Grötmyndig

Jag vet inte varför, men plötsligt börjar jag tänka på varför vi inte använder ordet grötmyndig längre. Så jag googlar det och får veta att det inte alls har nåt med gröt att göra, som jag alltid trott. Det är från tyskans grotmündig som betyder ”stor i munnen”. Men jag tror jag håller fast vid det lite mindre komplicerade ”dumdryg”  istället.

Ku Klux Klar

Idag ska jag skriva lite om nåt som fascinerar mig.

Jag är inte rasist, men…
Nästan alltid när en människa inleder ett resonemang med ”man behöver inte vara rasist för att man…” så slutar det med nåt tämligen fördomsfullt om människor med annat ursprung (och då oftast inte bördiga från Småland om man säger så). Att tillskriva alla av en viss etnisk grupp vissa negativa personlighetsdrag, beteenden och egenskaper är enligt mig vad man menar med att vara rasist. Det är så vi använder ordet idag.
Jag tycker givetvis att rasist är ett förolämpande ord, och jag tror aldrig jag har kallat någon annan person rasist -  men jag har vid fler än ett tillfälle kritiserat åsikter som har en mer eller mindre rasistisk grund eller rasistiska undertoner.

Jag har dock sett/hört få människor som omfamnar odet rasist och själva säger ”jag är rasist”. Det finns väl några få, men de verkar mest vara provokatörer. Jag förstår att man inte själv säger att man är rasist. Det ligger i sakens natur. Precis som folk sällan säger att de har dålig smak eller saknar humor. Det är liksom inget man vill säga om sig själv. Jag tror inte ens nån i KuKluxKlan-kåpa skulle kalla sig rasist.
Det är ett skällsord som egentligen inte heller språkligt sett är korrekt då de flesta idag inte anser att det finns ”raser” i den antropologiska betydelsen som man förut använde. Men vi kanske kan komma överens om att vi med ordet rasist idag menar ungefär ”någon som säger att människor med viss hudfärg, kultur, religion eller härstamning har vissa negativa egenskaper och beteenden”. Jag vet inte om det är någon privat och personlig tolkning av ordet, men så ser jag innebörden av det. Så om nån läser in nåt annat än det så skulle jag vilja veta vad ni har för definitioner.

Är fördomsfull och rasistisk samma sak?
För min del kan man gärna skrota själva ordet om dess innebörd på nåt sätt är oklar eller om begreppet i sig är mer synonymt med ”idiot” än att beskriva en åsiktsinriktning.
Vad ska man då istället använda för begrepp om människor som på olika sätt generellt uttrycker nedsättande saker om människor från ett annat land eller annan kultur ? Etniskt fördomsfull? Det tycker jag låter lite för alldagligt. Men det kanske är mer neutralt?
Fördomsfulla är vi ju lite till mans , fast inom olika områden. Dock är det samma sak där, ordet i sig har en negativ laddning. Det finns få som trumpetar ”jag är fördomsfull” eftersom det per automatik tolkas som något i stil med ”jag är okunnig och inskränkt – och jag skäms inte ens för det”.
Jag har träffat ytterst få människor som inte haft några fördomar om något eller någon annan. I vissa fall har man ”positiva” fördomar, dvs att det man tillskriver någon annan inte är en direkt negativ egenskap. Beroende på ens preferenser så kan ”tjockisar är glada” och ”bögar gillar schlager” vara positiva fördomar. Ordet fördom i sig betyder egentligen att man har en ogrundad förutfattad mening om något och framhäver en stereotyp uppfattning. Man har helt enkelt ingen sakkunskap om hur det ligger till (och redan här brukar man vanligen försöka villa bort sig själv och andra genom att påstå tvärsäkert att man har ”hört/läst/sett att…”, ”xxx har sagt att…”, ”man vet att…” och alltså är det sant och ingen fördom) och det man säger är inte empiriskt bevisat. Det betyder inte att det aldrig kan vara sant. Men det är ändå en fördom om det jag säger bygger på antaganden jag inte vet om de är sanna.

Sen fattar jag inte riktigt varför man måste framhålla att man inte är rasist om man verkligen inte har såna åsikter. Då behöver man inte ta åt sig, i alla fall inte om ingen sagt direkt till en att de tycker att man är en rasist.  Jag är inte marxistleninist. Please spread the word!
Om nån kallade mig rasist eller mina åsikter rasistiska (särskilt om det var nån jag känner eller som vet nåt om mig) skulle jag verkligen rannsaka mig själv kring vad jag just sagt, vad jag menade och hur andra kan uppfatta det. Det är möjligt att jag sen skulle avfärda det och tyckt att personen ifråga var helt lost. Det vet jag inte. Men jag skulle verkligen vilja gå till botten med exakt vad det är som jag personligen har uttryckt som kan tolkas så eller vilka saker jag gillat, postat, promotat och skrivit under på som andra kan tolka så. För jag skulle inte vilja vara en person som andra ens drömmer om att säga rasist till. Då har jag misslyckats med att saluföra mina värderingar. För mig är det verkligen en big deal. Ett skällsord. Nåt man bara kallar människor som är far out.

Varför är det mer kontroversiellt att vara fördomsfull mot exempelvis invandrare?
Det verkar som om det är lättare att se vad man egentligen säger om man pratar om en mer ”neutral” grupp som bara har en enda tydlig gemensam nämnare – lärare, bilister, föräldrar eller hundägare – och slår fast att de är si eller så. Då är det ofta både mindre laddat och samtidigt mer tydligt att man använder en grov generalisering om man säger nåt mer specifikt om den gruppen. I de fall där man tillskriver alla i gruppen negativa egenskaper så inser man ändå att det mest troligt faktiskt inte omfattar alla inom gruppen.
Man kan säga att alla hundägare äger en hund. Det är sant. Men när man ska börja gnälla på hundägare som inte plockar upp bajset efter sina jyckar så brukar man oftast peka på beteendet som den enskilde hundägaren har och förutsätter inte automatiskt att alla hundägare är si eller så. Naturligtvis finns det säkert även de som har både negativa och positiva fördomar om just hundägare som grupp, bara utifrån premissen att de äger hundar.
Men när det gäller härkomst, kultur, hudfärg och religionstillhörighet verkar man inte alls applicera samma tänk kring individ kontra grupp. Där är generaliseringen det man utgår ifrån och de enskilda negativa fallen knutna till gruppen som helhet. Applicerat på hundägarna så skulle det vara att sanningen är att ”hundägare plockar inte upp bajs från sina hundar” och sen individperspektivet ”Nisse plockar upp bajs från sin hund”. Ungefär ”Alla iranier är så här, utom min kompis Afshin som är schysst”.

Vad är man om man inte är rasist?
Jag har svårt att egentligen hitta något bra ord som kan ersätta innebörden av att man pratar nedsättande om en hel grupp av människor bara på grund av hudfärg, kultur eller att de har invandrat till ett annat land. Jag tar gärna emot förslag på vad det skulle finnas för ord som kan beskriva just den åsikten, utan att i sak vara en förolämpning. Jag har förvisso ingen strävan efter särskild omsorg om någon som säger nedsättande saker om exempelvis invandrare som kollektiv. Jag tänker inte att det viktigaste där är att jag absolut inte vill såra deras känslor genom att kalla dem rasister. Men det tillför inget att använda ett ord som bara uppfattas kränkande, om jag faktiskt inte vill förolämpa någon utan diskutera en åsikt de företräder.
Det vore lättare om man kunde använda ett ord som beskriver det sättet att resonera och som man från alla håll kan vara överens om beskriver just detta ideologiska ställningstagande. Då behöver man inte ens traska runt i ”men jag är inte rasist”-träsket utan gå på pang huvudfrågorna. Vad är det egentligen du uttrycker för åsikter och vad grundar du dem på? Vilket för mig är det intressanta. Varför tycker du så och vad har du för belägg för att det är så som du säger? Det är för mig mer intressant än att klistra ett epitet på någon. Det är ointressant för mig vad andra kallar sig själva. Det är intressant för mig att förstå vad de tycker och varför.

Främlingsfientlig och invandrarkritisk
I Sverige idag pratar man om att vara främlingsfientlig eller invandrarkritisk, men för mig omfattar det inte riktigt samma aspekt som det jag upplever är innebörden i ordet rasist.
Den som är främlingsfientlig  är rädd för den/det/de som är främmande (är det inte lite kul att vi i Sverige använder uttrycket att ”få främmande” när vi får besök av vänner och bekanta?), vilket beroende på preferens skulle kunna vara nästan vad/vem som helst som man själv inte känner till sen innan. Idag betyder det troligen mestadels att vara fientligt inställd mot en människa från ett annat land.
Men om man ska vara ärlig så händer det ganska sällan att den som är främlingsfientlig svensk ryar om hur de invandrade finnarna, norrmännen, amerikanerna eller fransmännen beter sig, ser ut eller är. Trots att de kommer från en annan kultur. De brukar sällan innefattas i ”åk hem till ditt land”-skanderandet. Asiater brukar inte heller så ofta pekas ut på det sättet. Kanske för att vi är vana vid exempelvis adoptivbarn eller kvinnor som kommit hit genom äktenskap och att det därför automatiskt ger en annan koppling.

Så det verkar som om främlingsfientligheten är knuten till en mix av faktorer som 1) hur främmande en människas yttre är (hudfärg, hårfärg, ansiktsdrag ) 2) hur främmande hens kultur är (här går det bra att mixa in allt från matvanor till socialt beteende och sexualmoral osv) 3) vilken religion hen tillhör (svenskar blir sällan upprörda över att nån är tokkristen, extrembuddihst eller sektscientolog. Det finns i princip bara en religion som får svenskar att bli riktigt nervösa och det är islam. Det är tydligen den religion som är mest främmande för oss) 4) geografiskt avstånd till Sverige (verkar dock inte alltid vara applicerbart då som sagt nordamerikaner och asiater i mindre utsträckning förknippas med de negativa saker som tillskrivs invandrare som grupp).
Är jag fördomsfull nu? Kanske. Svenskar är uppenbarligen inte heller en homogen grupp och ovanstående är en stark schablonisering av hur jag upplever att man resonerar som främlingsfientlig, men det finns säkert flera olika åsiktsinriktningar som samlas under det begreppet.  Jag tar även här gärna emot alternativa tolkningar av ordets innebörd.

Att vara invandrarkritisk låter som nåt ganska oförargligt. Det skulle kunna vara en benämning på nån som vill diskutera invandring och integration på ett sakligt sätt, och framför kritik mot något man tycker borde förändras eller förbättras kring invandring. Men i realiteten handlar det oftast om att man är kritisk till att vi tar emot flyktingar och invandrare överhuvudtaget i Sverige. Punkt. Och googlar man ordet så kan man säga att man direkt hamnar i utmarkerna. Enligt vad jag kan uttolka är invandrarkritisk ofta vad de som har främlingsfientliga eller rasistiska åsikter vill att man ska kategorisera deras åsikter som. Jag kan förstå det, för det ordet är betydligt mindre laddat och låter nästan humant. Som att man helt sakligt och objektivt vill belysa problem. Inte att man skulle basha andra människor rakt av bara på grund av ras, etniskt tillhörighet eller kultur.
Även här är jag intresserad av hur andra tolkar begreppet. Kanske finns det nån mer relevant tolkning?

Om man inte framhärdade i att det var just den etniska härkomsten eller den främmande kulturen som var orsaken till det förkastliga, särskiljande, udda eller annorlunda beteendet utan hänvisade till enskilda individers beteende (dvs ”de som bränner bilar är förkastliga på grund av att de åsamkar skada på andras egendom samt utsätter andra människor för fara” istället för ”invandrare är förkastliga för att de bränner bilar”) hade man, enligt mig, inte varit rasistisk.
Jag har inget problem med att man utgår från individer eller grupper av individer och deras faktiska beteenden när man för en diskussion. Om man då tycker att det är av stor relevans att nämna var de individerna är födda eller har för hudfärg brukar det innebära att man har en idé om att det är en avgörande faktor för vad de har sagt eller gjort, deras karaktär eller deras värderingar.
I min mening är det alltid lite bekymmersamt att utgår ifrån att alla med samma härkomst, från samma kulturgeografiska område eller som är i samma migrationssituation har samma beteenden, värderingar och förhåller sig till sin nya hemvist på samma sätt. Jag tycker att om man vill framföra den åsikten så måste man ha väldigt mycket på fötterna först. Särskilt om man kopplar ihop det med kriminalitet.

Om man t ex skulle säga att de som är födda i Finland har en särskild benägenhet att snatta fläskkotletter och att det ingår i deras kultur så tycker jag att man måste ha det påståendet väl underbyggt.
Att jag inte skulle tycka att var ok att säga ”alla invandrade finnar snattar fläskkotletter” betyder inte att jag varken tycker att det är ok att snatta fläskkotletter eller har nåt emot att diskutera fläskkotlettsnatterier som samhällsproblem. Det betyder inte heller att jag förnekar att det finns finnar som snattar fläskkotletter. Jag har inte heller ett problem med att man säger att ”den här gruppen finska invandrade har vid flera tillfällen snattat fläskkotletter”. Så länge din slutsats inte är att brottet begås på grund av att de är finnar eller att ”alla finnar tycker att det är ok att snatta fläskkotletter” eller långtgående slutsatser som att ”det hör inte till svensk kultur att snatta fläskkotletter, men för en finne är det helt ok. Vi borde inte ta emot finska invandrare på grund av deras benägenhet att snatta kotletter” så tycker jag inte att det är nåt särskilt konstigt.
Jag vet inte om det framgår vad jag menar?
Om man inte kan påvisa ett strukturellt samband är det fördomsfullt och rasistiskt att utgå från att härkomst eller kultur gör att man är benägen att begå exempelvis vissa brott. Det är som att säga att om det flyttar en stor grupp svenskar till Norge och de börjar stjäla cyklar eller sälja knark så kan norrmännen säga att svenskar är cykeltjuvar och knarklangare och att det ligger i vår kultur att ha det beteendet. Alltså, vid såna uttalanden måste man vara verkligt, verkligt säker på att det man säger faktiskt har en relevans.
(PS. Jag har inga som helst bevis på eller känsla av att människor med finskt ursprung snattar kotletter. Det var bara en helt slumpartad konstruktion av nationstillhörighet och brottstyp. Om nu nån av nån anledning inte förstod det…)

Är det alltid svart eller vitt?
Jag framstår kanske som präktigheten själv här (fast jag mest tycker att jag skriver självklara saker som borde vara svårt att ha invändningar emot…), och som att jag tycker att allt är svart eller vitt (no pun intended!) och som att det inte finns nåt slags gråzon där det faktiskt inte finns nåt uppsåt, nån grundvärdering eller några åsikter som backar upp utsagor eller beteenden som kan tolkas som invandrarfientliga. Så är det förstås inte. Jag tror inte att nån är rasist för att de envisas med att säga negerboll eller för att hen vid nåt tillfälle övergeneraliserar kring människor med annan härkomst (typ ”smålänningar är snåla och finnar gillar att bada bastu”). Jag ser det mer som att man är lite plump och ouppfostrad om man på allvar envisas med såna utsagor och saluför dem som att de skulle vara nån typ av fakta. Vilket i vissa sammanhang kan vara nog så pinsamt och trist.
Jag tycker inte heller att det är ett problem att man uttrycker oro för migrationspolitiska frågor. Det är väl högst naturligt i ett segregerat samhälle att ha det som en faktor när man diskuterar utanförskap och socioekonomiska förhållanden.
Men när man har som livssyn, attityd gentemot andra eller som grundinställning i samhällsdebatt att invandrare (eller människor som tillber andra gudar eller kommer från andra kulturer eller har annan hudfärg) är si eller så eller är orsaken till olika samhällsproblem blir det genast mer obehagligt enligt mig. Det är första steget till nåt som är mycket farligare och som alla som är medvetna om historiska skeenden bör känna sig vaksamma inför.

