gå hem. För ingen kommer att veta att jag borde ha varit där.

#1

Blogg ettusensexton

Det finns förmodligen inget som passar sämre i mitt liv just nu än att åta mig några som helst uppgifter som innebär att leverera nåt utöver att upprätthålla en fasad utåt av att ha ens minimal kontroll över tillvaron. Min favoritsak när nåt kliar på själen som en sticksig polotröja är att med intensiv blick hoovra över tillvaron i jakt på något stackars annat att distrahera mig med. Åh, hej #Blogg100. För femte året.
Inte för mig alltså, för alla andra lättlurade jävlar som harvat runt med detta självpåtagna uppdrag fem gånger redan. Hur många gånger har jag varit på det? Minns inte och är för lat för att kolla. Men jag tror att jag genomfört det två gånger och testat tre. Men mitt minne är kortare än…vahettere…anyway…Det är inte att delta som är grejen, det är att vinna. Över nån. Och nån kommer säkert att skippa att delta, så även om jag bara skriver ett enda inlägg kommer jag att ha vunnit över hen.

Så klart ska jag vara med i år också. Så klart. Fram med skumpa och ballonger redan nu så kan jag förhandsfira. Det är så jag lever. Tar ut allt i förskott, och i efterskott och alltid.
Uttag oavsett om det finns täckning. För vem vet vad framtiden bär i sitt sköte? Jag har alltid hatat det uttrycket. Det låter som om det ligger en jättelik ödesgudinna särande på benet i en gynstol framför en och det samtidigt kan vara som ett svart hål i rymden som man kommer att sugas in i och sluta existera.
Kom vi för nära varandras excentriska fantasier nu? Stay tuned, det kommer mera. Excentrisk fantasilöshet mest.

På nätterna drömmer jag till exempel så fantasilöst att jag lika gärna kunde vara byrådirektör på Tråkighetsministeriet (vilket för all del inte är helt fjärran från verkligheten). Det mest spännande jag drömt på flera år var att det kommit en ny version av Photoshop, som inte hade intuitiva funktioner och att jag därför hade svårt att beskära bilder som jag brukar. Annars kan jag drömma om att jag letar efter mina vantar i en byrålåda (och då känns det som att jag i timme efter timme drömmer väldigt detaljerat om hur jag öppnar och rotar runt i min egen hallbyrå och lyfter på alla saker som ligger där), att jag ska slå ett telefonnummer men inte minns det (även här ser jag min egen mobil i detalj och drömmer gång på gång hur jag försöker öppna Kontakter, komma ihåg ett nummer utantill, trycka på tangenterna osv), att jag lagar mat och saknar en ingrediens som jag är säker på att jag köpt hem (jag öppnar skafferiet rotar runt i det, ser exakt vad jag har på alla hyllor och flyttar runt på allt), att någon stulit mina skor (denna dröm har jag haft återkommande i 10-15 år minns) eller nåt annat som handlar om en vardaglig futilitet som på olika sätt inte fungerar.
Hur tråkig får man vara? Jag drömmer inte ens riktiga mardrömmar, fast dessa är väldigt ångestfyllda och frustrerade. Freud, ring mig – jag kan inte ringa dig pga omöjligt att öppna Kontakter på min mobil, minnas ditt nummer eller träffa tangenterna.
Hursomhelst. Vi ses kanske snart igen. Eller inte. Det beror på. Så är allt just nu. Beroende på. Ödets nycker och framtidens gapande sköte.

Medan du sov

Jag går all in, och all out. Så skrev jag nyss i en annan blogg, där jag postat oftare än här (men en gång i halvåret är inte så svårt att toppa). Jag är osäker på det här med bloggeriet, och skrivandet. Vilket känns konstigt, då jag ”alltid” har skrivit. Dagbok, brev, mail, blogg. Yrkesmässigt och privat. Alltid tänkandet (eller o-tänkadet) i de skrivna orden. Nu plötsligt är det med stor vedermöda jag knåpar ihop tre meningar på Facebook eller en hashtag på Instagram. På jobbet skriver jag hela tiden, men inget av värde.

Så. Det är allt jag har att säga om den långa tystnaden. Oskrivandet. På ett håll försöker jag med tystnad, och här tänkte jag prata om saker som inte betyder nåt alls (vilket jag vet är svårare att hålla än något nyårslöfte). Det känns som att jag knappt kan tänka, läsa, prata, lyssna eller skriva utan att det finns nånting som ger fullt utslag på min nu för tiden väldigt känsliga radar. Som gör mig rasande, ledsen eller i alla fall lite irriterad.

