Innan vi faller

Allt vi borde sparat det slängde vi
Allt vi borde lärt oss förträngde vi
Och allt vi borde pratat om gömde vi
Allt vi skulle minnas det glömde vi
Som hade allting
En gång i tiden var allt det här vårt
Innan vi faller i varandras armar
Ska vi falla isär

Jag ser en dokumentär om Egon i Vara. En man som var lite ”eljest”, som man säger norröver. Lite udda, lite speciell, lite utanför.
Så pass att han slutar sitt 59-åriga liv nedkrupen i en sandbox på Herrljunga station. Där han dör ensam. Ihjälfrusen och starkt avmagrad. Med två miljoner på banken, en egen lägenhet och årskort på SJ. En påsk för två år sen. En ensamvarg som bott hela livet hemma hos mamma och pappa, men som ändå haft ett fungerande liv och ett jobb. En lojal medarbetare som skötte sina arbetsuppgifter med en extra stor plikttrogenhet och pedantisk ordningssinne. En man som slutade jobba när hans gamla mamma dog och tog hand om sin gamla pappa tills också denne dog. Och sen äntligen var fri att leva ett eget liv, men då inte kunde. En man som det sista året levde ensam i en lägenhet som han lät förfalla, i en kropp som han lät förfalla – så pass att grannarna larmade om odören från hans lägenhet och reagerade på att han var så skygg och mager.
En man som behövt samhällets hjälp.
Problemet är bara att samhället låter människor falla igenom. Inte ens av illvilja, utan av brist på resurser, samordning, brist på insikt, brist på metoder och medel.
Vi är så många som ser så mycket. Och ändå inte ser. Vi vet. Men vill inte veta.
”Nån borde göra nåt”. Men inte jag. Nån myndighet. Nån annan. Nån som känner personen. Nån som har betalt för det. Nån professionell.

Jag tänker så. De flesta tänker så. Vi ska inte blanda oss i. Det är inte min sak. Vad kan jag göra? What’s in it for me?
Det kostar att sträcka ut sin hand. Det kostar saker vi inte orkar erbjuda en okänd person, eller ens de som finns nära. Det kräver att man är människa. Fullt ut.
Folk ser. Folk pratar, om. Folk tänker, reagerar och spekulerar. Visst finns det de som inte ens ser, eller hör. Men de allra flesta gör det.
Det finns en tyst kunskap som vi bär på. Sånt vi vet, men inte gör nåt med. Jag minns från när jag var liten all kunskap man hade om hur saker förhöll sig, men var för ung att kunna tolka och förstå. När man började förstå blev man förbryllad över att alla andra också visste och såg, och inte gjorde nåt. De vuxna. De man trodde hade makten. Om de såg och inte sa nåt då måste det ju vara för att inget skulle, eller kunde, göras. Att allt var som det skulle.
Alla frågor man aldrig ställer sig, eller rakt ut till nån annan.Alla dubbla sanningar om ensamma gubben som bjöd barnen på godis om de kom med honom in, om finska alkiskvinnan som lät okända ungar gå ut och rasta hennes jättestora schäferhundar, om grannfamiljens bråk, slagsmål och skrik, om tjejen på gården som hade en styvpappa som tafsade och kommenterade småtjejernas kroppar, om tjejen vars mamma var lite efterbliven och köpte ut sprit till alla på högstadiet, om killen vars pappa satt inne för misshandel, om hon som de gjorde vad de ville med på festerna, om den mobbade lilla tjejen med sitt långa hår som kom till skolan en morgon och hade snaggat sig med en nagelsax. Alla som skrek på hjälp med stängda munnar. Alla som drunknade medan andra såg på. De som sen kommer med sitt vuxna jag och säger ”minns du?”. Nej, det gör jag inte. Vi minns inte det där. För det går inte att vara vuxen och ha sett det med barnets ögon. Det går inte att resa tillbaka i tiden.
Vi lärde oss att människor drunknar och faller, och att vi ser på.
Det är som det är. Med de här djuren som kallar sig människor.

Vad kan man kräva av en annan människa? Nästan inget alls. Du är inte skyldig. Du är inte heller oskyldig.
Jag har sett och hört det så många gånger nu. Även efter att människor har fallit igenom. Ibland för att bli räddade till sist, och ibland bara handlöst. Hur vi pratar till och med efteråt om vad andra borde ha gjort, sett och sagt. Hur offret bär skulden. Och alltid den varma, trygga gemenskapen kring att nån ju är ”lite speciell”, kanske inte föll igenom på ett konstruktivt sätt så att det var enkelt för andra att se, förstå, tolka eller hjälpa. De kanske inte bad om det. Och om de gjort det så kanske det inte var på ett sätt som var bra nog. Kanske var för mycket, för lite eller gjordes med fel ord. Vid fel tillfälle. De kanske inte väntade på att bryta ihop i en kontext där det passade sig. De kanske inte var samlade och starka i sin svaghet. De kanske bara var tysta. Hur ska man då kunna se? Hur ska man då kunna höra?
Allt är hur man tolkar saker man sett och hur man skapar en historia man sen tror är sann. Ett rättfärdigande av det man gjorde, och ännu mer det man inte gjorde. Men var det så svart? Eller så vitt?
De goda förtjänar att få hjälp. De goda hjälper. De onda förtjänar att falla. De onda tittar bara på.

