Varför man pratar så mycket om Gud i kyrkan

En fin sak med en blogg är att man kan orera helt fritt och förklara vad man menar utan att bli avbruten. Man kan framföra sin ståndpunkt och sina argument utan att nån annan avbryter, missförstår och gör avvikelser från ämnet. Man får tala till punkt.

Försökte tidigare idag ( i ett forum där man måste skriva kort och andra stör en med sina argument) förklara för nån varför det kan uppfattas som märkligt att döpa sina barn, konfirmera sig och gifta sig i kyrkan om man inte är troende kristen. Och att min åsikt är att det är lite pinsamt att så många inte ens reflekterar över att det är en religiöst kristen ceremoni eller ens har några tankar kring detta. Och att man kanske borde fundera på det lite grann i alla fall, oavsett vad man sen gör. Det gick sådär. Lite ”goddag yxskaft” kan jag tycka. Så jag testar min tes här istället.

Jag undrar uppriktigt hur det känns att vara präst i svenska kyrkan, vara troende och försöka utföra en ceremoni som faktiskt har en religiös innebörd och så kommer svennebanan-människorna och ber en ”tona ner det där med Gud”.

Ehh, ok…Hur tänker man då?

  • Dopet är en kristen religiös ceremoni för att välkomna barnet i den kristna gemenskapen. Det primära med ett kyrkligt dop är inte namngivningen utan det är ett av de kristna sakramenten. Namnet registrerar man hos Skatteverket och det är en icke-religiös procedur som kyrkan inte har att göra med.
  • Konfirmationen är en kristen religiös ceremoni för att bekräfta att man tror på den kristna läran och vill vara del av den kristna kyrkan. Man bekräftar själv som en vuxen person att man bekänner sig till den tro som man givits genom dopet.
  • Det kristna kyrkliga bröllopet handlar om att Gud & kyrkan ska välsigna giftermålet och att man avger sina äktenskapslöften inför Gud och den kristna församlingen. Hindersprövning och vigselintyg registreras hos Skatteverket och det är, liksom namngivandet av ett barn, en icke-religiös procedur som inte längre sker i kyrkans regi.

Så jag undrar uppriktigt – vad är det man inte förstår?  Det är ju som att gå till en frimärksklubb och föreslå att man ska virka, eller som att traska till en vegorestaurang och ber dem sluta tramsa med grönsakerna för man är sugen på kött. Jag blir faktiskt beklämd, förvånad och trött på den andra sidans (brist på) argument. Det huvudsakliga verkar vara att det ju är en underförstådd deal i det sekulariserade Sverige att man inte behöver blanda in Gud i religionen. Jag är ledsen, men jag förstår inte riktigt hur det går ihop, rent logiskt. Vad är då religionens funktion och syfte?

Ett annat så kallat motargument som dök upp var: ”Jaha så du firar inte jul heller?”.
Jag tycker  att det är ett ganska underligt sätt att bemöta frågeställningen. Dels för att det finns väldigt få svenskar som firar nån religiös del av julen. Dels, om man ska vara riktigt, riktigt petig så har kristendomen snott hela idén med vinterfesten från hedniskt håll och tryckt in sitt Jesusbarn i en redan befintlig högtid. Maten, granen, merparten av pyntet och klapparna har ingen kristen, religiös bakgrund utan är inlånat från andra håll och traditioner. Att aktivt delta i en kyrklig ceremoni där Guds välsignelse är huvudattraktionen har i min bok (och även i den där boken som heter Bibeln) en helt annan innebörd.

Ja, jag tycker att det är hyckleri och skumt att använda kyrkan som eventföretag för sina familjesammankomster för att man tycker att ”det är fint” och en ”trevlig tradition”. Och ja, jag är en hycklare. En döpt och konfirmerad hycklare. Som tycker att det är mysigt och vackert med dop, bröllop och andra kyrkohögtider. Och gärna går på dem. Jag älskar kyrkor, ceremonier och ritualer. Jag är intresserad av religion som koncept. Men jag är inte troende.
Jag vet och erkänner att jag är en hycklare och säger att jag förstår att min och andras inställning till kyrkan, kristendomen och troende devalverar värdet för de som faktiskt har en tro. Jag säger inte att det är fel, omoraliskt eller en hädelse att döpa ungar, konfirmera sig eller gifta sig i kyrkan som icke-troende. Jag säger bara att det är konstigt. Och att det är häpnadsväckande att så få moderna människor ens har några tankar runt det. Jag har två förklaringar till det:

1) Det är en tradition, en ceremoni och ett slags ritual som man inte vill vara utan. Man vill helt enkelt inte kännas vid att man nog faktiskt inte kan ”välja bort Gud” i en religiös ceremoni. För rent praktiskt går det ju hur bra som helst. Svenska kyrkan kan ju knappast förhöra folk om de är troende, och verkar för all del inte ha en sån ambition heller. Man vill inte göra den reflektionen och ta nåt personligt ansvar, rannsaka sig själv – är det rimligt att jag ber en präst välsigna mitt äktenskap eller mitt barn om jag inte tror på detta?  Jag tycker att det är väldigt omodernt att inte ens vara beredd att göra den reflektionen, och eventuellt dra slutsatser av den. Detta  tror jag är den vanligaste orsaken till att man t ex gifter sig i kyrkan utan att vara troende. Man reflekterar inte. Man vill inte reflektera över det heller.