(Var nu tvungen att radera en lång passage om varför jag blev sjukt provocerad av en bok som en kollega valt till bokklubben på jobbet).

Så istället ska jag skriva en sån här lista, som jag snott från en sån där trevlig blogg som jag läser. En prinsessblogg. Där allt är inredning, fräscha blommor och tomtebolycka. Jag älskar sånt. Och hatar det. Men jag tänker inte ens att de är riktiga människor. Det är bara när riktiga människor jag känner försöker låtsas som om deras liv är blomsterängar och solsken all the time – fast de krackelerar – jag blir lite fundersam och undrar varför. Men å andra sidan, det är i alla fall socialt påbjudet att upprätthålla fasaden. Inte att vilja konfrontera kollegan som valt den där boken och fråga ”Hur tänkte du nu? Jag funderar på om du är ond eller bara extremt jävla oempatisk – vilket är det?”. Det skulle inte vara acceptabelt.

Ja, here we go again. Så är min tillvaro hela tiden. Jag pendlar mellan att undra om folk är helt galna och orimliga, eller om jag är det. Förut var jag rätt säker på svaret. Nu är jag inte det. Om jag ska förklara hela kontexten till varför jag blir arg, ledsen, sårad, upprörd, nåntingnånting över saker är det alltid som jag tänker att det inte är värt det. Jag får bara verka orimlig. Det är väl ändå rättvist då det är vad jag oftast anser om andra.

Så, nu anstränger jag mig lite. För att vara acceptabel.
Eftersom jag typ hatar att sova och drömmer mardrömmar nästan varje natt, och på det hela taget har nåt slags sömnfobi skulle jag mycket väl kunna få ett utbrott över hur orimligt det är att nån skriver en lista om sömn som JAG KAN LÄSA. Hånet i det. Men jag är trött och låter bli.

Frågor om sömn

När brukar du gå och lägga dig?
I princip aldrig före midnatt. I bästa fall runt 01. Jag förhalar ständigt sänggåendet eftersom jag tycker att det är obehagligt att sova, plus leder till att man vaknar och det är en ny dag. Vilket jag tycker är nästan lika obehagligt som tanken på att aldrig vakna mer.

När vaknar du?
När jag måste. Och helst inte då heller. Jag är helt borta för världen. Men jag går oftast upp cirka 07.30. Framåt 10 kanske jag kan prata med andra människor utan att vilja döda dem. Kanske. Det är inte så mycket som dåligt morgonhumör som att min kropp helt enkelt tar ungefär så lång tid på sig för att acceptera att nu är det en ny dag.

Är du morgonpigg?
Nej. Fast fram till för typ fem år sen hade jag inga som helst problem att gå upp på morgonen hur trött jag än var. Jag var en sån som aldrig skulle låta en väckarklocka ringa mer än två signaler, och aldrig använde funktionen snooze. Det är morgon – man går upp. Inga konstigheter. Nu är det bara konstigheter. Det finns inget som är särskilt normalt med sovandet eller vaknandet.

Vad gör du i sängen innan du somnar?
Ibland läser jag, eller kollar på mobilen. Men i nio fall av tio är det så sent att jag bara tar min sömntablett och mina värktabletter och försöker smyga in i sovrummet och hålla mig lugn tills jag somnar. Och inte väcka min man, som trots sena vanor ändå oftast redan lagt sig när jag väl faller till föga. I nio fall av tio vaknar han när jag lägger mig i sängen, och vi pratar lite (mest jag) och kramas. Eftersom jag är så sjukt icke-avslappnad ens när jag på kemiskt sätt försätts i sömnmood kan det hända att jag då får en impuls om att jag måste göra nåt som kräver att jag går upp. Det är väldigt dåligt, pga att det är typ som att vara helt kalasfull eller hög, plus att jag ofta får hallucinationer. Det låter förstås helt galet, men jag är så van vid detta så jag tycker inte det är så konstigt. Eller ja, det är konstigt, men sällan läskigt. Det enda som är lite jobbigt är när jag får för mig att min man inte är min man pga att hans ansikte ser ”konstigt ut”. Men att jag ser djur i sovrummet eller vid nåt tillfälle stod och stirrade ut genom fönstret för att ”det står nån där ute och tittar upp på mig” kan ju vara lite creepy. Jag får ofta också för mig att jag måste kliva upp ur sängen och äta nåt. Vilket är sjukt annoying, pga att det ofta är knäckebröd och jag inte är hungrig.