För mig personligen tycker jag att svårigheterna i tonalitet och utsagor främst handlar om humorområdet. Vad får man skämta om, när och hur? Får bara den som själv är tjock skämta om tjocka, den som är färgad skämta om färgade, den som är kvinna skämta om kvinnor, den som är jude skämta om judar? Får man bara driva med sig själv? Men man driver ju ändå med den som tillhör samma grupp, och det kanske inte är ok för alla inom den gruppen? I sak betyder det då att man aldrig skulle kunna skämta om nån utpekad grupp på grund av att någon alltid skulle kunna bli kränkt.

Jag har alltid gillat drastiska formuleringar, saker som är på gränsen, sånt man inte får skratta åt eller skämta om och göra sig lustig över. Det som avgör hela saken för mig är kontexten. Om jag är med vänner som känner mig och vet vilka värderingar jag har så kan jag förstås kosta på mig att säga nåt skämtsamt som inte alls stämmer med vad jag tycker, för att själva poängen då blir att det är en absurdism. Ni vet ironi. Tvärtomspråket. Visa hur orimligt nåt är genom att låtsas ha en åsikt man själv tycker är dum. Jag vet inte om det är nån förfinad och intellektuell humor precis, men den fyller en funktion och jag tycker att det är kul. Om det plötsligt då är en helt främmande person med som inte känner mig och vi inte har nåt slags deklarerad gemensam åsiktssfär kan det bli hur dåligt som helst. Med andra ord finns det vissa skämt, ord eller uttryck som inte är safe för annat än en sluten grupp. Förut skulle jag nog inte ha funderat så mycket på det, bara naturligt anpassat humornivån till sällskapet. Men jag finner det allt mer komplext då vissa saker egentligen inte går att skämta om för att det tangerar så känsliga saker. Jag vill inte vara en person som sårar nån på det sättet, kan tas för nån som har koko åsikter eller framstår som en sån person som helt skiter i vad andra ska tycka. Jag vill inte heller vara en sån som drar (allt för) trötta skämt helt enkelt. För mig är det i några fall viktigare att jag absolut inte blir missförstådd än att jag får dra mitt ”roliga” skämt.
Det kan iofs även appliceras på andra tillfällen utanför humorsfären. Det finns en del områden där man måste fundera lite mer på vad man har för mening med det man säger  – och om det i så fall är värt det.

Så enligt min uppfattning måste man vara mer uppmärksam på kontexter nu än förut eftersom det finns en större del människor som har uttalade extremåsikter. Självklart får man säga vad man vill, skratta åt vad man vill och dra vilka skämt man vill. Men det är väldigt svårt att skämta snyggt om nån som är i nåt typ av underläge eller pekas ut på grund av sin härkomst, sitt kön eller sitt utseende. Ju mer den saken är dissad och vidhäftad med fördomar eller förutfattade meningar desto mer risky är det. För vad vill man uppnå när man skämtar? Gemenskap och skratt eller att någon blir uppriktigt sårad och ledsen? Provokation kan också vara en gångbar humor, men hur långt funkar det? Och i vilka sammanhang?

Vad är det ni inte får säga?
Men åter till grundfrågan. Vad är rasism? Varför framhåller man att man inte är rasist (det måste ju vara för att man inser att folk tycker att ens åsikter kan tolkas så eller nån sagt det till en, eller?) Finns det nåt bra annat ord att använda om man faktiskt vill hugga huvudet av DET FÅR MAN VÄL INTE SÄGA I DET HÄR LANDET LÄNGRE?-diskussionen och milt sätta sig ned och säga ”men tala om för mig nu – vad är det du inte får säga? Varför känner du dig hotad, missförstådd och nedvärderad av att andra starkt tar avstånd från rasism? Och sa du inte just allt det där du sa att man inte får säga? Eller höll du igen lite för att vara PK? Var det där light-versionen? Vad har du i så fall mer för sanningar på hjärtat? Baseras de på fakta eller på fördomar? Är det en känsla du har eller vet du verkligen hur saker är? Har du en personlig erfarenhet? Vilka källor använder du för att bygga din världsbild? Bring it on!”

När folk i detta ämne säger att ”så får man ju inte säga ”och sen uppmålar sig själva som såna modiga sanningssägare som vågar peka på problem som ingen annan erkänner så blir jag så himla häpen varje gång – dels för att ingen nånsin ber dem hålla käften (vilket i många fall skulle vara rimligt när de går över gränsen och kränker andra människor) och dels för att ofta om nån med en annan åsikt verkligen försöker diskutera sakligt med dem och peka på faktafel, sakfel och olika tolkningar i deras resonemang så tar det liksom stopp. Det finns bara rätt och fel, och de har rätt. Det är ju det som är problemet enligt mig, som gärna skulle snacka om de här frågorna. Att det bara blir positioneringar. Om det fanns ett ömsesidigt intresse att prata om problem, lösningar och funderingar som grundas på fakta så hade det varit mer intressant. Jag tror inte att det i de allra flesta fall är så polariserat som det ibland verkar utåt. Men man kommer liksom aldrig dit, för det blir bara ytligt skrapande och ”är du för eller emot?”. För vad? Emot vad?

Men inte med grundinställningen att prata om invandring i termerna ”de ska åka hem”, ”de kommer hit och…[insert valfritt dåligt beteende]”, att vi inte har råd att ta emot flyktingar, att man inte ska blanda kulturer, att det är farligt med människor med annan tro och religion och att de ”kommer att ta över”. Det är väldigt mycket som att likna helt vanliga människor (som du och jag) med nåt slag snyltande terrorister som kommer hit och ska skövla, erövra och söndra. I de allra flesta fall är de människor som sökt sig till ett nytt land för att få ett bättre liv, eller för att komma bort från olika typer av missförhållanden i sina hemländer. Det skulle om läget förändrades här lika gärna kunna vara så att du och jag behövde göra samma sak – söka oss till ett nytt hemland.
Det är som nåt slags konspirationsteori att utmåla det som att alla människor som invandrar till Sverige har en annan agenda och att alla som inte fattar det är lurade och bakom flötet.
Det som verkar provocera nästan mest av allt är att vi ska ta HÄNSYN till dem, som om de också ska ha några önskemål och få leva enligt sina seder och bruk här. Som om de skulle få vara en naturlig del av vårt samhälle – även om de vill  behålla nåt av sina kulturella identitet. Jaha, nu ska det  vara annan skolmat, det ska vara religionsneutral skolavslutning, man ska inte få tvinga lille Omar att vara pepparkaksgubbe och vi får inte sätta ned foten och säga ”ingen moské i våran hood” för då är vi tydligen rasister.
Nja, jag skulle mer kalla det intolerant och ointresserad av att vara flexibel.
Det är tydligen såna saker man rasar över mest över som infödd svensk. Att vi skruvar på saker för att de ska funka för flera individer och anpassas efter hur mångfalden i samhället faktiskt ser ut idag. Det ska vara som det alltid varit, ingen jävel ska säga nånting om att saker kanske är passé eller vidmakthåller en människosyn vi lämnat bakom oss.

Vad är ni så jävla rädda för? vill jag ofta fråga. Eller ni kanske inte är rädda? Ni kanske är kränkta, sura, irriterade? Btw, är det inte ofta människor som klagar över andras lättkränkthet (angående negerboll, feministgrejer och liknande) som blir sjukt kränkta över att deras traditioner ifrågasätts som norm för alla eller att andra vill använda ordet ”hen”? Kränkt som kränkt, tänker jag. Som också blir irriterad när saker inte blir som jag tycker är bäst. Så klart. Så funkar människor. Men vad drar man för slutsatser kring problemets uppkomst och lösning?

Och om ni är så himla rädda, kan vi inte prata om det – helst med nån sån där muslim. Nån som är som du och jag. Du vet – en vanlig människa. Lite KBT-sessioner där vi långsamt lär oss att övervinna vår rädsla. De kanske inte är här för att terroristöverta Europa. De kanske inte kommer att göra halalkebab av alla älgar. Det kanske inte är så att alla deras kids växer upp och bränner bilar i förorten. De flesta kanske vill lära sig dina traditioner och dela med sig av några av sina? Det kanske är lite give and take. Du kan göra som DU ALLTID GJORT, men ändå låta nån annan göra nåt annat också. Du kan fundera på varför en del saker är viktiga för dig, och varför en del saker kan vara viktiga för nån annan. Måste det alltid vara antingen eller? Dina viktiga grejer. Nån annans viktiga grejer.
Jag ser det inte som nåt we shall overcome-kramande eller att alla ska gilla allting. Det finns stora problem om en grupp människor sätter upp egna regler som bryter kraftigt mot de normer och traditioner som finns i samhället man ska ta del av och verka i. På vissa områden kan man inte kompromissa, där måste det vara ”ta seden dit du kommer” (främst när det gäller sånt som är reglerat i lag). Men på andra områden går det faktiskt att respektera andras särart utan att ge upp sin egen. Vi kan ha våra svenska traditioner och framhärda i dem (i de fall där de inte kränker nån annan) och samtidigt tycka att det är ok att andra skiter i dem, att andra traditioner också lyfts fram och får ta plats.

Är jorden platt eller rund?
Jag vill gärna diskutera segregation, integration, invandringspolitik och kulturkrockar. Jag vill gärna snacka om invandrare kontra kriminalitet utifrån den statistik från BRÅ som jag läst och det jag lärt mig när jag pluggade kriminologi. Jag vill diskutera nedgångna förorter där man buntar ihop socioekonomiskt svaga grupper från olika länder (även Sverige) och hur man därmed bygger en struktur som inte inbjuder till att man ska ta del av och verka i det svenska samhället annat än i nåt slags perifer sfär där man är renons på medel, möjlighet och hopp.
Jag vill höra förslag på hur man bäst tar emot flyktingar och får dem att integreras på ett naturligt sätt i samhället (via skola, arbete, organisationer, hobbies, boendegemenskap osv). Jag vill prata om hur vi som svenskar skulle vilja bli behandlade om vi tvingades fly eller utvandra till ett annat land långt bort där vi inte alls kunde koderna och samtidigt bli behandlade med ömsom förakt och ömsom rädsla. (Är vi infödda svenskar kanske guds gåva till världen? Är vi kanske unika så in i helvete att alla andra länder bara skulle – Men du är ju SVENSK! Välkommen hit, du kan verkligen bidra här med din fina svenskhet, kan du inte lära oss lite svenskt så vi slipper hålla på med vårt trista språk, vår tråkiga kultur och våra skumma beteenden).
Jag vill prata om det naiva i att tror att alla har samma förutsättningar och att det bara är att rycka upp sig. Så är det inte för alla. Att utgå från hur saker ordnat sig för en själv och säga att alla andra ska ha samma medel, drivkraft eller möjlighet blir bara nyliberal smörja.
Men för att kunna ha en förutsättningslös diskussion måste man kunna enas om grundpremisser. Och jag känner att väldigt få människor, från nån sida, klarar av att ta den här debatten från perspektivet att man är beredd att försöka hitta en gemensam ståndpunkt om nuläget och önskat läge.

Äh, jag vet inte. Men problemet är väl knappast att vi inte pratar om invandringsfrågor? Jag tycker att oerhört mycket tid och plats ägnas åt det, och ändå upplever tydligen väldigt många att man inte får prata om detta ämne? Däremot kan jag hålla med om att det finns det en  stark offentlig falang som finner det helt oacceptabelt att man använder en rasistisk retorik i ett land som byggts på solidaritet och jämlikhet. Jag tycker att det är helt rimligt. Jag har förstått det som att en del tycker att det är att förtrycka just deras åsikter. Jag har uppriktigt svårt att förstå den ingången. Att inte få uttrycka sin åsikt är förtryck. Att få mothugg för sin åsikt (särskilt om den går emot nåt slags majoritetsuppfattning och grundläggande etiska värden) är nåt man får svälja.

Brott är brott
Jag behöver inte bli rasistisk/främlingsfientlig/ invandrarkritisk för att ungdomar (jag vet inte ens exakt vilka de är och vad de har för etniskt ursprung, men du kanske vet?) i förorten gör nåt slags vandalismriot. Jag kan bara konstatera att de har begått brott och ska sättas fast och få sina straff. Det har inget med deras ursprung att göra. Att man ”försvarar” deras beteenden tycker jag är lite konstigt. Jag hamnade i en diskussion om detta nyligen, när jag tyckte att det rimliga är att man oavsett vad bakgrund och orsak är till detta tar avstånd från deras handlingarna. Jag ser inget förmildrande alls med detta beteende. Det är kontraproduktivt att uttrycka sin frustration och sitt missnöje på det sättet. Det är kontraproduktivt att ursäkta, försvara eller stödja ett sånt beteende genom att säga att ”man måste förstå att…”.
Jag vill gärna förstå bakgrunden, men det påverkar inte åsikten att alla som begår brott måste vara beredda att ta konsekvenserna av det. Oavsett vad man anser att man har för rätt eller orsak till det. Om vi frångår det synsättet blir lagen och upprätthållandet av lagen meningslöst. Då blir det godtyckligt av vem och vilka, när och hur brott är ”ok” och när de inte är det.

Jag förstår om man vill sätta händelserna i en kontext och komma fram till varför det blivit så och just där. Men det är som att det är två motstridiga saker – viljan att nån ska sättas dit (jag är för) och att man ska förkasta och ta avstånd från de saker enskilda personer gjort (jag är för) och viljan att försöka se en större kontext, ett sammanhang, en förklaring och ett mönster för att kunna bryta trenden (jag är för).
Att bara göra det ena, eller bara göra det andra löser inte problemet.
Så det jag vänt mig mest emot är att de som jag fortfarande då väljer att kalla rasister drar höga växlar på att detta sker i invandrartäta förorter och bara gör kopplingen våld, bråk, bränder = invandrare. Det finns liksom inget mer än ”slå ner dem, sätt fast dem, skicka in militären”. Men sen då? Jag tycker inte man ska ursäkta dem,  mesa sig eller inte göra nåt. Vem fan har sagt det liksom? De flesta  som alls bryr sig om Husby-grejen är grymt upprörda över skadegörelsen och har svårt att förstå hur kidsen kan kasta sten på polis, brandkår och ambulans. Det är ganska tabu för de flesta av oss (utom kanske de helyllesvenska ungdomarna som kastade sten på poliserna under Göteborgskravallerna). Det finns ingen ursäkt. Men det kan finnas en förklaring (misstro mot myndigheter, polis och sociala myndigheter på grund av tidigare erfarenheter) – den vill jag ha reda på. Och det går utmärkt att inte ömka brottslingarna och samtidigt vara intresserad av ett större samhällsskeende som inte främst rör Husby eller invandrarungdomar, utan handlar om klass, pengar, sociala missförhållande, segregation och nedrustning av det allmänna.

