Det är bättre att fejda aväj än att bränna ut sig själv

Det är förmodligen ett ålderstecken, men jag läser nu för tiden Vårdguidens tidning som man får hem i brevlådan ibland med stort intresse. I detta nummer var det bland annat en artikel om att bli sjuk av stress.
Nästan alla symptomen på utbrändhet stämmer klockrent med hur det funkar för mig. Men i mitt fall har jag ju en kronisk sjukdom som har ungefär samma typ av effekter.Alltså skulle jag i princip inte märka om jag blir utbränd på grund av att det liksom är saker som är standard vid MS. Men det är en helt annan grej och beror på helt andra saker.

Det gör mig lite ledsen att människor som har ett val (även om jag själv vet exakt hur det är – att det är känslan av att inte ha nåt val som gör att man hamnar i den onda stresspiralen som gör en sjuk) utsätter sig för risker med sin hälsa som är betydligt allvarligare än man tror. Att ”stressa lite” är för en del en livsstil eller nåt som får dem att kicka in en extra växel när det behövs, men den dåliga och destruktiva stressen sätter kroppen i nåt slag ständig alert som kör slut på den. Vilket vem som helst borde fatta, att den konstanta höga beredskapen där man använder alla extra depåer förr eller senare sliter ut kroppen, och framför allt hjärnan.

För det är nästan exakt som en hjärnskada att bli utbränd (eller vad man nu kallar det, i olika tider har likartade diagnoser haft olika namn). Det måste man ha stor respekt för. Att det är svårt att komma igen om det har gått så långt.
Människor som aldrig varit där har nog ingen aning. Det finns en fördom om att ”det bara är att skärpa sig”, precis som folk verkar tro om depression. Ryck upp dig! Sluta stressa då. Slappna av. Varva ner.
Lite så. Ändå brukar de som hamnar där vara helt slut när det händer. Så slut att även de mest vardagliga saker tar stopp. Då har kroppen förmodligen signalerat på alla möjliga sätt en längre tid. Och inte helt sällan har människan som är på väg att ta slut också gjort det. Men få lyssnar.
Man ser hyfsat ofta människor i sin omgivning som man faktiskt förstår är i riskzonen (eller så fattar man inget pga självcentrerad), och som ingen tar åt sidan och säger ”Hallå, vad gör du? Det där är farligt”. Såna som framför allt bör göra det är kanske en chef eller arbetsgivare, eftersom det ofta är i jobbsituationen det blir tydligast. Men även en partner, kollega eller en vän bör kunna ta upp ämnet om man ser att någon under en längre period visat såna tecken. Ofta förändras en människa även personlighetsmässigt – blir antingen mer känslomässig eller tvärtom väldigt avtrubbad och avstängd.

För det finns ju en massa varningssignaler som både man själv och omgivningen borde reagera på.
Återkommande plötslig irritation, nedstämdhet och oro. Om nån som inte brukar t ex får aggressiva utbrott eller blir ledsen kan det vara ett tecken på utbrändhet.
Konstant trötthet, hjärtklappning, krånglande mage, återkommande huvudvärk eller spänningsvärk i muskler (ofta i nacke, rygg, käkar), svårt att slappna av även när man är ledig, darrningar, yrsel, dimsyn, glömska, koncentrationssvårigheter, sömnsvårigheter. Svårt att sätta igång med saker. Svårt att avsluta saker. Lättdistraherad.
Visst, alla de där sakerna har alla nån gång eller kanske till och med flera under en kort period. Eller beror på sjukdomar eller andra saker. Men om det är saker som successivt dyker upp och inte försvinner. Om det är så där månad efter månad och ökar kanske nån varningsklocka borde börja ringa?
Enorm trötthet, som inte sömn eller en helgs vila eller kanske ens semester rår på är ett allvarligt tecken. De flesta människor som får chans att återhämta sig och varva ner mellan stressigare perioder klarar av tillfällig press utan att bli utbrända eller få utmattningsdepressioner. Men många får aldrig den respiten och då stänger kroppen helt enkelt ned till sist. För att få vila.
En annan sak är att man ser aktiviteter som man förut tyckte var trevliga, avslappnande och energigivande som plikter, måsten och tröttsamma tidstjuvar. Typ social samvaro med andra, att ägna sig åt sina fritidsintressen eller att träna. Man kan ha svårt att läsa en bok, se en film eller följa med i en TV-serie för att man inte kan slappna av. Att ta ett bad, gå på massage eller yoga kan tvärtom öka anspänningen eller framkalla oro och att man känner sig ännu mer risig, som att man har en infektion i kroppen eller liknande. Som att kroppen får en liten påminnelse om hur det är att slappna av och hamnar i chock. Det där har jag hört många säga, såna som tänker att de mitt i sin hyperstressiga tillvaro ska börja ”varva ner” och unna sig nåt avslappnande, och inte inser att det är en längre process. Till och med avslappningen ska gå snabbt och fixas mellan alla andra ”måsten”.

Det är lustigt detta, för när jag pratade med en person som varit sjukskriven över ett år för utbrändhet och hen berättade om olika problem som hen haft så kunde jag fylla i, beskriva olika symptom och fråga om hen känt si eller så i olika lägen.
Hen ”men hur kan du veta det?”.
För att många med MS har exakt såna problem.  Därför vet jag hur illa det är, eller kan bli, om man inte tar det på allvar. Varför försätta dig i samma sits som nån vars hjärna påverkats permanent av inflammationer och ärrbildning?
Jag vet att det är lätt att säga att man ska vara uppmärksam på sånt här, för en del av den komplexa anledningen till att folk blir utbrända är att de inte har samma spärr, stopp och självbevarelsedrift som andra. Om den första tanken när man går till sin företagshälsovård eller husläkare och denne föreslår att man borde sjukskrivas är ”Nej, det GÅR INTE. Jag har så mycket att göra. Jag kan inte vara borta 4 veckor” så är det nåt som är fel. Ingen människa i världen är så oumbärlig att den inte kan sätta ner foten när kroppen börjar lacka ur och säga ”ja, det är bäst för mig!”. Och är man så oumbärlig så lever man redan där under en omänsklig press. Ingen vinner på att folk kör helt slut på sig, för tro mig – de flesta som blir utbrända kan inte återhämta sig på en månad, eller två. En del återhämtar sig aldrig.

Så snälla människor, tänk på att ingen, ingen har nytta av eller kommer att tacka er för att ni körde er själva i botten. Och nej, du har inte alls kontroll över läget om du redan börjar få svårt med koncentration, minne och ork. Det är inte duktigt att härda ut lite till. Det är inte ett tecken på hur tuff du är. Det är ett tecken på att stressen gjort dig dum och lite blind. Om ditt försvar är att ”det bara är extra mycket nu” och snart ”blir lite bättre” så sätt en påminnelse på tidpunkten när du tänker att det kommer att vara mindre stressigt och kolla då. Är det mindre stressigt? Har de där symptomen du kände när det började bli för mycket borta? Om inte – do the math.

Ja, det är lätt att säga såna här saker till nån annan och inte lyda råden själv. Därför säger jag det till er. Och hoppas att nån säger det till mig när jag behöver höra det.
Det är so fucking inte värt det! Det finns ingenting – inget jobb, ingen utmärkelse, inget beröm, diplom eller ingen annan persons tacksamhet som är värd att du offrar din hälsa för det. Faktiskt.

#5

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s