Vad finns på ditt nattduksbord?
Böcker. Ungefär tjugo stycken i en hög. En lampa. Mobil. Glasögon.

Hur är din säng bäddad?
Nästan alltid med lila eller blåa påslakan och underlakan. Två kuddar var och en extra för den som vill ha. Jag fryser i perioder sjukt mycket så jag sover ofta med en eller två filtar också.

Vilken låt är allra bäst att somna till?
Om jag av nån anledning lyssnar på musik när jag ska sova är det alltid nån avslappningsmusik med naturljud. Särskilt regn, åska och storm tycker jag är avslappnande. Eller vågor och vattenfall.

Vad är ditt bästa sova gott-tips?
Har tyvärr inget. Är i starkt behov av ett, eller många. Fast de funkar inte. Men förut skulle jag säga:
Bra temperatur (hatar att frysa, men då blir jag värmd plus kan ha filtar) och helst lite kallt i rummet. Öppet fönster.
Sköna, lagom fluffiga kuddar (älskar hotellkuddar)
Att ha smörjt in sig med nåt från Body Shop som luktar gott
Att vara nyduschad (fast inte så att håret är vått)
Inte ha ätit eller druckit på några timmar innan man går i säng, men inte heller vara hungrig.
Att det regnar eller åskar

Hur sover du egentligen?
Ligger tydligen extremt still och gör inga ljud. Ligger oftast på sidan med ena handen under kudden. Eller på rygg. Skulle aldrig sova på mage.

Vad har du på dig när du sover?
Sovtröja (gamla urtvättade t-shirtar) och typ korta pyjamasshorts. Får även erkänna att jag ibland sover i min onesie, med luvan uppe (om jag fryser).

Hur är din sovfrisyr?
Ehhm? När jag vaknar är det rufsigt.

Vad har du för säng?
En 160 cm från Mio. Den är nästan ny, och eftersom vi hade den förra i typ 10 år var det ett välförtjänt byte. Den är av oklar anledning sjukt hög så jag når inte ner till golvet när jag sitter på kanten. Väldigt prinsessan på ärten faktiskt.

Vad gör du mitt i natten?
Sover. Vaknar av en mardröm. Vaknar av att min man snarkar eller går upp på toa.

Hur gör du för att få ett mysigt sovrum?
Gillar lugna färger (blått, grått och lila), mörka möbler, dämpad belysning och tjocka gardiner. Det ska vara som en mysig grotta.
Men älskar även att sova på hotell, och där är det väl oftast mer ”ljust och fräscht”. Så antingen ombonad boudoir eller krispigt svalt.

Vad är det konstigaste stället du har sovit på?
Är jag på konstiga ställen sover jag inte. Jag sover inte på pendel, buss, tåg eller flyg. Oavsett hur lång resan är. Jag är tvångsvaken tills jag kan sova på en där för avsedd plats (dvs inte sittande). Som sämst en soffa eller madrass på ett golv.

Eller nu ljuger jag. När jag var lite yngre och var ute och festade en del var jag ganska förtjust i att sova på badrumsgolvet när jag var bakis. Jag tog helt enkelt min kudde och gick in i badrummet och la mig. Det kanske är lite konstigt. Tror också att jag en gång gjorde det på mitt sommarjobb efter en väldigt intensiv festnatt. Min kompis och jag turades om att låsa in oss på toa och ta en tupplur. Väldigt oansvarigt.

Folk som kan sova överallt förstår jag mig inte på. Att man skulle somna stående är ett mysterium för mig, eller att somna mitt bland andra människor. Jag kan ju knappt sova ens i min egen säng när jag är drogad med sömntabletter, så det är en utopi för mig.
När jag glömmer ta tabletten sover jag inte alls. Jag är klarvaken hela natten. Men det krävs väl bara några dygn utan sömn så kanske till och med jag ger vika.

Det närmaste jag kommer att ha somnat offentligt är när jag såg en skittrist film på bio efter en natt då jag suttit uppe. Tyvärr skulle jag recensera den och var tvungen att hålla mig vaken, men det var svårt. Jag minns det som långsamma scener på hästar som galopperade i motljus. Eller så sov jag och drömde det.