Hur ska man visa engagemang?
Att jag till exempel avrådde mina polare/bekanta på FB från att gilla den där ”stöd poliserna i Husby”-gruppen var för att den helt klart utnyttjades av, enligt mig, tydligt rasistiska aktörer och för att polisen Västerort själva tog avstånd från gruppen. Mitt förslag var att man skulle ge feedback direkt till polisen Västerort som twittrade om sitt jobb. Då får ju de poliser som verkligen var med del av beröm, uppmuntran osv. Men om man inte egentligen ville fokusera på polisernas jobb utan på nåt helt annat (…)  så kanske det inte är så viktigt att poliserna själva inte vill kopplas ihop med en sån sida?
Nåja. Man tänker olika. Jag tänkte att man ville stödja polisen främst (”stöd poliserna i Husby” gav mig det intrycket), och för det var inte sidan skapad.
Men jag skiter väl i vilka grupper andra är med i. Feel free liksom. ”Jag stödjer inte allt som skrivs där. Det är inte mitt problem att folk skriver puckade saker i en grupp jag stödjer”. Jaha, då tänker vi olika. Om en stor del av inläggen i en grupp handlar om nåt jag inte sympatiserar med så tänker jag troligen ”oj, det här var inte vad jag ville stödja, läsa, ta del av” och går ur. Om det nu inte faktiskt är det jag ville ta del av. Och då är väl ingen skada skedd. Gilla på och insup alla ”sanningar” om invandrare som postas där.
Lustigt ändå att kunna säga ”jag tycker inte att man ska dra alla över en kam i en grupp” – ja utom om det är en grupp invandrare alltså. Funny.

Vilka åsikter är ok och inte?
Så till sist, är en åsikt mindre värd om man är rasist eller uttalar rasistiska åsikter? Varför ska den som har en annan åsikt nedvärdera en rasistisk åsikt? Har inte alla rätt till en åsikt?
Det är ändå hyfsat ovanligt att säga att andra inte har rätt att han en åsikt, oavsett vilken det är (dock tog jag upp det nyligen när en bloggare rent ut skrev att andra inte hade rätt att tycka till i en viss fråga). Om jag säger emot, tycker att en åsikt är fel, illa underbyggd eller inte stämmer med verkligheten så betyder det inte att jag säger att andra inte får ha den. Jag håller bara inte med.  Jag ifrågasätter åsikten. Värdet på en åsikt beror enligt mig på hur väl formulerad, genomtänkt och underbyggd den är – inte på vad åsikten är. Sen tycker jag mer illa om en del åsikter än andra – men det beror på saker som om mina grundläggande värderingar kring rätt och fel ifrågasätts. Det är inte precis samma sak om nån dissar en färg på ögonskugga som jag gillar som att nån saluför åsikter som underminerar det som jag uppfattar som demokratins grundvalar. Att framföra åsikter som har som kärna att vissa människor är mindre värda är enligt mig antidemokratiska. Såna åsikter reagerar jag starkare på. Om jag eller andra tycker att det är ”ok” att tycka så eller ej är väl inte så intressant. Om det är nedvärderande att ifrågasätta en åsikt så ja, då nedvärderar jag rasistens åsikt och hen nedvärderar min.

Sen rent allmänt känns det för mig konstigt att säga att man bara ska ”ok du tycker så. Jag tycker så här” i alla lägen. Vissa åsikter tycker jag att det är viktigare att ta avstånd ifrån och offentligt gärna markerar sitt avstånd ifrån. Om nån säger  ”Men om jag vill sparka på en hundvalp så förstår jag inte varför du ska lägga dig i det. Jag respekterar ju att du inte vill sparka på hundvalpar”.
Same, same. Och ändå inte.

För mig är det en skillnad på om man framför en åsikt som handlar om vad en annan person sagt och gjort, och har för åsikter osv framför om man bara allmänt dissar en person på grund av utseende, härkomst eller att hen har invandrat till Sverige. En åsikt är nåt man väljer själv och kan ändra. Kan man stå för den kan man ta att den blir dissad och icke omtyckt.
Det andra är en åsikt om nåt en person är rent fysiskt och inte kan ändra.
Jag kan alltså ta att nån säger att min åsikt är puckad. Men jag kan inte ta att nån säger att jag är puckad för att jag kommer från Gotland.

”Vem begår störst samhällsbrott? De som reagerar och protesterar eller dom som kasta skit på oss som gör det?”
I min värld behöver man inte välja mellan att säga att det är fel att bränna bilar (reagera!) och att vara en ”fegis” som inte vill visa sitt engagemang genom att joina ett visst FB-forum där samtalet inte förs på en nivå som ger mig nåt eller utifrån premisser som jag tycker är giltiga. Jag tycker att det är ett större samhällsbrott att hetsa än att tala om för sina vänner (iaf de man vet inte har de värderingarna) att de kanske ska fundera på om det är rätt forum för vad de ville stödja. Och det kanske det var…men då har de fått den infon. Jag tycker att det är rätt och riktigt att källgranska saker, bilda sig en egen uppfattning och stödja det man vill stödja.

Som vanligt – I don’t get it.
Men det här är ingen debatt. Det är en monolog.
Jag skippar gärna ordet rasist och väntar på ett annat. Men jag vänder mig fortfarande emot de åsikter som saluförs under den åsiktssfären.
Under tiden fortsätter jag tycka precis som jag alltid gjort – individen får ta ansvar för sitt brott och ska man prata om att individens brott beror på härkomst eller grupptillhörighet så bör man har ordentligt på fötterna kring att det verkligen är ett strukturellt problem som beror på de faktorerna.

Jag får stå för mina åsikter.
Och det tycker jag andra ska göra också. Oavsett vad man vill kalla dem, eller vill att andra ska kalla dem.

Bröstblygsel kan vara fascism

Jag läste precis ett fantastiskt roligt inlägg i Underbara Claras blogg (Jag vet. Men jag har ju en fäbless för människor som tycker att de är facit. Särskilt om de liksom läxar upp människor lite grann kring vad som är rätt och fel på ett så där hybrisartat sätt. Det påminner om nån jag känner…). Inlägget heter ”Sånt man äcklas av” och handlar om att att de som tycker sig ha rätt att tycka nåt om ammande kvinnor i det offentliga rummet är fascister. (Don’t hold it back will you!).  Att dessa personer ens tror sig ha rätt att tycka nåt om detta är enligt henne så absurt så hon klämmer i med  att den åsikten är fullt jämförbar med att inte vilja se gamla, handikappade eller utländska människor i offentliga miljöer. Hennes kommentarsfält fylls på med applåder från anhängare och förslag om att lägga till tjockisar, orakade osv i uppräkningen. Majoriteten är eniga om att det där kan vara det bästa de läst. Så jävla bra. In your face (lite som ett par tuttar på ett café) på den som inte håller med. Jisses vad de ska skämmas över sin amningstuttefascism nu. När nån förklarar detta på ett så pedagogiskt sätt och liksom sätter ner foten ordentligt.
När en person i kommentarsfältet försöker förklara att var man ammar sitt barn (och hur) är ett aktivt val, till skillnad från att bli gammal, vara handikappad eller ha utländskt ursprung blir hen nedsablad av andra som säger att det absolut inte går att planera eller styra eller på nåt sätt välja något kring detta. Är bebisen hungrig måste den äta bums. Det går inte bara. Diss.
När nån annan försöker förklara att ”man har rätt att amma överallt” också är en åsikt, precis som ”man kanske inte ska amma överallt” så dissas det också. Det första är ren fakta. Det andra är fascism, mobbing, rasism, ren dumhet. Det går inte att tycka nåt annat. Diss.
Plus att CLARA skriver det.
Jamendåså.

Tack. Jag har lärt mig massor av saker av att läsa detta inlägg och kommentarerna till det. Till exempel:

• Att inte vilja se nåns tuttar är precis samma sak som att vara rasist och fascist.
• Det är samma sak att tycka att man kan vara diskret/inte visa tutten på en restaurang eller café som att tycka att amning är äckligt eller att man inte ska amma nånstans utanför hemmet.
• Amning är en av de få mänskliga instinkter som inte under några omständigheter går att styra över. För själva förutsättningarna kring amningen och bebisens hunger är synonymt. En instinkt.
• Bröstens enda viktiga funktion är att amma med och det är i sig ett argument för att det då är ok att amma överallt i offentliga miljöer. Enkel logik och slutledning bara. Det går säkert att applicera på alla andra kroppsdelar också. Urinrörets viktigaste funktion är att kissa med…
• Demokrati är att ammande mammor bestämmer vad andra som befinner sig i ett gemensamt offentligt rum tillsammans med dem ska ha RÄTT att tycka om ditt och datt. (Det är alltså de som tycker nåt annat som är fascister. De som helst vill förbjuda åsikter som inte stämmer med deras är däremot inte fascister. Enkel logik, enkel ordkunskap)
• ”Det finns bara ett rätt sätt att tänka i denna fråga”. Åh, Clara lyckas hitta mitt äääälsklingsargument. ”Varför är det rätt?”, ”För att alla tycker så”, ”Men jag tycker inte så”, ”Då tänker du fel”. Nån annan slår fast att debatten inte ”ens borde få finnas”.
• Vissa KAN inte amma diskret. Jag är tyvärr barnlös (därmed har jag för övrigt inte egentligen heller nån rätt att uttala mig om saken precis som jag inte kan tycka nåt om knark, krig eller våldtäkt för att jag inte själv har upplevt det first hand) samt är rasistfascist så jag har bara helt sonika dragit slutsatsen att det oftast går att göra nåt av detta: amma utan att visa brösten, gå undan lite eller använda amningssjal eller liknande, men nu får jag alltså veta att det GÅR inte. Rent fysiskt är det omöjligt. Detta var helt ny info för mig. Aningslöst har jag gått runt och trott att mammorna fattar aktiva beslut om var de ammar och hur de ammar. Men så är det alltså inte.
  Det finns bara detta att välja på: 1) Alla mammor måste stanna inomhus och blir talibanförtryckta av fascistmänniskor som mig 2) Alla mammor måste amma bebis direkt där de går och står när bebisen blir hungrig oavsett var de befinner sig. Det är för vissa (oklart siffra här, men Underbara Clara verkar veta allt om allt så jag utgår från att detta påstående inte går att ifrågasätta – DET GÅR BARA INTE. MAN HAR EJ RÄTT ATT IFRÅGASÄTTA DET) fysiskt omöjligt att skyla bröstet när de gör det. Det är ren slump att alla jag känner som ammat bebisar har hört till den skara som rent fysiskt kan amma utan att visa brösten. Men nu vet jag detta också. Tack!
• Detta är en ickefråga/hur kan det vara ens vara en debatt/hur kan nån bry sig/varför ens diskutera detta (därför skriver man blogginlägg om detta och diskuterar det sen i nittioarton kommentarer. Så brukar jag också göra. Läser jag nåt som jag inte tycker man behöver diskutera så är det mest naturliga förstås att jag tar mig tid att gå in och skriva hur lite jag bryr mig – till de som helt uppenbart ändå vill säga nåt i frågan).

Skönt, nu kan jag gå vidare med mitt futtiga lilla fascistliv. Stämplad, men förstås också botad då jag fått förklarat att det inte går att tycka som jag gör. Vem är jag att insistera?

***

För den mer seriösa läsaren som är intresserad av nyanser och sånt:

Jag delar sällan åsiktssfär med Katrin.Z och Blondinbella. Inte heller i den här frågan, förutom i delen att de också verkar anse att man inte måste visa tutte när man ammar på vissa ställen.
Jag har min åsikt och har förklarat varför jag tycker så (och den texten är väldigt lite ett försök att omvända nån som tycker nåt annat, bara ett sätt att faktiskt förklara varför man kan tycka så utan att vara en idiot – vilket jag med säkerhet misslyckas med för alla utom de som delar min åsikt). Jag har också förklarat att jag är medveten om att många andra tycker annorlunda. Och att det i tio fall av tio är jag som får gilla läget, och att det är så det är.
Jag är inte bekväm med att se andras tuttar i vissa miljöer (som sagt påverkas inte det av om syftet är altruistiskt) och om någon tjongar i med ord som rasist och fascist för att understryka att de inte håller med mig där så tycker jag kanske att det säger mer om dem än om mig. Jag tycker personligen att man kanske devalverar innebörden i ordet rasism något (fascist har redan Janne Josefsson som bekant redan klistrat på ”vissa feminister”, så där är jobbet redan gjort). Men även det är en fråga om tycke och smak. För det anser jag att den här frågan egentligen handlar om, tycke och smak kring en social situation i en offentlig miljö.
Jag dissar inte vänner, bekanta eller främlingar som företräder ”amma överallt”-falangen. Jag håller bara inte med dem. För mig är det inte svårare än så. Det handlar för mig bara om ”var visar man tuttarna och var gör man det inte”. Det är min ingång. Och utgång. Det är min preferens kring det. Andra har en annan. De är inte fascister. Jag är inte fascist. Vi ser bara saken från olika håll. Det händer inget alls om nån jag känner langar fram en tutte och börjar amma sin bebis framför mig. Jag tycker bara att det är awkward om det ingår allt för mycket tuttblottning. Det är min personliga känsla inför det.

Så när jag läser såna där inlägg så blir jag övertygad om att människor är dömda att leva i osämja på grund av att alla anser att deras RÄTT att göra, säga, tycka och dissa alltid är större än alla andras, för att de har RÄTT och andras åsikter är orimliga, dumma och fascistiska. Jag är väl medveten om att jag är precis en sån människa som polemiserar på det sättet. Skillnaden är kanske att jag förstår att jag är det…*nudge, nudge*
Ja, även då jag är på ”den goda sidan”. Jag tycker förvisso inte att det är ondskefullt att inte vilja se tuttar när jag fikar, men jag är medveten om att de jag vanligtvis delar åsiktsglasögon med besvärat tar ett steg bort från mig i denna fråga och himlar med ögonen. Feminist = ska bry sig mer om kvinnans rätt att amma överallt än sina personliga åsikter om tuttar på café. Tyvärr, jag köper inte hela åsiktspaket och partilinjer. Jag tycker ibland sånt som vissa ylar ”PK” om och ibland sånt som de som den självutnämnda åsiktspolisen (välj själv om du vill klistra på extraepitet fascist på den) rasar över. Det ger mig en unik position att bli ogillad av alla sorts människor.

Jag tror att jag mjölkat ur varenda liten skvätt ur detta ämne nu.
För all framtid faktiskt.

Tears don’t fall in space

Jag har insett att det finns dagar då jag inte borde kommunicera med andra. Jag borde bara plocka fram en rulle med gaffa-tejp och klistra över munnen. Jag borde inte ta del av omvärlden. Jag borde inte ha access till Internet (jag hoppas att inte Bredbandsbolaget får några idéer nu). Eller andra människor.

Är depp.
Förkyld igen.
Hade hellre varit i Tyskland nu. På festival.
Mycket med jobbet är som att dagligen gnugga sig med ett rivjärn (ett steg fram – tio tillbaks).
Kroppen är olydig. Knoppen förmår inte hantera allt deppigt som sköljer in. Alla nyheter man läser får en att misströsta om mänsklighet och befara att jordens undergång inte alls kommer orsakas av en snabb explosion som förvandlar allt till stoft utan tvärtom kommer att vara en plågsamt lång och utdragen dödskamp där parasiten dumhet långsamt äter sig igenom och dödar allt som är fint, bra och mänskligt.

Men nog med äppelkäcka förutspåelser om framtiden.

Nånting som gör mig glad är astronauten Chris Hadfield och hans tolkning av Bowies ”Space Oddity”. Vad kan vara bättre än att sjunga den i rymden?
Dessutom finns det en video där han svarar på frågan om det går att gråta i rymden. Det går det. Men tårarna faller inte nedåt utan bildar en enda stor bubbla som sitter kvar i ögat tills man torkar bort den.