Jag mötte min före detta granne i Centrum för nån vecka sen. Den där grannen. Han som blev vräkt. Till slut. Efter flera år när vi och andra pratat med hyresvärden, andra grannar, Hyresgästföreningen, polisen och en massa andra människor om ”problemet”. Hans missbrukarliv med ständiga fester, bråk och stök. Påtända människor, aggressiva människor, skadegörelser och inbrott, inneboende som misshandlade varann så vi fick ringa polisen. Nedspydd hiss och nedskitet trapphus. Folk som sov i källaren och tvättstugan. Kanyler, bråte och glaskross.
Sen branden, och översvämningen.
En process som pågick i nästan fem år, där vi började försöka hitta nånstans att vända oss efter kanske ett år. Nånstans där ”nån annan” kunde ta tag i detta. Men det fanns ingen. Som kunde. ”Vi kan inte. Vi kan inte. Vi kan inte”. Inte innan nåt ”allvarligt” hade hänt i alla fall. Men nåt hade hänt – missbruk, häleri, knarkhandel, misshandel, våld, hot, skadegörelse.

Jag mötte honom, och hans blick, en sekund. Han ryckte till och vände sig bort. Han måste ha fått protokollet från rättegången i hyresrätten där vi var de enda grannar som vågade ställa upp och vittna. Sett och läst våra vittnesmål. Han måste veta att det var vi. Han måste veta att det var han själv. Jag kände mig ond, för mitt helvete tog slut när vi fick flytta och han vräktes.
Men hans liv, hur är det nu? Var bor han nu? Har han nya grannar som får leva med hans livsval?
Han såg trött och sliten ut. Nedgången. Det gjorde han då med, men värre nu.
Vi fick veta (av såna som kanske inte borde ha fått säga så mycket till oss på grund av sekretess) att lägenheten var en misär, att han hade avvisat hjälp från socialen flera gånger och att han fått väldigt många varningar från hyresvärden som han inte brytt sig om. Varje gång vi ringde polisen sa de att ”de väl kände till adressen”. Alla visste. Ingen kunde göra nåt.
Det är inte svart eller vitt. Ens när man sett, och försökt säga nåt och hitta nån som kan hjälpa. Jag såg inte honom som ett offer, utan som en förövare. Nån som hade ett val. Men vad vet jag om hans liv, om hans val och hans rop på hjälp. Jag hjälpte inte honom. Jag och alla andra inväntade bara en katastrof. Och den kom.
Det har gått mer än ett år nu. Hans lägenhet står ännu tom, renoveringen pågår fortfarande. I veckan såg vi att det lyste i vår gamla lägenhet, den under hans, och stod en krukväxt i fönstret.
Livet går vidare.

Egon i Vara kröp ned i en sandbox och dog. För att ingen såg honom. Eller såg, men tyckte att det var hans eget val att leva så där.
Jag tänker att det är fruktansvärt att inte se en människa, att gå förbi en människa, att förstå – men inget göra.
Att säga att människor har val när de kanske inte kunde se sina. Att i efterhand rättfärdiga det man inte gjorde. Ingen kommer att klandra en, men man ursäktar sig ändå.

Jag går lite fortare och med bultande hjärta när jag möter min vräkta missbrukargranne i centrum. Det var hans val. Det var hans val. Det var hans val. Och mitt. Och samhällets.
Ibland går jag lite fortare förbi tiggaren som sitter i gångtunneln vid vårt hus, eller så går jag en omväg. För att slippa se hans besvikna blick, läsa hans lapp med en bön om jobb eller fotot på hans barn. Vi ger honom bröd, kaffe, en påse frukt, en 50-lapp, lite skramlande växel. Vi ser honom i ögonen och säger hej. Vi ser honom, men vi antar att det är hans val att sitta där – att inte ha ett jobb, att tyst finna sig de dagar vi bara går förbi utan att ge. Vårt val. När hans mage kanske är tom och hungrig och jag går förbi med min matkasse. Jag hatar de dagar jag ser honom vara på väg nånstans och sen få syn på mig, hur han går tillbaka och sätter sig och lyfter sin mugg bedjande. Jag har sett honom. Han vet att jag har sett honom, och att jag inte kan välja att inte se honom igen. Det är ett val jag gjort. Precis som det att inte hjälpa honom, eller nån av de andra tiggarna, på riktigt.

Jag har valt den här världen, och att fortsätta låta den fungera så här.

Det vi svor att minnas det glömde vi
Det vi borde glömt bort det mindes vi
Om det finns någon poäng med att gömma sig
Är det att vi kan försvinna in i drömmar om när

Vi hade allting
En gång i tiden var allt det här vårt
Innan vi faller i varandras armar
Ska vi falla isär

Annonser

En reaktion på ”Innan vi faller

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s