 

Innan vi faller

Allt vi borde sparat det slängde vi
Allt vi borde lärt oss förträngde vi
Och allt vi borde pratat om gömde vi
Allt vi skulle minnas det glömde vi
Som hade allting
En gång i tiden var allt det här vårt
Innan vi faller i varandras armar
Ska vi falla isär

Jag ser en dokumentär om Egon i Vara. En man som var lite ”eljest”, som man säger norröver. Lite udda, lite speciell, lite utanför.
Så pass att han slutar sitt 59-åriga liv nedkrupen i en sandbox på Herrljunga station. Där han dör ensam. Ihjälfrusen och starkt avmagrad. Med två miljoner på banken, en egen lägenhet och årskort på SJ. En påsk för två år sen. En ensamvarg som bott hela livet hemma hos mamma och pappa, men som ändå haft ett fungerande liv och ett jobb. En lojal medarbetare som skötte sina arbetsuppgifter med en extra stor plikttrogenhet och pedantisk ordningssinne. En man som slutade jobba när hans gamla mamma dog och tog hand om sin gamla pappa tills också denne dog. Och sen äntligen var fri att leva ett eget liv, men då inte kunde. En man som det sista året levde ensam i en lägenhet som han lät förfalla, i en kropp som han lät förfalla – så pass att grannarna larmade om odören från hans lägenhet och reagerade på att han var så skygg och mager.
En man som behövt samhällets hjälp.
Problemet är bara att samhället låter människor falla igenom. Inte ens av illvilja, utan av brist på resurser, samordning, brist på insikt, brist på metoder och medel.
Vi är så många som ser så mycket. Och ändå inte ser. Vi vet. Men vill inte veta.
”Nån borde göra nåt”. Men inte jag. Nån myndighet. Nån annan. Nån som känner personen. Nån som har betalt för det. Nån professionell.

Jag tänker så. De flesta tänker så. Vi ska inte blanda oss i. Det är inte min sak. Vad kan jag göra? What’s in it for me?
Det kostar att sträcka ut sin hand. Det kostar saker vi inte orkar erbjuda en okänd person, eller ens de som finns nära. Det kräver att man är människa. Fullt ut.
Folk ser. Folk pratar, om. Folk tänker, reagerar och spekulerar. Visst finns det de som inte ens ser, eller hör. Men de allra flesta gör det.
Det finns en tyst kunskap som vi bär på. Sånt vi vet, men inte gör nåt med. Jag minns från när jag var liten all kunskap man hade om hur saker förhöll sig, men var för ung att kunna tolka och förstå. När man började förstå blev man förbryllad över att alla andra också visste och såg, och inte gjorde nåt. De vuxna. De man trodde hade makten. Om de såg och inte sa nåt då måste det ju vara för att inget skulle, eller kunde, göras. Att allt var som det skulle.
Alla frågor man aldrig ställer sig, eller rakt ut till nån annan.Alla dubbla sanningar om ensamma gubben som bjöd barnen på godis om de kom med honom in, om finska alkiskvinnan som lät okända ungar gå ut och rasta hennes jättestora schäferhundar, om grannfamiljens bråk, slagsmål och skrik, om tjejen på gården som hade en styvpappa som tafsade och kommenterade småtjejernas kroppar, om tjejen vars mamma var lite efterbliven och köpte ut sprit till alla på högstadiet, om killen vars pappa satt inne för misshandel, om hon som de gjorde vad de ville med på festerna, om den mobbade lilla tjejen med sitt långa hår som kom till skolan en morgon och hade snaggat sig med en nagelsax. Alla som skrek på hjälp med stängda munnar. Alla som drunknade medan andra såg på. De som sen kommer med sitt vuxna jag och säger ”minns du?”. Nej, det gör jag inte. Vi minns inte det där. För det går inte att vara vuxen och ha sett det med barnets ögon. Det går inte att resa tillbaka i tiden.
Vi lärde oss att människor drunknar och faller, och att vi ser på.
Det är som det är. Med de här djuren som kallar sig människor.