Körsbärsblommor och hat

Hejhej. Mitt jävla Internet har varit nere i hundratusen dagar nu. Eller sen i torsdags. Men det är länge. Och när jag säger ”mitt internet” menar jag vårt bredband. Bredbandsbolaget säger att de ska fixa det på måndag. Hallååå, det är tre dagar. Det är 2013 nu. Givetvis pallade vi inte detta så My Man delade ut nät via sin iPhone. Då gick allt extremt segt så jag försökte dela ut nät via min mobil också och gissa om det var massor av saker som skulle installeras och hämtas ned från INTERNET för att få det att funka. Nu fick han vatten på sin äppelkvarn, men jag sa förstås bara ”iTunes” med ett menande tonfall, och sen var vi kvitt. Jag som brukar hävda att jag inte alls är en sån nätjunkie fick nu se sanningen i vitögat. Samt även inse att jag verkligen inte gillar att ha mobilen som primärverktyg för att surfa, blogga, twittra och allt vad jag nu pysslar med. Jag vill komma åt sakerna som jag har på min DATOR. Och sen blev allt annat irriterande också – som att inte kunna surfa på iPaden i soffan och inte kunna Netflixa. Allt jag kom på som jag ville göra inkluderade en fungerande uppkoppling. Lite sorgligt. Funderar på att införa en internetfri dag. Eller en timme. Eller en kvart. Eller inte.

Men i alla fall så satt jag och skrev ett fint blogginlägg precis när nätet dök i torsdagskväll. Så även om det inte är i tidssynk med verkligheten så får ni det ändå. Det heter ”En helt vanlig dag” aka ”Körsbärsblommor och hat”.

• Ta sovmorgon till 12.
• Göra lite jobbgrejer på min lediga dag. (Nej, ingen tvingade mig. Men var på konferens igår och ledig idag så en arbetsvecka bara bestående av en måndag med en massa möten får en ju inte direkt att hinna pricka av så mycket på to do-listan. Jag vill gärna bygga upp en stressinfarkt lite successivt och inte bara bli överkörd av ett stresståg).
• Åka in till Kungsan och fota körsbärsblommor och äta mjukglass. (Var förstås inte en enda annan käft som kommit på den tanken. Jag är så himla speciell och annorlunda och alternativ.)
• Åka förbi jobbet på min lediga dag för att hämta mina kattskor. (Don’t ask…). Fick bullar och bananer.
• Ha tre poliser över på visit för att de ska ta med sig den kniv som satt inkörd i dörren på vårt källarförråd och inspektera det inristade hakkorset med tillhörande ”XXX” (man ba: Inga konstigheter. Två icke uppbrutna dörrar måste forceras, dvs det måste ha varit nån med nyckel där. Samt vårt förråd var det enda som var SKÄNDAT. Nej, jag tycker inte detta är sådär toppenkul faktiskt, eftersom jag redan innan är rädd för våra knarkgrannar. Men det där känns lite för sofistikerat för att vara dem. Men skönt att veta att det i så fall finns ännu fler psykopater i vårt hus.)
• Djupstudera de virala effekterna av Littorins fotbadsbild på Facebook. Alla verkar ha glömt att bakom den där mysgubbefasaden så finns hjärnan bakom arbetslinjen samt en man som har Captain Picard som alias när han sexchattar (eller var det Dangerzone eller Mrfeelgood6?). Sen är jag förstås för all kärlek, men när en man gifter sig med någon som bara är några år äldre än sin dotter så brukar jag höja lite på ögonbrynen. Men det är förstås bättre att vara lycklig (= manifesteras bäst genom att ens älskade postar en bild på Fejjan föreställande en själv när man sittande på toaletten fotbadar i en ugnsfast form och har sin tax i famnen) än att vara olycklig. Ännu mer fördomar från mig där – vad är det som säger att Totto var olycklig när han raggade köpesex på nätet? Han kanske var superhappy. Men jag tror han blev ledsen sen när allt sket sig (apropå arbetslinjen och sånt). Men vad vet jag om nånting? Egentligen.

Godnatt jord.

PS. Här är den obligatoriska körsbärsträdsbilden.

I feel lucky när jag handlar hos MatHem

Jag vill verkligen slå ett slag för humor i vardagen. Mathem.se var onekligen förra veckans leverantör (!) av detta. Vi brukar handla mat från dem (smidigt och bra med storhandel som levereras hem till dörren) ungefär varannan vecka, men det verkar som om varupackningssmurfarna hos dem på senaste tiden haft lite bråttom när de plockat ihop våra ordrar. Det saknas grejer eller är fel, men i den senaste leveransen var det nog all time high. Deras kundservice brukar svara direkt när man mailar dem och påpekar att nåt blivit fel, men denna gång har jag inte fått nåt svar alls. Känns som de inte tog detta problem på allvar…

Mitt mail (fritt ur huvudet då jag inte orkar leta efter det):

”Hej, vi fick en leverans från er ikväll och några varor var, som jag fick mail om tidigare idag, utbytta mot ersättningsvaror.
Det byte som inte nämndes var att ni ersatt rengöringssprayen Ajax Kök (750 ml) mot en Pripps Blå lättöl (33 cl). Vi testar nu att skrubba kaklet med öl, och hoppas att de som fick vår Ajax inte får hela sitt torsdagsparty förstört!”

Jag är mycket fascinerad över hur den som packade våra varor tänkte. ”En burk lättöl. Inga konstigheter. Man vill ju inte bli full som en kastrull liksom. Helt rimligt.”
Jag vet inte riktigt hur jag ska agera. Var det nåt subtilt budskap från MatHem?
Men nu är det för sent för att bevisa missen, vi drog i oss hela den där lättölen i ett svep (hälften var) och sen var det förstås värsta köksstädarpartyt här. Bara man får sig ett järn innanför västen så behöver man inga rengöringsmedel när man städar.

På ett mer seriöst plan så undrar jag hur många missar i leveranser man ska ta innan man ger upp? Jag har tyckt att smidigheten i att handla så här har uppvägt lite småmissar. Men det är inte direkt som man traskar till sitt lokala ICA, tar på en ”I feel lucky”-ögonbindel, greppar lite saker på måfå och går till kassan och betalar och sen när man kommer hem fnissar uppspelt över att man fick kotletter istället för toapapper. 
Man har liksom nåt slag plan (i alla fall ibland) med det man handlar. Det kan eventuellt vara saker man behöver.

***

Update: Det var finfint av MatHem att både svara här och ringa upp mig för att korrigera misstaget. Nu är jag glad och nöjd igen och fortsätter att nätshoppa.

Blind

Är det inte konstigt att den enda låt jag vill lyssna på när jag jobbar är Hurts ”Blind”.
Jag bara trallylar (tyst inuti mitt huvud förstås): Cut out my eyes. And leave me blind.

Som en käftsmäll på posten

Jag råkade på nätet snubbla över ett väldigt udda konstprojekt som heter Hate Mail. Jag känner mig väldigt ambivalent till konceptet. Är det lite kul eller är det ganska obehagligt? Först tyckte jag att det var ganska harmlöst, men den känslan varade i ungefär 30 sekunder eller så, sen…not so much. Alla vykorten börjar med ”Dear…” och sen personens namn. Först bara ”Dear Laura. You look like Gadaffi in a wig” och en teckning. Tihi. Sen ”Dear Ben. Give up your unrealistic dreams” och en teckning på en tjock kille som läser en bok (konstnärens egen favorit). En prisrosett med texten ”Congratulations Alison. Cunt of the year”. Åkkej? Sådär kul faktiskt. Och nu försöker jag vara lite openminded här. Vara med i matchen. Se humorn. Men det funkar inte riktigt.
Upphovsmannen är en brittisk konstnär som kallar sig Mr Bingo (för att han en gång vann en summa pengar på bingo…*varningsklockan ringer*). Han hävdar att idén föddes efter att han fylletwittrat att han skulle skicka ett vykort med en förolämpning på till den första som svarade på hans tweet. Responsen blev så stor att han skapade ett helt konstprojekt där man via hans hemsida kan beställa att få ett handtecknat otrevligt vykort hem i brevlådan (man måste förstås betala för tjänsten). Nu vet jag inte om det kan kallas mobbing om man själv beställer en förolämpning, men vad är det egentligen som säger att den som fyller i adressen gör det å sina egna vägnar? När jag läser på hans sida ser jag att det faktiskt inte ens är tänkt att man bara ska kunna be om ett ”konstverk” till sig själv, utan även beställa till sina (o)vänner. Neat? Han skriver följande: ”Mr Bingo is not responsible or liable for anyone who suffers any mental damage or suicidal feelings as a result of receiving Hate Mail”.
Men då så.

Även om det finns en viss orimlig humor i vissa av de slumpartade förolämpningarna så fastnar skrattet ganska snart i halsen. När jag ser videon där han själv berättar om sitt projekt blir jag nästan lite illa till mods. Det finns något i hans samtidigt nervösa och fnissigt nöjda (prins Charles in a wig?-)uppenbarelse som påminner mig om en genomsnittlig skolgårdsmobbare. Som att det finns lite för mycket njutning bakom att få skriva nedsättande saker till okända människor och dessutom få betalt för det. Sen vet jag inte om det är så värst sofistikerade eller smarta förolämpningar, så där så att mottagaren skulle kunna skratta med för att det blir vrickat. Det beror kanske på ens personliga humor? Några av meddelandena har en lätt absurdistisk ton som lockar fram ett ”nä men…?”, medan de flesta mest är trötta slentriandissningar, typ ”du är tjock/ful/en slampa/misslyckad och din mamma…”-grejer. Jag tror inte ens att det förmildrande i att det kommer handtecknat och signerat på ett vintagevykort med en ponny på kan uppväga denna brist på finess.
Det är lite för…plumpt…för min smak. Det lämnar en gnagande känsla av obehag  i maggropen. Jag ser framför mig nån ensam liten människa som hittar ett vykort med en sommaräng på i sin brevlådan, skiner upp, vänder på det och får en smocka i ansiktet.  ”Du är värdelös. Och har dålig hy”. Höhö. Man ba: ”Men nåååhhh, nån tänker på mig. Nån har betalat för att jag ska få ”HORA!” skrivet med skuggade reliefbokstäver. Från Mr Bingo!”. Jag ser hur det här kan gå fel, för typ alla andra än de som har en masochistisk läggning. Men snubben har fått ge ut en bok, samt ska ha en utställning med sina vykort så det verkar finnas en fnissig publik.
Mitt enda hopp är att ingen låter Filip & Fredrik att få nys om detta. Jag kan se hur de nästan kissar på sig av upphetsning över att få göra sin egen take på detta. Kanske i TV?

 

Själv tog jag mitt ansvar i frågan genom att köra Näthatskollen på min Facebook. Det är en tjänst framtagen av antivirusföretaget Norton i samarbete med antimobbingorganisationen Friends. Den söker igenom dina och dina vänners 500 senaste statusuppdateringar i jakt på olämpliga ord som bör diskuteras i kontexten ”näthat”. Jag fick alert på: slå, hänga, mosa, stryk, skada, skinny, blod, jävla, bitch. Jag fick veta att jag själv fått betyget ”bra” (inga av orden återfanns tydligen i mina egna poster) medan mina vänner tydligen stod för alla dessa hatord. Jag kunde också se ett diagram när på dygnet de postats (mest i lunchtid tydligen) och vilken kategori av hatord de flesta kvalade in under (det var ”hot” medan bara några få var könsrelaterade, utseendemässiga eller allmänna förolämpningar. Ingen hade skrivit nåt etniskt nedsättande) och det var männen som använde det här språket mer än kvinnorna. När jag sen postade resultatet med en kommentar så fick jag förstås sämre resultat själv när jag körde kollen igen. Samt en personlig förmaning ”Dessa poster har vi hittat på din facebook som kan användas i nedsättande syfte. Gå igenom dem och fundera på om det var ok att göra som du gjorde, om du vill ta bort dem eller om du kanske bör be någon om ursäkt?”.

Jag förstår syftet och inser att jag inte är målgruppen för tjänsten, men det blir förstås en ganska lustig effekt när man analyserar orden lite mer. För jag kan tänka mig att jävla postades i samband med en kommentar om när den jävla vintern skall ta slut. Blod och skada kan troligen härledas till när nån postade om en köksolycka med en vass kniv. Skinny skulle jag gissa handlar om passformsval vid jeansshopping eller möjligen nån musikfrände som postat en Skinny Puppy-låt. Mosa är nåt som en hel massa småbarnsföräldrar kommer i kontakt med. Slå in paket eller ägnar sig åt att anklaga andra för att slå in öppna dörrar gör en del vänner. Nån ska hänga med en kompis. Kan tänka mig att följande kan ha frammanat stryk: Make mental note: Stryk gardinerna innan du hänger upp dem! eller Stryk ett av följande alternativ. Men det kan förstås vara nån som hotat nån med stryk också. Vanligt förekommande bland bilder på söta barn och middagsuppdateringar. Det är väl möjligen Bitch som jag inte riktigt kan placera. Men vem vet, kanske nån kände att life is a bitch nån dag?
Men jag känner mig ganska säker på att de flesta jag känner nog mer skulle behöva läxas upp kring sin marknadsliberala hållning i politiska frågor och att missbruket av förolämpningar rör ord som sosse, kommunist, feminist, PK, invandring och kulturmarxist.

Så sammanfattningen av båda sakerna ovan är kanske ”subtilitet och hat gifter sig inte i munnen direkt”.

Äntligen!

100 dagar senare och dags för sista inlägget på #blogg100. Det känns rätt osannolikt. Jag har faktiskt bloggat varje dag, även om nivån på insatsen ibland kan ifrågasättas. Jag har avpublicerat ett par inlägg i efterhand, samt jag har vid några tillfällen publicerat ut dagens inlägg efter midnatt. Men det är petigheter. I stort har jag faktiskt lyckats med utmaningen att uppdatera bloggen varje dag.  Jag vet inte om jag följt reglerna, men jag ville mest testa om jag kunde skaka liv i bloggen. Och det kunde jag. Målet uppnått.
Men de senaste dagarna har jag funderat på om jag ska fortsätta eller inte.

Statistikmässigt så har jag just nu runt 100 besökare om dagen (inte precis som den dagen när jag hade 2000 läsare – men det var ett tag sen), varav en majoritet är sökmotordriven trafik. Det är kanske inget att vara så värst mallig över. Men i sak är jag rätt ointresserad av det. Det skulle inte vara så svårt att få mer läsare, om jag ville (tror jag – några till i alla fall). Jag postar aldrig länkar till min blogg i andra kanaler. Jag skriver väldigt sällan in min bloggadress om jag nån gång kommenterar på nån annans blogg. Jag taggar inte inläggen särskilt omsorgsfullt osv. Jag skulle vara tvungen att delvis skriva på ett annat sätt om mitt syfte verkligen var att locka kända (som i kända av mig) och okända människor att följa min blogg, och jag har några gånger känt efter och kan ärligt säga att jag inte är så sugen på att fiska.

Om nån på jobbet frågar om jag bloggar fortfarande säger jag alltid nej. Antingen läser de redan min blogg och då behöver de inte fråga, eller så läser de inte den och då behöver de inte börja. Bland mina vänner och bekanta är det samma deal. Ibland kan jag skriva nåt som är relaterat till bloggen i andra kanaler, men jag postar ändå ingen länk hit. För min del är det så att om folk är intresserade så frågar de eller tar reda på saker. Det gör ju jag.