2) Man vill inte identifiera sig som kristen eller troende utåt. För det är liksom lite töntigt och kräver nåt slags engagemang och åtagande. Men när det kommer till kritan, innerst inne, så tänker man ”jag tror ju ändå på nåt slags högre makt”, och så har man sin personliga deal med Gud klar. Man behöver inte leva efter några kristna deviser eller påbud, men blir det kris nån gång kan Gud vara ens snuttefilt. Och då är det också helt ok att delta i kyrkliga festligheter och se prästen som tandläkaren, husdoktorn, frissan eller hon som fixar ens naglar. En del av tjänstesektorn helt enkelt. Om man verkligen tror på Gud så är det nog här man borde frukta honom lite. Tänk om Gud inte är en curlingförälder, utan kräver nåt i retur…? Tänk om han är gammaltestamentligt sträng och inte alls kristusuppoffrande?

Min personliga åsikt är att man inte ska gifta sig i kyrkan om man inte är troende.  Man ska inte döpa sitt barn i kyrkan om man inte vill att barnet ska bli kristet troende och man ska förklara för sina barn att konfirmationen  innebär att de själva, från sitt hjärta, erkänner sig till den kristna tron efter att ha fått info om vad den innebär.

Att jag är döpt ligger utanför min kontroll, det var mina föräldrars beslut. På den plats där jag kommer ifrån var (och är) det väldigt ovanligt att man inte döper sina ungar, så jag klandrar inte dem. Även fast jag vet att ingen av dem är troende. Konfirmationen däremot är jag lite mer tveksam kring. Men jag kan säga att jag inte var mogen nog att fatta det beslutet då. Men att jag innerst inne visste att det var fel kan kanske min tankelapsus vittna om: ”Nu blir Gud nog pissed off för att jag konfirmerar mig fast jag inte tror på honom”.  Haha. Nåja, nu är jag vuxen, har 40 poängs religionsvetenskap i bagaget och vet att jag är agnostiker. En agnostiker som tycker att svenska kyrkan reat ut sin själ eftersom den med flathet vägrar ställa kravet att de som kommer till Guds hus och deltar som mottagare i en välsignelseceremoni åtminstone måste vara införstådda med en sak – i den kristna kyrkan tror man på Gud och det är underförstått att innebörden och meningen med välsignelsen går helt förlorad om man inte delar den tron. Då kan man lika gärna få välsignelser av kassörskan på ICA, en imam eller en svensk mästare i bowling. Det är lika mycket eller lika lite värt som att få det av en präst i svenska kyrkan.

Så i den här debatten räcker det faktiskt om meningsmotståndarna säger ”Ja, jag har förstått att ett religiöst samfund handlar det i huvudsak om tro och att om man deltar i en religiös ceremonin så är tanken att man ska bekänna sig till den tron”. Sen om man ändå säger ”jag tror inte, jag skiter i Gud och jag vill ändå gifta mig i kyrkan” så har jag inget att säga om det. Ja, förutom ”hycklare” kanske. Men det är inget fel med att vara en hycklare. Det är bara att man inte är riktigt ärlig. Men vem ska döma en för det? En Gud man inte tror på?

Äfven vi känna större sympati för en ärlig hedendom än för en hycklande kristendom.

Annonser

5 reaktioner på ”Varför man pratar så mycket om Gud i kyrkan

  1. Annette skriver:

    Jag uppbär lön från kyrkan, alltså är det av stort värde för mig att inte fler går ur Svenska Kyrkan. (Och visst tror jag, annars skulle jag hyckla!)
    Dessutom är det så att kyrkoavgiften visst bekostar underhållet av kyrkorna. Man kan få vissa bidrag, men det mesta får församlingarna stå för. Det kanske inte är ett så stort problem i Stockholm, men här ute på vischan med 17 kyrkor som alla är gamla och inte så många invånare…

  2. Annette skriver:

    Det är ju en del av kyrkans problem. Vi behöver våra medlemmar som betalar sin kyrkoavgift, annars har vi snart ingen kyrka. Inga pengar=ingen verksamhet. Samtidigt vill man ju inte tvinga på någon något som den inte tror på.
    Jag är precis hemkommen från en ganska oinspirerande, tråkig och glest besökt gudstjänst, så jag är lite mosig i hjärnan. Sommartiden gör väl sitt till, antar jag. Tack för att du tänker (så slipper jag…)
    PS Hyckleri är för mig att inte stå för den man är eller det man gör.