Vad kan man kräva av en annan människa? Nästan inget alls. Du är inte skyldig. Du är inte heller oskyldig.
Jag har sett och hört det så många gånger nu. Även efter att människor har fallit igenom. Ibland för att bli räddade till sist, och ibland bara handlöst. Hur vi pratar till och med efteråt om vad andra borde ha gjort, sett och sagt. Hur offret bär skulden. Och alltid den varma, trygga gemenskapen kring att nån ju är ”lite speciell”, kanske inte föll igenom på ett konstruktivt sätt så att det var enkelt för andra att se, förstå, tolka eller hjälpa. De kanske inte bad om det. Och om de gjort det så kanske det inte var på ett sätt som var bra nog. Kanske var för mycket, för lite eller gjordes med fel ord. Vid fel tillfälle. De kanske inte väntade på att bryta ihop i en kontext där det passade sig. De kanske inte var samlade och starka i sin svaghet. De kanske bara var tysta. Hur ska man då kunna se? Hur ska man då kunna höra?
Allt är hur man tolkar saker man sett och hur man skapar en historia man sen tror är sann. Ett rättfärdigande av det man gjorde, och ännu mer det man inte gjorde. Men var det så svart? Eller så vitt?
De goda förtjänar att få hjälp. De goda hjälper. De onda förtjänar att falla. De onda tittar bara på.

Jag mötte min före detta granne i Centrum för nån vecka sen. Den där grannen. Han som blev vräkt. Till slut. Efter flera år när vi och andra pratat med hyresvärden, andra grannar, Hyresgästföreningen, polisen och en massa andra människor om ”problemet”. Hans missbrukarliv med ständiga fester, bråk och stök. Påtända människor, aggressiva människor, skadegörelser och inbrott, inneboende som misshandlade varann så vi fick ringa polisen. Nedspydd hiss och nedskitet trapphus. Folk som sov i källaren och tvättstugan. Kanyler, bråte och glaskross.
Sen branden, och översvämningen.
En process som pågick i nästan fem år, där vi började försöka hitta nånstans att vända oss efter kanske ett år. Nånstans där ”nån annan” kunde ta tag i detta. Men det fanns ingen. Som kunde. ”Vi kan inte. Vi kan inte. Vi kan inte”. Inte innan nåt ”allvarligt” hade hänt i alla fall. Men nåt hade hänt – missbruk, häleri, knarkhandel, misshandel, våld, hot, skadegörelse.

Jag mötte honom, och hans blick, en sekund. Han ryckte till och vände sig bort. Han måste ha fått protokollet från rättegången i hyresrätten där vi var de enda grannar som vågade ställa upp och vittna. Sett och läst våra vittnesmål. Han måste veta att det var vi. Han måste veta att det var han själv. Jag kände mig ond, för mitt helvete tog slut när vi fick flytta och han vräktes.
Men hans liv, hur är det nu? Var bor han nu? Har han nya grannar som får leva med hans livsval?
Han såg trött och sliten ut. Nedgången. Det gjorde han då med, men värre nu.
Vi fick veta (av såna som kanske inte borde ha fått säga så mycket till oss på grund av sekretess) att lägenheten var en misär, att han hade avvisat hjälp från socialen flera gånger och att han fått väldigt många varningar från hyresvärden som han inte brytt sig om. Varje gång vi ringde polisen sa de att ”de väl kände till adressen”. Alla visste. Ingen kunde göra nåt.
Det är inte svart eller vitt. Ens när man sett, och försökt säga nåt och hitta nån som kan hjälpa. Jag såg inte honom som ett offer, utan som en förövare. Nån som hade ett val. Men vad vet jag om hans liv, om hans val och hans rop på hjälp. Jag hjälpte inte honom. Jag och alla andra inväntade bara en katastrof. Och den kom.
Det har gått mer än ett år nu. Hans lägenhet står ännu tom, renoveringen pågår fortfarande. I veckan såg vi att det lyste i vår gamla lägenhet, den under hans, och stod en krukväxt i fönstret.
Livet går vidare.

Egon i Vara kröp ned i en sandbox och dog. För att ingen såg honom. Eller såg, men tyckte att det var hans eget val att leva så där.
Jag tänker att det är fruktansvärt att inte se en människa, att gå förbi en människa, att förstå – men inget göra.
Att säga att människor har val när de kanske inte kunde se sina. Att i efterhand rättfärdiga det man inte gjorde. Ingen kommer att klandra en, men man ursäktar sig ändå.