Är de inte så intresserade behöver de inte läsa min blogg. Jag vet att det är en rätt tröttsam inställning, och obegriplig för vissa. Men det beror nog på hur jag är som person. Jag vill att det ska vara lite jobbigt.
Jag får faktiskt lite ångest om jag postar en länk till min blogg nån annanstans eller i de få fall jag utifrån nån diskussion postat en länk till bloggen privat till nån (om diskussion i nåt nybloggat ämne har avhandlats i annat forum). Så jag har slutat med det också.
Jag känner det som om jag i så fall säger ”titta här vad jag har skrivit för fantastiskt”. Och jag skriver inget särskilt fantastiskt, så då känns det dumt att ha nåt slags PR-verksamhet för sig själv.
När andra postar länkar till sina bloggar tänker jag inte alls så. Eller jo lite, fast mest ”hen vill att jag ska läsa detta” (inte bara jag då förstås, utan alla/flera) och det är inga konstigheter. Men jag är inte alltid så säker på att jag vill att folk jag känner ska läsa min blogg. Det kan bli awkward. Jag har ju en del åsikter om världsordningen som jag vet att många inte delar. Och jag har ingen lust att tänka så hela tiden. Typ, ”men tänk om XX läser detta, hen gillar ju Håkan.H. Tänk om hen blir sur på mig nu”. Då skulle jag inte kunna tycka nåt om nåt. Och jag känner bara inte för att mesa mig på det sättet. Jag tror dessutom att folk tror att jag är lite för seriös när jag utgjuter min avsky över vissa fenomen.

Ska jag i så fall ens fundera på vilka som läser min blogg och varför? Varje gång jag tänker på det så känner jag att det inte är så viktigt. Det kanske har med gårdagens ämne att göra – brist på ambition. Men i sak tänker jag att all uppmärksamhet inte är bra uppmärksamhet. Mitt intresse är att skriva om saker jag vill skriva om, inte att skriva för nån speciell. Men kanske ska jag ändå fokusera mitt skrivande på andra saker. Jag skulle vilja skriva lite mer temamässigt och uppstyrt. Få ut mer av det själv. Men jag får se vad det landar. Kanske är bloggen mer som att sätta sig framför TV:n och slözappa än som att omsorgsfullt välja ut en film man vill se.

Jag får se. Jag är inne i nåt slags planeringsfas just nu. Det känns skitjobbigt att behöva detaljplanera sitt liv, men jag känner verkligen att jag behöver struktur, rutiner och en plan för att fokusera energin där den bäst behövs för tillfället. Just nu skulle jag till exempel ha suttit och skrivit på jobbgrejer (eller skulle och skulle…egentligen inte) men då gör jag det här istället. Det är symptomatiskt.
Om jag ska blogga regelbundet framåt så tror jag att jag måste fundera lite mer på frekvens, tid, syfte och vad det egentligen är jag vill skriva om. Vill jag skriva gnälliga inlägg om saker och människor som jag stör mig på? Vill jag tipsa om roliga, bra & intressanta grejer jag hittar här och där? Vill jag filosofera kring livet i stort? Vill jag skriva nåt slags offentlig dagbok? Jag vet inte.

Jag vet inte om det bara är jag, men trots att jag processar stora mängder information varje dag så känner jag mig ibland mer oupplyst än nånsin. Ju bättre verktyg man har för att filtrera informationen, desto mer likartade och polariserade blir de åsikter man tar del av. Jag känner hur mitt språk blir sämre för att jag läser så mycket som inte är särskilt omsorgsfullt skrivet. Motståndet för att läsa en lång och komplicerad text blir större och större. Ändå saknar jag hela tiden det där intellektuella samtalet i offentligheten. Det som nyanserar, fördjupar och inte bara vill vinna enkla poänger på nån annans bekostnad. Det är kanske konstigt att jag trängtar efter det. Det är inte som att jag på nåt sätt visat här att jag eftersträvar att föra den typen av samtal själv. Jag vill bli smartare av all information jag tar del av, men det känns det inte som jag blir.
Jag tror dock inte att lösningen är att stänga av flödet (eller delar av det), utan att värdera det mer medvetet. Inte bara gapa, tugga (i de få fall där det behövs) och svälja. Hjärnan och själen behöver utmanas. Att bara ta del av samma tugg från samma sorts människor hela tiden leder ingen stans (inte ens om de är bra människor med bra åsikter). Men kanske ska inte allt bara vara att välja sida och själv förutsätta att man vet vem som är good cop &  bad cop? Jag vill ta del av fler människor som resonerar och kanske kommer fram till att de inte har facit, men delar med sig av processen som gör att de kom fram till det de ändå gjorde. Det är för lite sånt, och det försvårar för alla som borde använda källkritik, leta efter sin egen röst, skaffa sig sina egna värderingar och ständigt ompröva sina föreställningar. Jag är en av dem. Så klart. Jag upplever att väldigt få riktigt behärskar den förmågan och det uppmuntras inte heller i dagens samhälle – att kunna (om)värdera information.

Det här kommer troligen aldrig att vara forum för den typen av intellektuell stimulans, men vem vet – kanske dyker det upp en helt annan blogg snart? Jag kanske kallar den ”50 år du aldrig får tillbaka”.

#100/100

Saker jag vill göra innan jag dör

Har ni några såna där saker ni absolut vill göra i livet?
Det enda jag vill göra är att inte dö. Och ibland är jag inte så säker på den heller. Fatta hur trist det måste vara att leva för evigt. Man skulle bli en riktigt tråkig ”det var bättre förr”-maskin. För att det skulle finnas så oändligt mycket ”förr” att referera till.

Jag försöker verkligen fundera ut en sån där lista över saker jag vill göra, hinna med eller uppnå. Och det värsta är att jag inte tycker att det är så mycket som jag VERKLIGEN måste göra. När jag tänker efter.
Betyder det att jag är för ambitionslös? Jag vet fan inte. Men jag har aldrig varit så trakterad av stora äventyr. Jag är mer så där ”det vore coolt att…” (och så är ofta slutet ”äga en dödsstjärna gjord av Cheddar”)
Men jag tänker oftast att även om jag aldrig får se Paris på våren så är det ok. Jag kan leva med det. Och dö med det.

Jag vet inte hur många gånger jag har försökt värka fram till storslagna drömmar. Liksom peppat mig själv som en vuxen som vill få ett barn att gå ut och leka i solen istället för att sitta inne och läsa serietidningar.
Men hörru, om du skulle ta och skriva en bok (jag känner ingen som inte vill skriva en bok eller har försökt skriva en bok eller har skrivit en bok)? Vore inte det kul? Va? Kom igen nu, sätt igång – SKRIV EN BOK. Du kan ju skriva!
Min serietidningsläsande innesittarunge bara näsvist ”Så du tycker att det är för få personer som skriver böcker? Så alla som kan sätta ihop betydelsebärande meningar kan skriva en bok?”. Mitt vuxenpeppande jag ”Men DIN bok skulle ju bli speciell och fantastisk. Plus det vore kul för dig!”. Ungen bara himlar med ögonen. ”Du kunde bli känd?”. Ungen: ”Jag vill inte bli känd!”. Vuxenjaget: ”Det vill väl alla?”. Ungen: ”Inte jag. Jag vill läsa serietidningar. Inomhus”.
Den där ungen alltså. Så jävla ointresserad av saker. Så jävla krass, trist och realistisk. Nån kommer med ballonger. Ungen (som har en jävligt vass tunga) bara sticker ut tungspetsen och så går det hål på ballongen,  ”pooof”, och all luft gick ur. Sen det där försmädliga lilla leendet som andas ”vad var det jag sa?”. Glädjedödarblicken.

Ibland blir jag lite orolig över det här. Spänner ögonen i mig själv och säger ”Dröm nu för fan!”.
Jag försöker se vad andra drömmer om, beskriver som fantastiskt och som anses åtråvärt att uppnå. Det är knepigt då jag känner mig ganska blank inför det mesta av det. Det pirrar inte.
I olika perioder av livet har jag försökt att inordna mig ändå. Låna nån annans dröm för att se om den kanske passar ändå. Men det blir som aldrig på riktigt då. Mest lite håglöst. Som att ta med en bild på en kändisfrisyr och be frissan klippa en så. Ta på sig en för liten paljettkavaj. Det känns inte festligt. Det passar inte. Det är inte jag.

När folk frågar sånt där ”vad drömmer du om?” skulle jag kunna svara ”en mjukglass” och vara helt sanningsenlig. Om vi inte pratar nattdrömmarna mitt undermedvetna skickar, men de är nog inget att bygga en framtid på.
Men nu för tiden har jag ett perfekt svar som ingen ifrågasätter. Jävligt skönt och safe att alltid kunna säga ”att vara frisk”. Aldrig några följdfrågor på det. Bättre än att önska fred på jorden.

Jag hatar frågor som ”var ser du dig själv om fem år?”. Vill alltid svara ”I ett badkar med chokladpudding”. Jag ser faktiskt inget speciellt framför mig. Jag tänker ”men hur fan ska jag veta var jag är om fem år? Jag vet knappt hur saker kommer att vara i morgon”. Jag är inte intresserad av den typen av målbilder. Jag bara ”Jag hoppas det är bättre då”. Det räcker så. Jag vill att framtiden ska vara bättre. Det är ändå en ganska vågad dröm som tar ut svängarna, i mitt tycke.

Jag har alltid varit en sån som blir direkt irriterad när folk går loss för mycket i fria fantasier som det inte finns nån täckning för, både när det gäller sin egen framtid och min. Jag har aldrig gillat att sitta och göra upp låtsasplaner kring saker som inte kommer att ske. Det är förstås tråkigt som fan att jag inte kan frambringa entusiasm kring att andra vill resa till månen, starta en hästranch i Australien eller köpa en vingård i Frankrike. Uppenbarligen har dessa drömmar slagit in för några personer så vem är jag att dissa detta (om än att jag alltid utåt nickar intresserat och gör tummen upp) – det skulle ju kunna hända. Jag blir konstigt nog heller ändå aldrig särskilt förvånad när andra uppnår saker de drömt om (ännu ingen som åkt till månen, skaffat hästranch eller vingård dock). Jag bara ”Kul. För dig!”. Men det finns ingen som helst koppling till mig. Jag blir varken depp eller pepp. Det enda jag blir avis på är att de har drömmar som de uppnått. Alltså konceptet, inte saken i sig.
Jag bara: ”Jag vill OCKSÅ vilja rida på Island, gå en drejkurs, ta flygcertifikat, renovera en nedlagd skola på Österlen, jobba som volontär i Sydamerika, vandra inkaleden, lära mig ryska, bygga ett lusthus, köpa en norsk skogskatt, cykla Vätternrundan, ligga med en kändis”. Men jag vill ju inte det. Jag vill bara vilja nåt sånt så jag kan bli så där happy när jag har prickat av det.
Våren i Paris – check!
Skjuta heroin – check!
Äta min egen vikt  i mums-mums – check!

Jag tänker för det första att jag bör ha en ålderskris nu och att den bör inkludera att jag sätter upp mål, drömmar och saker som jag MÅSTE GÖRA INNAN JAG DÖR.
Jag bara: kom ihåg att kissa, raka benen och sortera dina papper.

Sen försöker jag fundera över alla saker jag aldrig gjort (och det är jävligt mycket) och om nåt av det kanske känns viktigt och speciellt att få ha upplevt.
Jag fundera väldigt hårt och sen kommer jag på det. Är helt överlycklig när jag kan säga – OSTRON. Jag har aldrig ätit ostron. Jag MÅSTE äta ostron. Ungen tittar upp från serietidningen ”Jag har hört att det har samma konsistens som snor och smakar som en slurk havsvatten”. Pooof.
Jaha…jaja, men simma med delfiner då? Ungen: ”Delfiner är rädda för valar”.
Fallskärmshopp? Ungen: ”Men allvarligt??? Du blir illa till mods om du ska åka tjugo våningar upp i en hiss med genomskinligt golv”
Springa marathon? Ungen: ”Hahahahahahahahaha”
Skaffa ett torp? Ungen: ”Perfekt. Du är rik, händig, gillar naturen, tycker om kroppsarbete samt vill gärna att det ska vara lite obekvämt. </ironi>”
Göra en tatuering? Piercing? Scarification? Ungen: ”Det känns ju piggt. Och nytt. Och lagom att börja med nu…”
Ta MC-kort? Ungen: *himlar med ögonen*
Ha gruppsex? Ungen: ”Next!”
Åka på en exotisk resa i flera månader? Ungen: ”Det låter som du. Verkligen. ÄVENTYR? I UTLANDET!”
Skaffa en jävligt snygg våning/ett hus och inreda den med en massa skrytdyra designmöbler? Ungen: ”Visst. Show me the money!”
Starta ett företag? Ungen: ”Du kan inte vara lite mer precis? Nä, men då kanske det inte är riktigt aktuellt? Jag tror du ska börja med en idé eller en produkt”
Bli känd? Ungen: ”Varför då?”
Träffa nån känd person som man ser upp till? Ungen: ”Jättebra idé. Det finns inga personer du vill prata med så lite som de du har extremt höga tankar om. Ditt värsta är när du fattar att de bara är töntiga människor som vem som helst. Kommer du ihåg alla gånger du duckade att få intervjua folk du på riktigt beundrade, för att du tyckte att det skulle kännas jobbigt att träffa dem?”
Skriva en bok? Ungen: ”Du vet att ”Totte bygger en koja” redan är skriven va?”

Det enda jag verkligen skulle vilja göra innan jag dör är att bli diktator (jag gillar uniformer plus tycker väldigt mycket om parader, marschmusik och pampig skrytarkitektur). Sen tror jag att det där med att dö löser sig automatiskt.
Sen vill jag hemskt gärna käka en mjukglass i Kungsan när körsbärsträden blommar.
Och så vill jag ha en kanin.

Jag lägger till några saker som ser bättre ut utåt: äta ostron, möta våren i Paris, skriva en bok (= ”Totte bygger en koja II”)

Puh, nu känns det bättre. Jag är inte helt ambitionslös i alla fall.
Om inte annat kan jag alltid hala fram sad eyes och ”Jag vill bli frisk!”-kortet.

Update: Här har jag gått i alla år och trott att boken heter ”Totte bygger en koja” och så heter den bara ”Totte bygger”. Men handlingen är som jag minns den: ”Totte bygger. Var med när Totte bygger en koja som han kan krypa in i. Men aj, det gör ont när man slår hammaren på tummen. Vad fin kojan blev när den blev klar.”

#99

Glad Valborg, ledsen Paddington

Jag och den peruanske björnen sätter ner foten (tassen? ramen?).
Bilden har inget sammanhang med nåt alls, utom att jag tyckte att den var rolig (alt. sorglig). Jag har dessutom precis återupplivat minnet av björnen Paddington genom att läsa en Paddington-bok som jag köpte på bokrean för att den var så himla fin. Det värsta är att jag blir frustrerad av att läsa den och inte alls tänker som när jag var liten – att Paddington är en skön snubbe. Nu är det typ  ”men den där björnen är så himla stökig och bråkig, han har säkert nån typ av bokstavskombination. Jojo, han verkar inte ha nåt ont uppsåt, men det är helt otroligt att den här familjen han bor hos skulle ha sånt tålamod med honom när han alltid ställer till det. De hade lätt skickat honom till internatskola för ouppfostrade björnar” och ”Men skärp dig nu Paddington! Väx upp! Du måste faktiskt bidra till samhället och inte bara snylta på familjen Brown”. Vågar med andra ord inte läsa om Pippi Långstrump. Tur att man läste alla barnböcker när man var liten och inte hade några praktiska erfarenheter av livet och kunde harkla sig och invända ”Kul story, men på vilket sätt är den sedelärande? Om alla uppförde sig så där skulle samhället bli kaotiskt”.
Vad då ”inte på riktigt”? Förstår inte alls vad du menar nu. Bygger inte Totte en koja alltså? Behöver man inte vara rädd för Tengil? Blåser det inte på månen? Står det ingen faun vid en lyktstolpe i Narnia och väntar på att få bjuda hem små barn på te? Jag känner hur min världsbild börjar ruckas nu. Snart säger väl nån att Barbapappa inte är en hen också.