    • evilbunny skriver:

      Men då tolkar jag det som att du är troende (förlåt om jag har fel), och då är det ju inte särskilt aktuellt för dig att ställa dig de frågorna som jag vill väcka för då har du ju redan tagit ställning till dem. :-)

      Jag har inte gått ur svenska kyrkan själv eftersom jag vill stödja kyrkan ekonomiskt. Jag tycker att kyrkan är viktig, både som samhällsfunktion och som arena för moraliska och etiska frågor. Dessutom tycker jag att kyrkor har ett kulturminnesvärde (men jag fick nyligen info om att det inte är via kyrkoskatt underhållet av dessa bekostas så där hade jag missuppfattat).

  3. Annette skriver:

    Vi får lita på att Gud vet vad han gör, när han låter människor som inte tror döpas, konfirmeras, vigas osv. i kyrkan. Att man får en positiv bild av kyrkan och inte möts av en massa pekpinnar kan ju faktiskt medföra att man blir mer intresserad… MEN vi tonar inte ner Gud, han är alltid med.
    (Apropå – hyckleri är det värsta jag vet, men det är ju en annan fråga.)

    • evilbunny skriver:

      Som jag skrev – jag tycker att det är helt upp till var och en att fatta beslutet, men jag ifrågasätter om de flesta ens funderar nåt kring det hela innan de döper sina barn eller gifter sig i kyrkan. Så det är inget påhopp på de som valt att ta det beslutet. Jag vill bara lyfta frågan om alla är medvetna om innebörden i ceremonierna och funderar på syftet och sina egna motiv kring att göra det. Det är helt uppenbart en åsikt som många, många har att man inte behöver tro på Gud (varken den kristne eller nån annan) för att t ex gifta sig i kyrkan.

      Det är bara man själv som kan veta i sitt hjärta hur ens tro ser ut eller om man inte tror. Det kommer aldrig kyrkan eller nån annan att kunna eller vilja kontrollera. Jag tror ju inte själv på Gud så jag tror inte ”han/hon/den/det” varken kommer att ha överseende med eller straffa nån som inte tror men ändå gifter sig och döper sina barn i kyrkan. Om Gud fanns tror jag h*n skulle överlåta åt människan själv att ta det beslutet. Däremot tycker jag att kyrkan och troende människor kan kräva mer respekt för sin tro. Till exempel genom att poängtera att man inte kan ”tona ner Gud” i kyrkan. Kommer man till kyrkan i ett sånt ärende så får man nog liksom vara införstådd med att det är just en religiös ceremoni.

      Att kyrkan är öppen för alla, troende och icke-troende (har lite fel klang just idag efter den där prästen i Bjästas tolkning av det uttrycket) tycker jag däremot hör ihop med det kristna budskapet. Jag säger inte att kyrkan ska ge pekpinnar eller korsförhöra folk om de tror eller inte eller säga att nån inte får komma till kyrkan, inte får gifta sig/döpa sina barn eller konfirmeras om man inte tror. Jag tycker bara att kyrkan ska vara tydlig med att – ja, kristendomen är en religion, samfundet handlar om tro på Gud och ritualerna handlar om att bekänna sig till den tron. resten av ansvaret och tolkningen ligger hos den enskilde.

      För min del blir tolkningen och den logiska slutsatsen att dop, konfirmation och giftemål i kyrkan faktiskt är en aktiv religiös handling där man säger ”ja, jag är troende kristen och jag vill ha Guds välsignelse”. Och eftersom jag inte är troende tycker jag att det skulle vara hyckleri av mig att delta i en sån ceremoni.

      Sen om en icke-troende vill bli välsignad av Gud man inte tror på (för att det är fint, vackert, en tradition eller nåt helt annat) så är det förstås upp till den personen. Jag tror inte ens en troende anser att det är fel att en icke-troende får Guds välsignelse. Tvärtom. Om jag vill ha kyrkans & Guds välsignelse så är det ju bara man själv som kan känna varför det är viktigt för en. För mig är det inte viktigt och är viktigare att respektera kyrkan och troende genom att ärligt säga att ”nej, jag tror inte och då är de här sakerna inte ärligt menat från mig. Det är till för nån som tycker Guds välsignelse är viktig”.

      Hyckla är för mig att göra eller säga nåt man inte egentligen tycker eller tror. Men det behöver inte vara med en ond avsikt.

      Jag är helt medveten om att många inte tolkar det på samma sätt som jag gör, och det är inget jag är upprörd över eller känner ett behov av att ifrågasätta till enskilda personer. Jag vill helt enkelt väcka tanken kring tro, religion och de kyrkliga ceremoninernas värde.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s