Jag går lite fortare och med bultande hjärta när jag möter min vräkta missbrukargranne i centrum. Det var hans val. Det var hans val. Det var hans val. Och mitt. Och samhällets.
Ibland går jag lite fortare förbi tiggaren som sitter i gångtunneln vid vårt hus, eller så går jag en omväg. För att slippa se hans besvikna blick, läsa hans lapp med en bön om jobb eller fotot på hans barn. Vi ger honom bröd, kaffe, en påse frukt, en 50-lapp, lite skramlande växel. Vi ser honom i ögonen och säger hej. Vi ser honom, men vi antar att det är hans val att sitta där – att inte ha ett jobb, att tyst finna sig de dagar vi bara går förbi utan att ge. Vårt val. När hans mage kanske är tom och hungrig och jag går förbi med min matkasse. Jag hatar de dagar jag ser honom vara på väg nånstans och sen få syn på mig, hur han går tillbaka och sätter sig och lyfter sin mugg bedjande. Jag har sett honom. Han vet att jag har sett honom, och att jag inte kan välja att inte se honom igen. Det är ett val jag gjort. Precis som det att inte hjälpa honom, eller nån av de andra tiggarna, på riktigt.

Jag har valt den här världen, och att fortsätta låta den fungera så här.

Det vi svor att minnas det glömde vi
Det vi borde glömt bort det mindes vi
Om det finns någon poäng med att gömma sig
Är det att vi kan försvinna in i drömmar om när

Vi hade allting
En gång i tiden var allt det här vårt
Innan vi faller i varandras armar
Ska vi falla isär

Den ultimata guiden till emotionell ångest

Vill du se en annan horisont
Vill du sjunka
I någon annans solnedgång

Jag lyssnar efter regn
Elektricitet i luften
Och det var så länge sen
Att jag glömt bort
Hur det känns
Att komma hem

I’m in this mood because of scorn, I’m in a mood for total war
To the darkened skies once more and ever onward

The metal wraps itself around your bones
And when it penetrates you, it feels cold

Don’t leave footprints in the snow, footprints in the snow
Cause they will track you like a freak, track you like a freak

I’m about to drive in the ocean
Try to swim from something
bigger than me
kick off my shoes
and swim good
and swim good
take off this suit
and swim good
and swim good

Oh, the day that never came
Oh, the day that never came
Oh, the day that never came
Oh, the day that never came

I was covered in shit, but now I am radiant
I offer my glistering hand to you
No I can’t promise it will not hurt
But I can promise I’ll see you through

Think that I think too much
I’ve seen too much
There is just too much
thought in my head

Darling, just don’t put down your guns yet,
If there really was a God here,
He’d have raised a hand by now.
Darling, you’re born, get old, and die here.

You’re so authentic yeah you’re oh so real
You hurt yourself today to see if you still feel
Come down, baby come down

Fröding smorde aldrig in sig med body butter

Jag köpte min kärlek för pengar, för mig var ej annan att få
Sjung vackert i skorrande strängar,
Sjung vackert om kärlek ändå.

Nåja, det är trots allt bara en hudkräm.
Ihhhhhh…..

Allt man kan köpa för pengar

Jag älskar I-landsproblem. Som nu när jag drack en supergod juice på Wayne’s inne i stan idag och kom hem, skulle googla vad det var i och göra nån variant själv hemma. Så fanns det inte ens nåt på deras hemsida om fräskpressade juicer. Jag kanske bara hittade på att jag drack den? Den hette förvisso Green Dream, så det är kanske meningen att man inte ska komma ihåg den som vaken.
Jag är rätt säker på tre ingredienser: spenat, avokado och ingefära. Men det var minst sex saker i den, och jag har ingen aning om vad det andra var. Nu måste jag typ åka in till stan igen, kolla exakt vad det var för grejer i och tjuvkika på dem när de gör den så jag vet på ett ungefär vad det ska vara för proportioner.