***

Ikväll blir det nog ingen eld, men kanske en schnitzel.
Återkommer eventuellt med rapport från valborgandet. Annars – bränn inte upp några slumrande igelkottar och hjälp medvetslösa förstafyllan-ungdomar hem. Stay safe!

***

Valborgandet innehöll inget eldande alls men en gigantisk Moldau-schnitzel, en tur på nya kniv- och gaffelsöder (aka lilla Göteborg) samt en vinst i Trivial Pursuit. Gott så. Jag drack en öl, sen bytte jag till cola. Så partynivån ikväll var ganska låg, men lika glad är jag för det. Jag tror andra där ute kompenserade för min brist på intag.

Nu har jag inte direkt varit ett partydjur de senaste åren, men jag kom ändå att tänka på ett blogginlägg jag skrev för kanske fyra-fem år sen där jag förklarade hur tråkigt och meninglöst jag tyckte att det var att dricka alkohol om man inte hade för avsikt att bli onykter. Att det var helt bortslösat och att det var hyckleri att hävda att man dricker alkohol av nån annan anledning. Haha, roligt att jag alltid har så bestämda åsikter om allting.
I sak har jag nog inte ändrat åsikt, det är bara det att jag i princip aldrig känner för att bli onykter längre så jag dricker väldigt lite alkohol nu för tiden. Så jag har hållit på att förfina bortslösandet ett par år nu. Jag kan dricka en eller två öl eller ett glas vin till maten om jag käkar ute, festa till det med lite bubbel nån gång eller några drinkar på ett party. Nån enstaka gång när jag är på galej dricker jag lite mer, men sällan så jag blir onykter.

Hade jag kunnat förutspå denna utveckling hade jag förmodligen tyckt att jag själv var en tråkig jävel. Det kan jag känna ibland nu också, men rätt sällan faktiskt. Det hade förvisso varit roligt att partaja loss ibland, men för min del är det bara inte värt det länge. Jag blir seg, trött och det funkar inte så bra med mina mediciner och min allmänna kroppsliga klenhet, så det vore att gambla lite för mycket. Jag tycker att de flesta människor jag känner blir ganska roliga när de är lite på lyset. En del människor är minst lika roliga utan att vara på lyset och en del människor borde inte dricka alkohol alls, nånsin. Sen finns det människor som inte vill dricka alkohol och det respekterar jag helt och fullt (!). Men jag fattar mer och mer varför de ofta börjat gäspa och snegla på klockan när alla andra vill gå vidare, ha efterfest eller tycker att partyt just har börjat. Jag är ingen alkoholmoralist, men det är bara så att man blir i osynk med folk som är fullare än man själv. Det blir tröttsamt att umgås med berusade människor en längre stund om man själv inte är påverkad. Så enkelt är det. Eller jag vet förvisso en del som tycker att det är kul, för då kan de vara den som bäst minns vad alla sagt, gjort och kan rapportera eller påminna efteråt när andra har lite mer vinsuddiga hågkomster. Men jag är märkligt nog inte så trakterad av att ha den rollen.

Även om det är typiskt trött att säga det så kan jag känna att jag har ”gjort” det där. Jag har varit den som aldrig ville gå hem, den som tyckte att det alltid var läge för en öl till och den som tyckte att det var himla kul med situationer som bara kan uppstå när folk är på kanelen. Jag har fyllt min kvot av partaj. Inte så att jag aldrig blir sugen på party längre, men oftast är jag rätt nöjd med att vara med en stund, dricka lite lagom och sen avvika innan folk dansar på bordet eller vill tala om att de är ens ”bäääschta vän”. Inte för att jag inte kan uppskatta det också, men då måste jag nog gå all in själv och vara på samma nivå – och av naturliga orsaker är det sällan läge för det nu för tiden.

Men jag har faktiskt på ett sätt samma inställning till alkohol fortfarande. Jag skulle lika gärna kunna dricka nåt alkoholfritt om det bara handlade om smaken. För mig är det mest en social grej. Jag kan räkna på ena handens fingrar hur många gånger jag suttit hemma ensam och druckit alkohol. Jag är bara helt ointresserad av det. För mig signalerar det andra saker för mig. Även om jag förstår att man inte behöver ha alkoholproblem för att uppskatta ett par glas vin en lördagskväll även om man skulle råka vara ensam hemma så känner jag att varningsklockorna ringer för min del. Det är inte min grej alls. Vinet i en bag-in-box som öppnats i goda vänners lag och inte tagit slut under kvällen lär stå och surna i mitt hem. Skulle inte hända att jag gick och tog mig en slurk så där lite apropå hemma sen. Möjligen skulle jag hälla det i en fisksoppa eller en köttgryta, men annars skulle det förfaras om jag inte hade hem gäster snart efter igen.

En kall öl en varm dag – gott. Men jag kan lika gärna dricka ett glas saft med is. En god drink – smarrigt. En alkoholfri drink – troligen lika smarrigt. Vin är gott till viss mat eller till ostbrickan. Men för min del räcker det med ett glas om det ska vara för att komplimentera och komplettera smaker i en maträtt eller dessert. För mig är alkohol lika med socialt umgänge eller party. Är jag inte partysugen behövs ingen alkohol. I ensamhet, eller för all del tvåsamhet, känner jag sällan suget att inta alkohol.

Jag vet inte om min inställning är ovanlig på nåt sätt, och kanske är den mer ett tecken på ett icke avspänt förhållande till alkohol än det motsatta. Jag vet inte. Men jag kan ärligt säga att om nån sa till mig idag att jag aldrig mer skulle få dricka en droppe alkohol i mitt liv mer så skulle jag nog mest rycka på axlarna och säga ”jaha?”. För några år sen skulle jag nog ha tänkt lite annorlunda. Nu tänker jag mest att kalasmust är ett socialt smörjmedel, men att jag troligen är lika tråkig eller rolig utan – bara att man i onyktert tillstånd själv upplever att man är så jävla spirituell och underhållande, skärpt och på G – oavsett om man är det eller inte. Det kan vara ganska skönt ibland, att få tro det helt okritiskt. Men egentligen är man nog lite mer björnen Paddington. Lite annoying liksom. Men det brukar man sällan lida av själv.

Nu tänker jag ofta att ”det blir inte roligare än så här” och går hem. Förut tänkte jag mer ”det kan blir roligare än så här” och stannade kvar.
Same same, but different.
(Och ja, (miss)bruk av alkohol kan vara ett stort problem, både på individ- och samhällsnivå, men det är en helt annan sorts text, som jag inte avser att skriva här och nu).

#98

Fråga en expert

Jag har sett att en del bloggare har såna där frågestunder. Det är tyvärr ingen som nånsin frågar mig nånting, så jag tänkte att jag bara kollar lite vad folk har sökt på och kommit till min blogg. Jag ska försöka att hjälpa er med de här frågorna eller bara ge er lite allmänna goda råd i ämnet, fast ni egentligen vände er till Google (eller någon annan sökmotor).

lespiska
Tänk på att kvinnor kan slå lika hårt som män.

Hakkors på kalsonger
Testa Hugo Boss. Annars kanske du kan sälja in idén till Björn Borg. Borger är som vi alla vet rymdens nazister.

kåta noveller
Låt mig gissa. Den handlar om en same som är rörmokare och överraskar två jojkande flickor som umgås på en renfäll. Nej, den har jag inte läst. Men skicka länken om du hittar den.

star wars darth vader utan mask
Tro mig, det är ingen vacker syn. Det är som en wookie utan päls. Eller som en ewok utan mascara.

varför äter man mycket saffran i gotland
Det heter PÅ Gotland. Det är nämligen en ö. Anledningen till att man äter mycket saffran på Gotland är för att det är gott. En annan förklaring är att Visby under medeltiden var en av de viktigare städerna i Hansan, ett tyskdomninerat handelsförbund runt nord- och östersjön. Många rika köpmän och mycket handel innebar att man hade råd med statussymboler som exotiska kryddor. Det var helt enkelt medeltidens teppanyakihällsmänniskor. De åt saffranspannkaka hela dagarna i sina vindsvåningar i trappgavelhusen på Strandgatan.

Knark karl bertil jonsson
Jag tror han var så där utan att ha rökt på, men jag håller med – det känns lite som att nåt av paketen han lade vantarna på kanske innehöll ett vitt pulver.

som ansiktsburk fast hårdrock
Det känns plågsamt att nån kommit till min blogg genom att ha sökt på hårdrock. Men jag vet vad du är ute efter. Länken får du här. Se så, gå åstad och dyrka satan nån annanstans och lämna hederligt folk i fred.

bajsa i andras åsyn
Nånstans drar även jag gränsen. You’re on your own now, mate!

parfym flaska masturbation
Jag avråder å det bestämdaste från att man prövar sånt hemma. Om det inte luktar tillräckligt gott i mumindalen så testa demonutdrivning, eller att tvätta med tvål och vatten. Är det en sällskapslek du är ute efter kan jag rekommendera ”Gömma bäver”.

wanloo svanktatuering
Jag har också alltid funderat på att tatuera ett porträtt av Johan Wanloo i svanken, men du hann uppenbarligen före. Kom ihåg att instagramma när den är klar.

hur påverkar synthpopen människorna
På ett mycket positivt sätt. De blir snyggare, smartare och gladare. Det är som att bli lobotomerad med kärlek.

håkan hellström ångest
Jag vet precis vad du menar. Stay strong! Men DET KOMMER ALDRIG VA ÖVER FÖR DIG!

saker jag hatar med facebook
Är inte det en grupp på Facebook? I så fall ”gilla” på den.

kevlar kalsong
Jag måste vara ställföreträdande mamma nu och säga att om du ska gå ut i krig så är det viktigt att du även har mössa och vantar på dig så du inte fryser. Ännu bättre är det om du tar på dig en stridsvagn utanpå.

är det farligt att torrjucka
Inte om man gör det bra. Möjligen skulle jag undvika att välja tigrar, krokodiler och noshörningar att interagera med.

trevliga kedjebrev
Keep looking! Jag har hört att de ligger under Hitlers dagböcker, strax till höger om den heliga graalen, på insidan av Loch Ness-odjurets mage. Men se upp, de vaktas av enhörningarna, kentaurerna och hon den här hollywoodfrun Gunilla Persson.

fejka dyslexi för fördelar
Jättebra idé! Jag har hört att man får låna böcker gratis på bibblan om man låtsas ha dysleksi. Go får it.

60-åriga damer med Martens
Jag tycker att du verkar sympatisk. Om än lite udda. Men det här är inte en sån blogg. Jag tror att ordet du söker är GMILF.

överviktig kavaj
Småknubbiga trosor? Feta byxor? Mulliga skor? Tjock hatt? Kraftiga bh:ar? Kurviga långkalsonger? Du vet att det här inte är en modeblogg för kläder med viktproblem va?

du får fem minuter
Jag har redan fem minuter. Du har snart blivit av med dina.

5 minuter du aldrig får tillbaka vem är det?
Nu börjar det här kännas lite creepy…
Vem är du, vem är jag – levande charader.
Om du visar din visar jag min. Fast helst inte på bloggen.

hur blir man en bra skämtare
Man drar bra skämt. Som du förstår är jag inte rätt person att hjälpa dig. Lycka till!

#97

Härligt

Jag har funderat vidare över det där amningsinlägget jag skrev häromdagen. När jag tänker efter så ska man förstås skita i andra. Skit i vad andra tycker om nånting du vill/måste/önskar/som känns bättre för dig! Gör bara allt precis på det sätt du själv vill! Om nån annan känner, tycker eller tänker nåt om det som inte passar dig så be dem dra åt helvete (eller om du är mer mild till sinnes himla bara med ögonen). Är inte det bara enklast? Då vinner den som är mest envis. Och det är väl ett ypperligt sätt att bestämma vad som är ok och inte?
Btw är jag sjukt envis, så jag känner att det kommer att gå bra för mig.

Skönt, plötsligt frigjorde jag en hel massa tid som jag annars skulle sitta och störa mig på allt möjligt smått och stort. För om man bara har den här regeln så kommer allt att funka tipptopp.
Jag ska bara gå fram till folk och ”Du, vet du vad jag tycker är härligt med dig? Hur du vågar ta plats i det offentliga rummet!” och så skall jag krama dem. Länge, länge. Tills de känner sig lite awkward. Men det är precis som det ska vara, för jag kan bara tänka att deras obehag ligger hos dem och om jag vill krama nån så måste jag få göra det. DET ÄR MIN RÄTT! Förresten, vem kan ha nåt emot kramar? Det måste ju vara en person som är emot allt naturligt, bra och fint – alltså är den personens eventuella åsikt bara sicko och inskränkt. Och då behöver jag inte bry mig om den heller.
Japp. Så är det.
Skönt, härligt, fint.

Nåt annat som är härligt är att det är våffelsöndag! Det innebär att man får våfflor med löjrom, rödlök och gräddfil till förrätt. Sen får man våfflor med sylt och grädde till efterrätt. Och till huvudrätt får man ingenting, på grund av att det kan man skita i om man ätit dubbelvåfflor. Så är det. En söndag av vishet och våfflor.
Skönt, härligt, fint!

Nu ska jag antingen slötitta på en Maria Wern-deckare på TV eller läsa klart Sami Saids ”Väldigt sällan fin”.
Sen sova,
Skönt, härligt, fint.

Update: Det har kommit till min kännedom att jag i amningsfrågan tydligen är åsiktsfrände med Katrin.Z. Då inser jag att jag är ute på djupt vatten. Det kan aldrig vara ett gott tecken att tycka nåt som ens är i närheten av hennes åsikter. Hon anser förstås att det är feministiskt (och hon säger det alltid som det är en dålig grej) att tillhöra ”amma överallt”-falangen. Jag kanske måste göra avb(r)ön angående detta. Får fundera på saken känner jag. Ska känna efter nästa gång det är vårtgårdsbonanza mitt i maten om det är ”detta är guds mirakel”-känslor eller ”skyl din tutte”-ångest. Eller om jag bara kan sörpla i kapp med bebben och tänka ”latte här och latte där”. Jag förstår att det är väldigt viktigt att ha en stark hållning i detta. Man kan inte släppa på åsiktspedalen i såna här frågor.

#96

Dagens wow: Maxim Verehin

Maxim Verehin är en rysk konstnär som gör lite makabra men väldigt snygga fantasy-, skräck- och monster-illustrationer till spel och annat. Jag blir förstås extra kär i den galna kaninen.
Kolla in fler av hans alster:
The Art of Maxim Verehin
Hans YouTube-kanal där man kan se hur han tecknar.

#95

Helloooo Schröddy

Jag har fått en läsarfråga. Den lyder som följer ”Är du alltid så där jävla sur eller?”
Svaret på det är ”Sur? Hela jag är ett skimrande väsen vävt av drömmar, såpbubblor, sockervadd, speldosor och karuseller. Hur kan du inte uppfatta det? Vad gör jag för fel?”.

Nu ljög jag igen. Jag får verkligen inga läsarfrågor.

