Blogg ettusensexton

blogg100-logotype

Det finns förmodligen inget som passar sämre i mitt liv just nu än att åta mig några som helst uppgifter som innebär att leverera nåt utöver att upprätthålla en fasad utåt av att ha ens minimal kontroll över tillvaron. Min favoritsak när nåt kliar på själen som en sticksig polotröja är att med intensiv blick hoovra över tillvaron i jakt på något stackars annat att distrahera mig med. Åh, hej #Blogg100. För femte året.
Inte för mig alltså, för alla andra lättlurade jävlar som harvat runt med detta självpåtagna uppdrag fem gånger redan. Hur många gånger har jag varit på det? Minns inte och är för lat för att kolla. Men jag tror att jag genomfört det två gånger och testat tre. Men mitt minne är kortare än…vahettere…anyway…Det är inte att delta som är grejen, det är att vinna. Över nån. Och nån kommer säkert att skippa att delta, så även om jag bara skriver ett enda inlägg kommer jag att ha vunnit över hen.

Så klart ska jag vara med i år också. Så klart. Fram med skumpa och ballonger redan nu så kan jag förhandsfira. Det är så jag lever. Tar ut allt i förskott, och i efterskott och alltid.
Uttag oavsett om det finns täckning. För vem vet vad framtiden bär i sitt sköte? Jag har alltid hatat det uttrycket. Det låter som om det ligger en jättelik ödesgudinna särande på benet i en gynstol framför en och det samtidigt kan vara som ett svart hål i rymden som man kommer att sugas in i och sluta existera.
Kom vi för nära varandras excentriska fantasier nu? Stay tuned, det kommer mera. Excentrisk fantasilöshet mest.

På nätterna drömmer jag till exempel så fantasilöst att jag lika gärna kunde vara byrådirektör på Tråkighetsministeriet (vilket för all del inte är helt fjärran från verkligheten). Det mest spännande jag drömt på flera år var att det kommit en ny version av Photoshop, som inte hade intuitiva funktioner och att jag därför hade svårt att beskära bilder som jag brukar. Annars kan jag drömma om att jag letar efter mina vantar i en byrålåda (och då känns det som att jag i timme efter timme drömmer väldigt detaljerat om hur jag öppnar och rotar runt i min egen hallbyrå och lyfter på alla saker som ligger där), att jag ska slå ett telefonnummer men inte minns det (även här ser jag min egen mobil i detalj och drömmer gång på gång hur jag försöker öppna Kontakter, komma ihåg ett nummer utantill, trycka på tangenterna osv), att jag lagar mat och saknar en ingrediens som jag är säker på att jag köpt hem (jag öppnar skafferiet rotar runt i det, ser exakt vad jag har på alla hyllor och flyttar runt på allt), att någon stulit mina skor (denna dröm har jag haft återkommande i 10-15 år minns) eller nåt annat som handlar om en vardaglig futilitet som på olika sätt inte fungerar.
Hur tråkig får man vara? Jag drömmer inte ens riktiga mardrömmar, fast dessa är väldigt ångestfyllda och frustrerade. Freud, ring mig – jag kan inte ringa dig pga omöjligt att öppna Kontakter på min mobil, minnas ditt nummer eller träffa tangenterna.
Hursomhelst. Vi ses kanske snart igen. Eller inte. Det beror på. Så är allt just nu. Beroende på. Ödets nycker och framtidens gapande sköte.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s