Om det nu är så är jag ingen främling för att köpa den igen. Jag är ingen främling inför att sponsra olika fik med läskigt mycket pengar för att få exakt vad jag vill ha det när jag vill ha det (hej Espresso House). Men nu råkar det inte finnas nåt Wayne’s där jag finns, och där det finns Wayne’s där jag finns kan jag svära på att de inte har nån liten extra meny där de joxar ihop färskpressad juice på beställning. Det här måste ha varit ett Narnia-Wayne’s som man bara når genom en magisk garderob på Kungsgatan.
Å andra sidan finns det både Squeezed Up och Juiceverket i mina hoods. De är ju såna där riktiga juicekrängare. Men jag ska inte börja med ännu fler dyra och onödiga vanor som jag lätt kan underhålla på daglig basis. Det är bara det att jag känner mig som ett utskitet äppelskrutt den här våren. Snorig, blek, trött och ämlig. Precis när jag sörplar i mig en dyr jävla hipsterjuice med sugrör så är det som att livsanden återvänder för en kort sekund. Det är som att spirulina, ingefära, vetegräs, gröna äpplen, mynta, citron, acaibär, grönkål, spenat och ananas är en quick fix till liv. Jag känner hur vitaminerna liksom bubblar, kokar och spritter under huden. Gurglar runt inuti mig och chockar alla bacillusker som håller hov där till omedelbar underkastelse. De hungriga små virusarna som sitter och kalasar på mitt innanmäte som asgamar ser bara en grön flod komma svepande som en tsunami. De hinner knappt lyfta sina böjda nackar innan de krossas av en flodväg av nyttig juice. Ja, det är så jag jobbar. Med mumbojumbo helt taget ur luften. För att inget av det andra funkar. Om nåt fik kör med vigvattensmoothies med färskpressat jungfrublod, fisktransorbet och stamceller från eucalyptushjärtan kan jag testa det också. Bring it on. 65 kronor för en deciliter. Visst. Bara det gör mig pigg i fem minuter. Full av liv och ork. Medan jag sörplar i mig detta lever jag igen.

Just nu drömmer jag om att sitta med fötterna i nåt sånt där fotbad där små fiskar äter på ens tår, samtidigt som jag är insmord i tånginpackning, sörplar på en drink av babymorötter och ekologisk ingefära, har ansiktsmask av gurkextrakt, hårinpackning av gudarnas nektar och blästras med superultrarent UV-ljus. Jag tror att det är precis vad jag behöver. Eller semester. Eller att få sova en hel natt.

På tal om I-landsproblem råkade jag slinka in på mitt lokala Body Shop, trots att jag på intet sätt behövde nåt där. Vilket jag för all del kanske aldrig gjort, men det är ett slags existentiell fråga jag inte tycker att vi ska rota i nu…
Då kom jag i samspråk med en liten människa som faktiskt för en gångs skull verkade ha järnkoll. Inte bara på det nyaste nya, utan även lite annat. Eftersom jag blev så nöjd med att hen inte bara erkände att de brutalt gjort sig av med några av mina favvogrejer, att en ny favvo bara är limited edition och kommer att försvinna snart samt utan omsvep erkände att olika länder tillhör olika marknadsområden där man kör ett sortiment och att man kan shoppa vissa grejer som inte längre finns här i andra länder (eller i deras nätbutiker).
Now we’re talking.

Jag visste förvisso det mesta sen innan, men jag tycker alltid att det är uppfriskande med nån som jobbar i en butik och vet mer än vad jag vet. Liksom, det är väl det jag betalar för? Annars kan man lika gärna ha en självskanningskassa och Internet? Jaja, nu blev jag lite purken igen, fast jag egentligen var mycket nöjd. Jag gick därifrån med lite ansiktsprodukter (för JAG HAR JU INGA SEN INNAN!). Jag slog till på en skrubbkräm –  Aloe Gentle Exfoliator (ej testat förut) och den där svindyra Drops of Youth-masken. Sen köpte jag Smoky Poppy-duschkrämen, ett Colour Crush-nagellack (färgen Almond Kiss) och en Wild Rose Hand Wash (men guuud vad man luktar gott om händerna nu). Men det bästa av allt var att hen frågade mig om jag ville testa body butter från Fuji Green Tea. Jag bara ”Nä, verkligen inte!”. Skojar bara, jag kissade nästan på mig av upphetsning. Det var som att få öppna en julklapp redan på Lucia. Jag fick dessutom ett prov med mig hem. Den kommer att bli en favvo. När hen räknade upp alla olika produkter som ska komma i den doftserien hoppade jag nästan jämfota och dreglade. I verkligheten sa jag förstås typ ”Det låter trevligt”. Har jag satt en reminder i min mobilkalender för vilken dag den landar i butik på riktigt? Nä, det vore ju typ lite tragiskt…(*klickar upp kalendern och tittar på ”Köp Fuji Green Tea Body Butter!”-påminnelsen*).

Allt man kan köpa för pengar tänker jag köpa för pengar.
Allt det andra får jag bara uthärda.