Ny läsarfråga: ”Är du mytoman?”
”Vet du, i morse kom jag lite sent till jobbet, men det var faktiskt inte mitt fel. Det hade tydligen kommit en Godzilla precis innan och tagit den bussen som jag skulle åka med. Det var jätteläskigt faktiskt, för den hade varit arg och stökig och kastade bussen ända till Flen. Eftersom det bara finns en buss i trafik i Stockholm just nu, på grund av den här strejken du vet…bussingenjörernas fackförbund kräver 18 miljoner mer i timlön på grund av att de inte kan kissa när de vill…så då var den bussen ju tvungen att köra hela vägen från Flen innan den kom till min hållplats. Plus att sen, PRECIS när jag skulle kliva på, så hittade jag inte mitt SL-kort. Då slog det mig att det tappade jag när jag var uppe på taket i natt och skulle rädda en skolklass dövstumma 9-åringar som förirrat sig dit när de letade efter en bortsprungen iller. Sen var det så dumt att när jag skulle köpa ett nytt så hade alla pengar slutat fungera på grund av att nån hade tryckt på fel knapp i en tidsmaskingrej så att det blev stenålder på hela jorden en kort stund. Men då tog jag på mig min osynlighetsluva så jag kunde smita ombord på nästa buss i alla fall (för den här Godzillan hade härjat runt och kastat bussar runt i hela Sverige, så några hamnade i Stockholm också). Men gissa vad? Det blev det jordbävning och den här bron över floden Kwai gick sönder, så alla fick kliva ur bussen och simma sista biten. Och på grund av att det var så mycket hajar i vattnet fick vi simma en lång omväg. Och jättemånga dog av utmattning och akut vattensjuka då. Till exempel jag. Så efter det så var jag faktiskt mer eller mindre tvungen att gå förbi Pressbyrån och köpa en macka för att inte svälta ihjäl. Därför blev jag en kvart sen ungefär. Men vi har iofs flextid. Men ändå. Jag ville bara inte att nån av er ska tro att jag är en sån som ligger kvar en stund extra i sängen på morgonen eller så.”

När vi ändå pratar så här förtroligt skulle jag vilja passa på att fortsätta att vara lite seriös.
Om man läst min blogg på nån sorts regelbunden basis så kanske man får för sig att jag inte tycker om barn, vuxna, tonåringar, medelåders, gamlingar, män, kvinnor eller egentligen några andra människor. Man kan få för sig att jag stör mig på nästan allting.
Att jag är en besserwisser. Att jag alltid tror att jag vet bäst. Att jag inte kan stava till ödmjkhet. Att jag gör tummen ner oftare än tummen upp. Att jag dissar hellre än hissar. Att jag rasar och vredgas. Att jag tycker att världen borde smiskas upp med en rutten böckling. Att jag tycker att folk borde skärpa till sig och vara lite mer TOLERANTA. För helvete!!! Utom mot saker som jag ogillar.
Att jag ofta tycker tvärtom. Baföatt. Baföatt nån måste göra det drrrty jobbet också.  Att jag är både djävulens advokat och prästens lilla kråka. Vad som helst utom fågelfiskmittemellan.

Det är helt korrekt uppfattat.
Kan vi vända blad nu?
Och på det nya skriver vi ”OBS! TYCKER VÄLDIGT MYCKET OM SÖTA DJUR!!!”
Särskilt kaniner. Och Schrödingers katt. Innan man öppnar lådan alltså.

#94

Du kan amma här. Eller på ett bättre ställe.

Update:
Nej. Videon finns inte här heller. Move on!
Denna text handlar varken om att ammande mammor ska hålla sig inomhus eller att det är heeeelt naturligt att amma överallt.

***

Jag vet inte om ni har sett den där Gangnam Style-parodin som Amningshjälpen gjort. ”Du kan amma här!”.
Det är en video som ”på ett skämtsamt sätt” slår ett slag för mammors rätt att amma överallt. Ingen jävel ska komma och säga till mammor som vill hala fram tutten i snabbköpet, tunnelbanan eller på finrestaurangen att det kanske inte känns helt hundra för andra att ta del av där. Det är naturligt! Den som på minsta vis känner sig obekväm över detta är (förutom allmänt dum i huvudet) nån som sexualiserar kvinnans kropp, vill att bebisen ska svälta eller är sippa 1800-talsmänniskor som vill skambelägga ammande kvinnor. Och stör man sig så kan man: 1) titta bort 2) gå därifrån. För det är naturligt att amma. Punkt!
Jaha. Ok. Skönt att nån vågade säga ifrån angående detta. Verkligen.

De exponerade tuttarna i videon gör mig inte särskilt generad eller upprörd. Jag tycker inte heller att nån ska känna skamkänslor för att de ammar sina barn offentligt. Däremot gör den usla och fåniga videon mig generad och framkallar sekundärskam hos mig. Men det är inte nåt brott att göra en enormt lökig YouTube-video, utan blott och bart (orden här har inget samband med ämnet) en fråga om tycke och smak.
Liksom det är hur man ser på att kvinnor ammar överallt. En fråga om tycke och smak.

Jag tycker personligen inte att det känns helt hundra när någon utan pardon langar fram bröstet för att mata sin bebbe i vissa offentliga lokaler och sammanhang.
Jag har dock inte som argument (som vissa idioter som skrivit vidriga kommentarer till videon och som jag verkligen tycker överreagerar kraftigt) att de borde låta bli för att det är äckligt att amma eller att man som man inte kan får erektion när brösten presenteras så osexigt.

Jag tycker bara att amning i viss kontext  är ett slags oartighet. Ett slags påtvingad intimitet med en främmande människas kropp. En brist på hänsyn inför omgivningen. Och jag vet att bara genom att säga det så väcker det en sorts vrede som handlar om RÄTTEN att amma var helst man vill och nåt slags total ovilja att förstå att hyfsat många känner sig obekväma inför att ta del av nåt som de uppfattar som ganska så privat. Det verkar svårt att förstå att man inte alls behöver vara ett asshole, inskränkt eller se kvinnans kropp som ett objekt som ska behaga andra, för att känna så. Att man inte är nån moraltaliban, inte behöver sakna brist på empati över en mammas behov av att mata sitt barn när det är hungrigt eller inte tycker att amning är nåt fult, skamligt eller konstigt för att man ibland inte gillar att vara åskådare till den proceduren i det offentliga rummet.

Att amma sitt barn är förmodligen nåt som faller sig helt naturligt för de flesta (inte alla, men det kommer jag till sen) som fått barn. Det är en biologisk instinkt. Men helt ärligt blir inte allt som är naturligt för en själv automatiskt naturligt för andra. Jag förstår invändningen ”Du, jag skiter i vad du anser, min bebis ska ha mat. I couldn’t care less om du inte känner dig bekväm med att vara publik till det”. Jag förstår. Men det är en annan sak. Det är hur du väljer att adressera andras eventuella obehag eller genans. Det är inte ett argument till varför jag ska tycka, känna eller uppleva det som naturligt och inte reagera inför det. Det är din synvinkel. Möjligen är den ammande modern en oantastlig symbol. Men då antastar jag den nu genom att säga att jag inte alltid tycker att du ”ska amma här”. Även om du kan. Det kommer alltid att väcka en del reaktioner om du gör det. Men de kan du förstås skita i.

Jag vet inte varför jag känner så som jag gör angående detta. Jag kanske tycker att det handlar om att vi alla delar det offentliga rummet och att det (precis som många andra saker jag har svårt för kring det) handlar om att vissa människor sätter sin rätt att göra ditt eller datt framför om andra finner obehag inför detta och om man kanske kan försöka visa hänsyn även om man själv inte håller med till fullo. Det är ett enda långt ”jag har faktiskt rätt till det här!”. Ja, men jag har också rätt till det offentliga rummet. Jag har rätt att slippa se andras tuttar. Om man nu ska använda den retoriken. Men den leder inte så långt kanske? Så man kan ta in andra sidans argument och sen säga ”jaha, jag fattar vad du menar. Men jag håller inte med!”. Det räcker.

Det här är mina argument. För mig är bröst en privat kroppsdel. Inte så att jag skriker ”skyl dig kvinna” om nån visar tuttarna, men det har funnits tillfällen jag haft lust. Till exempel när en okänd kvinna på bussen plötsligt drog upp tröjan till halslinningen och blottade båda sina enorma bh-lösa härligheter för alla medpassagerare innan hon tryckte in ena bröstvårtan i munnen på sin bebbe, allt medan hon oberört pratade vidare i mobilen (helt naturligt var det förstås. På ett tämligen mustigt sätt!). Jag upplevde att många på bussen kände sig besvärade och obekväma inför denna uppvisning. Precis som jag känner mig obekväm när jag ser ett barn som kan gå, prata och tala om för mamman att hen vill ha en slurk mjölk  krypa upp i knät på mamman, grabba tag om tutten och käka lite.
Det är säkert naturligt. Mycket möjligt. Mjök är gott. Det är väl upp till mammi hur länge mjölkfabriken är öppen för servering. Ja, jag vet att de som är för denna typ av långamning säger att ”så länge barnet vill får det amma”. Jahapp. Jag fick använda napp så länge jag ville, och det var en ganska dålig idé (men nu ordar vi inte mer om det utan konstaterar bara att oral fixering har sina sidor). Men jag är inte ”sjuk”, ”pervers”, ”hämmad” eller nåt sånt för att jag inte känner mig bekväm med att ta del av dessa saker i en offentlig miljö.

Jag har inga åsikter om att amning ska förbjudas här eller där. Gör som du vill. Men säg inte till de som inte känner sig bekväma med att ta del av det att de är dumma i huvudet. Varför är de det? För att de känner, tycker och tänker nåt annat? Jag är inte ond för att jag tycker att det känns konstigt att se en annan kvinnas tuttar on display i en vardagsmiljö där man t ex sitter och käkar eller för att jag tycker att det är lite udda att amma en 4-åring.
Ok, jag är ond, men inte på grund av det där. Men andra som jag pratat med som delar denna åsikt är oftast helt normala och snälla människor. Och de kan (med en viss skam) säga att de inte vet varför de ogillar det och pratar om det där att man inte kan välja att inte se, att tuttar är en laddad kroppsdel, och att det finns nåt påträngande i nån som allt för öppet diar sin avkomma med blottat bröst. Det är nåt som är svårt att sätta fingret på (inte andras tuttar alltså), men det är inte så enkelt som att dissa amning eller be alla som känner sig obekväma att ”gå nån annanstans” (världens lamaste argument. Som att skrika ”Luften är fri”). Men de allra flesta jag känner skulle aldrig drömma om att vädra denna fundering offentligt, särskilt inte inför de som ammar. Det tycker jag är ett tecken på tolerans och hänsyn.

Nu några fler trötta argument och lika trötta svar i denna fråga:

Men du dricker ju komjölk, vad är skillnaden?
Jag ammar inte mjölken från kons spenar. Jag vill inte se nån annan dricka mjölk från kons spenar.

Tycker du att det är äckligt med folk som dricker komjölk när du titta på?
Bara om de halsar direkt ur ett mjölkpaket och låter mjölken rinna ner över hakan och halsen.
Bara om mjölken har gått ut i datum för tre veckor sen och de tar en stor klunk och börjar hulka framför mig.

Så du tycker att det är äckligt med ett barn som får mat från sin mamma?
Nej. Jag tycker bara att alla miljöer inte är lämpade för amning. Det har inget med äckel att göra. Jag vill inte se andras bröst där och då bara. Oavsett vad de gör med dem.

Så du ser en sexuell handling i amning för att det är bröst inblandade?
Nej, så klart inte. Om det inte är en vuxen man som ammar en kvinnas bröst. Men inte ens då skulle jag personligen riktigt se det sexuella i det. Det skulle bara vara…störande.

Så du tycker att ett blottat bröst automatiskt är anstötligt?
Nej. Inte anstötligt. Men jag har lite svårt för andra kvinnors (och mäns) vårtgårdar i vissa miljöer bara. Jag har lite svårt för folk som langar fram sina behag som om de vore kotletter…eller en mjölktetra…eller ett juver. Oavsett om syftet är att sola dem, mata en bebis, sexa upp någon eller bara att vädra dem lite. I vissa miljöer är det mer ok att blotta bröst
Jag är inte ens svårt kristen eller hämmad. Jag bara ogillar att konfronteras med andras privata kroppsdelar i en kontext där det inte är passande (<- min åsikt).

Men många brudar har ju väldigt urringade kläder, stör du dig på det också?
Jag har hittills inte på nåt café eller restaurang sett nån tjej/brud/kvinna som har blottat ett helt bröst och visat bröstvårtorna. Inte några män med bar överkropp heller, men det kanske beror på att jag går på så stiffa ställen?

Är inte det en väldigt omogen, ålderdomlig, kristen, inskränkt, amish, trött, störd, vrickad, tokig (go on…bring it on bara) inställning?
Tycker du ja. Jag tycker bara att det är naturligt att känna en viss skygghet inför att andra blottar sina bröst för mig. Och med ”blottar” så avser jag ”blottlägga, visa, avkläda” och inte ”sexuellt trakassera andra människor genom att visa sig naken”. Jag tror inte att ammande mammor är exhibitionister. Jag tror inte ammande mammor tänker ”nu sitter det fyrtio personer i det här rummet som jag visar tutten för”. Jag tror bara att en del av dem helt har slutat tänka på att andra fortfarande uppfattar en del av deras kropp som privat när de själva börjat finna sig i att bebisen har fri tillgång till den. Min inställning till att dina bröst är en kroppsdel jag inte vill ta del av på t ex ett fik är fortfarande densamma, oavsett vad du har för deal med din bebis. Just sayin’…
Till exempel har jag när jag inleder ett förhållande plötsligt kanske andra gränser för hur nån annan får se, röra vid eller använda min kropp. Men det betyder inte att jag utgår från att alla andra runt omkring ska vara bekväma med att ta del av denna speciella sorts intimitet. Också en kass liknelse, men det finns nån slags grund i den. Hur en kropp får en annan betydelse och laddning i en kontext jämfört med en annan. Hur nåt förändras för mig, men inte för omgivningen. Det är det jag menar. Och jag förstår om ammande mammor säger att det är nåt de skiter i, för att deras barns ätstund och deras bekvämlighet går före hur andra känner inför deras tuttvisande. Fine. Men jag ser det så här. Och det gör många andra också. Så fatta vad argumentet är även om du väljer att dissa det.

Hur kan du som är feminist  inskränka dina medsystrars frihet genom att inte tycka att de ska få tutta loss när nöden så kräver?
Tutta loss ni. Jag gillar det inte bara. Som mina medsystrar tycker jag att ni solidariskt kan ha amningströjor och inte göra nåt jävla spektakel av att ungen behöver lite föda. SE MITT BRÖST. SE HUR JAG PLACERAR DET I BARNETS MUN. SLURP. SLURP. Ni vet vad jag menar. Stop it. Vad är det ni vill uppnå? Att folk ska komma fram och intresserat fråga hur mycket du mjölkar ur de där ett genomsnittligt dygn? Det är naturligt för barnet att äta. Det är onaturligt oartigt att du langar upp ditt mjölkstinna bröst vid ett middagsbord. Tycker jag. Det har inget med feminism att göra. En del feminister tycker uppenbarligen att det har med förtryck av kvinnor att göra att inte vilja se amningstuttar. Jag kan inte svära på det, men jag hade om möjligt blivit ännu mer besvärad av män som blottade bröstet för att amma.

Du har genom patriarkalt förtryck givits intrycket att du har rätt att ha synpunkt på mina bröst alltså?
Så länge dina valpar håller sig i korgen har jag inga synpunkter om dem. Men när de är huvudnumret i en offentlig show på stora scenen antar jag att även en ofrivillig publik kan ha rätt att tycka nåt kanske? Nähä, inte det. Oj då, då kanske jag inte är feminist ändå. Synd att det skulle falla på min aversion mot bröstblottning. Btw, är inte heller nåt stort fan av feministiska aktioner som går ut på att klä av sig på överkroppen, skriva nåt slagord med tusch på tuttarna (typ ”gubbslem”) och anfalla patriarkatet. Jag förstår inte riktigt grejen. Typ ”jag ska skrämma dig med mina tuttar”?  Well, det skulle förvisso funka på mig. Jag har lite av en vårtgårdsfobi. Men detta var förstås off topic. Jag vill bara poängtera att jag är för jämställdhet mellan könen och mot en allt för hårdför ”mina tuttar i ditt fejs – för att det är min rätt”-linje.

