Video

That boy needs therapy

På mitt jobb har vi tvingats gå en mindfulnesskurs. För att alla är så stressade. Sånt tycker jag är great. Man får lära sig att alla problem beror på ens eget mind set. Det kan jag gott tro. Organisationens mind set är ”ingen är oersättlig” och ”mår du dåligt på arbetet är det säkert nåt i ditt privatliv”. Det har visat sig produktivt. Arbetsenheterna gråter bara inlåsta på toaletten nu för tiden.
För mig är mindfulness lite som om nyliberalism,  framgångsteologi och ett väggord fått ett barn. Som de döpt till ”Carpe Diem”.
Men eftersom regel nummer ett var att man inte behöver hävda sin åsikt alltid så försökte jag att inte vädra mitt tvivel. Efter flera grunda lektioner som gick ut på saker som att man inte ska bli arg, irriterad, stressad och istället vara vänlig så började jag lacka ur. Uppenbarligen gick inte poängerna hem hos mig.
Jag ställde följdfrågor, som typ ”hur ska vi tillämpa det praktiskt i vårt arbete?”, ”om nån är arg – kan det ha en orsak? Kan man fundera på om man kan göra nåt åt den istället?”, ”Vänlig, superbra. Vore det inte intressant om vi pratade i gruppen om vad det innebär konkret för alla i arbetsgruppen eftersom alla säkert upplever sig bemöta andra vänligt, men inte alltid själva bli vänligt bemötta?”.
Då blev det jobbig stämning. Och det är som alla vet inte så mycket mindfulness.
Jag fick nog underkänt. Som vanligt.
Jag behöver alltid nåt mer konkret och handfast. Nåt som spinner.

#8