Det finns för övrigt inget som är vackrare än en mor som ammar sitt barn.
Jaha. Jag ser bara nån som diar sin avkomma för att ge den näring. När jag ser nån som knäpper upp/drar upp ett klädesplagg, langar fram bröstet och trycker in bröstvårtan i bebisens mun så tänker jag inte ”Skåda ett mirakel! Se naturens snillrika konstruktion. Betänk att denna moder älskar sitt barn och att de delar en stund av närhet”. Jag tänker ”Oj, bröstalert rakt i fejjan! Den är hungrig! Den äter!”. Typ.

Varför ska du bestämma över det offentliga rummet?
Varför ska DU bestämma över det offentliga rummet? *eko*

Mitt barn måste faktiskt ha mat när det blir hungrigt! Förvägrar du mitt barn mat på grund av dina issues?
Jag måste kissa när jag blir kissnödig och då får jag planera in ett toabesök istället för att kissa där jag sitter/står/går då det av omgivningen kan uppfattas som för privat för att dela med andra. (Ja, jag vet att det är en skitkass liknelse, sorry. Men det där ”för att det är naturligt”-argumentet är helt meningslöst. Vad som är naturligt för vem och var är en fråga om kultur och gemensamma värderingar i ett samhälle. Och det varierar över tid. Det finns massor av saker vi generellt betecknar som ”naturligt”, men ändå gör diskret eller i avskildhet. Och ja, det går att tjafsa i oändlighet om varför ditt är mer naturligt än datt). Jag kommer aldrig att slita en tutte ur ett hungrande barns mun eller säga ”Du får inte amma här!”. Det bestämmer inte jag. Jag ger inte heller tuttflashande ammerskor onda ögat (det kräver nån typ av stirrande, och det är liksom det som är mitt problem  – att andra aktivt måste anstränga sig för att slippa se tutteriet). Jag kommer bara att önska att jag slapp se så mycket av tutten. Därav glad om det mesta av den är i bebisens mun och resten täckt av nåt annat. Men som sagt, min åsikt i frågan lär knappast intressera de som gör så.

Så alla som ammar ska låsa in sig hemma tills barnet är färdigammat?
Nej. Det går finfint att amma sin bebis offentligt utan att tutten är blottad. Väldigt många lyckas med det. Faktiskt merparten av de som ammar.
Det finns dessutom ofta möjlighet att göra det lite mer diskret, avskilt eller gå undan lite. Jag fattar seriöst inte på vilket sätt det är kränkande för nån att göra så. Jag fattar att det inte alltid går att göra så, om läget är akut och möjligheten inte finns till att vara avskilt i just den miljön. Men oftast går det nog faktiskt. Det baserar jag på att jag sett många mammor som gör så.
Det finns många saker jag anstränger mig för att göra lite lite diskret eller avskilt. Även om jag inte skäms för det och även om det är ett skriande behov för mig. Jag gör bara inte vissa saker i vissa miljöer för att jag vet att andra kanske kan ta illa vid sig eller kan uppleva obehag eller genans.
Saker jag undviker (om jag kan) på exempelvis ett café: Skrika. Peta mig i näsan. Rapa. Skaka tuttarna rätt i bh:n. Klia mig i skrevet. Nysa rakt ut över andra. Grovhångla. Kräkas. And so on. Allt det är i nån mån ”naturligt”, men jag förstår att det är mest naturligt för mig då det är mina behov och min kropp. För andra kan vissa, eller alla, av de sakerna kännas för privata att ta del av. Eller bara störande.

Men OM DU har problem så kan DU JU titta bort/gå där ifrån/gå och dö.
Tack för din input. Jag brukar faktiskt i mesta möjliga mån försöka att inte titta på andras bröst eftersom jag tycker att det är oartigt. Oavsett om de har en bebis eller inte fastsugen vid en bröstvårta. Och gå därifrån? Det räcker väl med att sätta sig med ryggen till? Dö? Nja, kanske inte ändå. Men jag gillar hur du tänker. För det säger mig att när du hela tiden månar om ditt barns bästa (barnet måste HA MAT NU, det går ej att planera/gå undan/ha en amningssjal (eller vad det heter) över axeln/sätta sig avskilt för det kränker mig och mitt barn. Barnet och jag mår dåligt av detta att inte alla omfamnar vår amningsstund och vill dela den med oss) så har du kanske inte tänkt hela vägen vad som är bra för ditt barn. Om din uppfostran innefattar att du talar om för ditt barn att man löser konflikter genom att säga att  ”alla som inte tycker, känner och tänker som du kan gå därifrån om det inte passar”  så är det inte en särskilt bra grund. Vad tror du händer när hen drabbar samman med andras ungar (som har samma argument, men för ett helt annat sätt att känna, tänka och vara)? ”DU kan gå härifrån!”. ”Nej, DU kan gå härifrån!”. Ja, det är verkligen att lära hen hur man bäst tar sig an världen…

Förstår du att alla mammor som ammat sina barn (och några till) tycker att du är dum i huvudet nu?
Japp. But shit happens! Jag tycker att de är lite jobbiga om de flashar sina tuttar för mig när de ammar, men DET FÅR MAN JU INTE SÄGA I DET HÄR LANDET. Jag bara tänker ”skönt att det här är helt naturligt för dig, för jag tycker att det är awkward”. Samt att jag finner det lite lustigt att nån som skyler sig med en handduk när hon byter om i ett omklädningsrum där det bara finns andra kvinnor plötsligt sitter på ett café och exponerar bröstet för alla – män, kvinnor, barn, husdjur och andra lattemammor. Jaja, ”det är inte samma sak” och ”när man fått barn förstår man” och det är ”naturligt” osv osv. Men för mig är det inte det. Det är inte onaturligt heller. Det är bara för att tala klarspråk – lite irriterande att jag inte kan välja bort att vara amningspublik i en del miljöer där det inte känns helt hundra. MEN JAG KAN JU GÅ DÄRIFRÅN förstås. Tack tack. Älskar era tips. Ska absolut göra så. Då löste vi det. Fint!

Till sist. Nu kan inte jag svära på att det är så, men är inte Amningshjälpen ganska skuldbeläggande mot alla som inte kan, vill eller av olika anledningar måste avstå från att amma? Jag vet flera kompisar som haft mycket problem med amning och fått olika typer av negativa reaktioner på att de inte fått det att funka. Sen on top en massa skuldbeläggande och föreläsningar om hur barnet kommer att få allergier, bli sjuka och få en massa problem i livet. Det kommer att bli anknytningsproblem och digerdöden och monster under sängen. Typ. Så kanske kunde amningshjälpen fundera på den sortens skuldbeläggande också? Men det kanske de redan gör?
Gangnam Style-parodi II: ”DU KAN FLASKMATA HÄR!”

Bonus: En extra snärtig rad ur videon som promotar detta med bröstmjölkens mirakulösa effekt (med reservation att jag inte hör exakta ordalydelsen i ”sången”):
”Om bebis har fått ett sår. O gode gud i himmeln. Ha på lite bröstmjölk ska du se att det försvinner”.
Wow. Jag säger det igen – WOW!

Update: Videon tycks redan vara nedplockad. Det var ju trist. Den som var så bra.

 

#93

Köttfri (nåja) onsdag

Jag skulle vilja äta mer vegomat, av flera olika anledningar – för att det är gott, för att det oftast är nyttigare, för att det inte belastar miljön lika mycket och för att jag ibland känner att det inte är etiskt försvarbart att äta kött. En annan aspekt är förstås alla matskandaler den senaste tiden som gjort en lite trött på kött. Nu är jag inte helt säker på att grönsaker, baljväxter, sojaprodukter, tofu, quorn och sånt alltid odlas, framställs, fraktas och hanteras på ett sätt som är ekologiskt hållbart och etiskt riktigt (genmanipulerat exempelvis). Men eftersom jag, och alla andra som tänker på det här, inte kan odla och bereda all mat från grunden själva och ofta har svårt att följa leveransvägar och se varornas ursprung (verkar inte ens som om våra största livsmedelskedjor har den kollen, så hur ska en enskild konsument kunna kolla det?) blir det för de flesta ohållbart att ha en sån ambition.

Jag tycker, som så ofta annars, att det är bättre att göra nåt litet än inget alls. Så länge man är medveten om att det lilla man gör inte löser ett problem eller är tillräckligt. Men jag fattar inte de som är så jävla rättrådiga och fnyser åt de som väljer att käka kött och bara avfärdar dem. Jo, jag fattar det om man har som huvudargument att det är oetiskt och grymt att äta djur. Då finns det liksom inget sätt att möta nån som tycker att köttätande är varje karnivors rätt. Då kanske köttätaren får vara glad om en fnysning är allt hen får och vegetarianen får vara glad om en fnysning är allt hen får tillbaks.
Men i övrigt så skulle jag önska att man i högre grad tipsar och hjälps åt om nån faktiskt vill och försöker ändra sitt konsumtionsmönster. Var ska man börja? Vilka små förändringar kan man göra? Hur ska man tänka kring vad som är viktigast om man vill vara miljömedveten och välja ekologiskt och närproducerat? Om man ändå äter kött, hur ska man öka medvetenheten om vilket kött man äter?

Jag blir också tjurig när jag ber om tips på vegokäk eller ventilerar funderingar på att sluta äta griskött (ja, det finns oegentligheter i djurhållning för de flesta djur som vi äter – men jag har en särskild olust inför hur grisar behandlas i köttindustrin) och andra måste försvara sin lust att äta kött. Precis som om jag genom min fundering har sagt till dem att de är as (no pun intended) för att de äter kött. Jag äter kött. Jag vill bara äta mer vego. Vad är det för nåt som provocerar så mycket med att säga nåt om vegokäk att folk känner sig manade att tala om hur mycket de älskar bacon. Jaja, jag gillar också bacon. Jag tycker bara inte om att det är gjort av grisar och att de grisarna i många fall mått dåligt innan de hamnade i min mage.

En liten sak som vi försöker göra i vår lilla pyttevärld är att ha en köttfri måndag. Fast det kan vara en annan veckodag också. Idag var det köttfri onsdag (om man inte räknar skinkan som var på den där mackan jag fick när jag åt soppa till lunch på caféet…*visslar lite*. Den kom nog från en gris, men i dessa dagar kan man inte vara säker på det heller). Och när jag tänker efter så är det bara middagen som vi planerar som köttfri. Så…ehh…ja, vi kanske får jobba lite på det här. En annan sak som vi får jobba på är att hitta recept på goda vegorätter. Det tycker jag är lite svårt. Jag har ätit massor av god vegomat som andra lagat, men när man sitter där själv med sin tallrik hemlagad linsstuvning eller rotsaksgratäng så känns det alltid lite fattigt. Man känner att det saknas nåt. Utom idag kanske. Då käkade vi en grymt god indisk veggie curry. Ett recept som jag rivit ur nån tidning så jag kan inte ens credda nån för det. Eftersom jag är en sån fin person så delar jag med mig av det här till er också (plus att jag nästa gång vi ska käka det bara kan surfa in på min blogg och kolla på receptet när jag står i affären och ska handla, men vi låtsas som om mitt syfte var mer altruistiskt).

Om man gillar indiskt tror jag att man verkligen kommer att tycka att den här är smarrig.

Veggie Curry

Ingredienser:
2-3 vitlöksklyftor
½ purjolök
1 chili
75 gram färsk ingefära
2 stora morötter
300 gram blomkål
2-3 msk smör
3 msk tandoorikrydda
400 gram färsk spenat
2 burkar kikärtor
1 burk kokosmjölk (eller 5 dl naturell youghurt av tjockare konsistens)
5 dl grönsaksbuljong
salt

Tillbehör:
Naturell youghurt (turkisk matyoghurt var yummy)
Papadums eller naanbröd (finns färdiga Santa Maria-varianter)
Mango Chutney
Färsk koriander

Gör så här:

• Strimla purjon, finhacka chili (kärna ur), skala och finhacka vitlök och ingefära. Skala och skiva morötterna. Dela upp blomkål i buketter.
• Fräs vitlök, purjo, chili och tandoorikryddan i smöret.
• Tillsätt ingefära, morötter och spenat och fräs en stund till.
• Lägg i kikärtor, kokosmjölk och buljong. Låt koka tills morötterna börjar bli mjuka.
• Tillsätt blomkålen och koka tills även den blir mjuk.
• Smaka av med salt.
• Servera och strö färsk koriander över.
• Ät med bröd, youghurt och mango chutney.

#92

Det är ett tecken

Din mamma jobbar inte här. Var jobbar hon?

Om jag träffade en annan person som pratade om sitt jobb på det sätt jag pratar om mitt så skulle jag säga ”Du kanske skulle jobba någon annanstans?”. Så jag säger det till mig själv nu. ”Du, du kanske skulle jobba någon annanstans?”. Det är inte det att jag inte tycker att jobbet i sig är ganska kul eller att jag inte gillar nån på mitt jobb. Det är bara det att beeep…beeep…beep [censur]. Men annars är det great.
Jag kan inte byta jobb just nu. Så det är ingen omedelbar lösning. Jag får göra mitt bästa bara. Framför allt för att inte visa utåt vad jag tycker eller tänker. Det är inte min starka sida. Men man kanske kan tänka att man lajvar nåt slags machiavellistiskt rollspel hela dagarna?

Jag blir helt paranoid av att vara på jobbet ibland. Det händer alltid så konstiga saker och folk har så skumma beteenden. Man tänker ofta ”Är hen ond eller är hen bara dum i huvudet?”. Jag säger ungefär alltid rakt ut till folk om det är nåt problem med nåt, men då är det jag som anses svår, bråkig eller inte trevlig. Well, jag tycker att det svåra, tråkiga och bråkiga är när nån bara är happy face, nickar och håller med och sen vänder man sig om och bara ”ajje, vad var det där?” och så får man dra en morakniv ur ryggen. Men det är olika vad man gillar. Jag gillar tydligen mest yngre manliga konsulter. Utan kniv. Så jag ska fokusera på såna. Folk som bossar runt mig på olika sätt (spelar ingen roll om det är en hon, han eller hen) är min sämsta match, samt såna som underminerar allt man gör och säger.

Mycket knivar här nu i min blogg. Vill jag säga mig själv nåt med detta kanske?
Mitt undermedvetna drar kniv.
Men för att jag ska komma ihåg vad jag ska fokusera på har jag gjort en sån här motivationsposter som jag ska ha på min anslagstavla på jobbet.

#91

I come with knives II

Dagens wow känns mer som dagens ouch. Iranske konstnären Farhad Moshiri har en förkärlek för knivkalligrafi. På långt håll liknar det barnsliga väggord som skulle platsa på vilken stockholmsvit barnkammarvägg som helst. På närmare håll ser man att det är olikfärgade knivskaft som sticker ur väggen. Dubbla budskap.

Googlar på fler av hans bilder och lyssnar förstås på IAMX – ”I come with knives”, Radioheads ”Knives Out” och The Knifes senaste album ”Shaking the Habitual”.

The paradox of our minds
Too much to believe, too much to deny
You fool me again to quiet my pride
But I’m a human, I come with knives

I never promised you an open heart or charity
I never wanted to abuse your imagination

I come with knives
I come with knives
And agony

To love you

The monotony
And the rising tide
Is under my skin, is crawling inside
Adrenaline to rewire my mind
I’m only human, I come with knives

I never promised you an open heart or charity
I never wanted to abuse your imagination

I come with knives
I come with knives
And agony
To love you

#90