Transit

Falling-Down-michael-douglas-28317071-1280-527
Jag har missat några dagar. Och kommer att missa några till.
Jag har gått in i nåt slags annan värld, och här är det lite si och så med vad man tycker är nödvändigt för att överleva. Den här världen är ungefär som min gamla, men jag vill inte ha nånting med några andra människor att göra. Alls. Om jag fick bestämma. Men det får jag inte. Det är det som gör att jag håller på att flippa ut.
Jag får inte välja att inte ha människor i mitt liv. Jag får inte ens välja att bara ha några, ganska uthärdliga och trivsamma människor i mitt liv. Jag måste varje dag hantera interaktioner med andra människor som jag skulle önska att jag inte behövde möta alls, fast jag tycker att det är sjukt obehagligt.

Det här att jag har svårt för människor som koncept är ett personlighetsdrag som jag alltid haft, samtidigt som jag alltid har varit i behov av social stimulans. När människor är som bäst kan jag bli hög på hur mycket intelligens, humor och kraft de har. Att jag få ta del av det. Det är en svår nöt att knäcka.

Jag har också en av naturen lätt skeptisk inställning till världen, och människorna som befolkar den. När jag inte mår bra blir de negativa intrycken från andra förstärkta hundrafallt. Det är som en flod av allt elakt, ont, småsint och bara vardagsrövigt som människor gör mot varann har dubbla understrykningar. Det highlightas och blinkar emot mig. Jag kan inte blinka bort det eller inte se.
Om man ska vara riktigt ärlig så blir jag rädd för människor. Inte som i ”rädd”, utan som i att jag känner lika delar obehag och förakt. För att människor är så futtiga, så onda, så destruktiva, så otroligt självupptagna och egoistiska. Så små.
Jag ser i allt tecken på detta, och blir överväldigad och illa till mods över hur illa människor gör varandra, sig själva och sin omgivning genom nåt slags labil nyckfullhet…eller ofta bara av slump och ointresse.
Och jag är uppenbarligen också människa, och jag känner en stark skam över det. Jag vet inte hur jag skall göra för att inte vara eller bli en sån människa som jag hela tiden ser och skyggar ifrån, om jag nu måste vara en.

Så ser jag på alla andra som skrattar, är glada, går omkring och är viktiga, självupptagna och håller på med olika saker de tycker är livsnödvändiga – och de märker tydligen inte alls denna skrämmande och obehagliga delen av existensen. Det är bara pärlplattor, skidsemester, chefskonferenser, köksrenoveringar och nya vårjackor. Jag har alltid tyckt att det är störande, men man måste spela med. Jag har fattat det. Det går inte att gå fram till nån och bara fråga ”Men är du en bra människa?”. Det går att prata om nagellack, kuddar, fika och böcker. Klart jag bryr mig om det. Titta, jag är människa. Jag kan också fördjupa mig i ansiktskrämer, ett par nya skor och en vårblomma. Titta, jag postar en solnedgång på Instagram. Jag är människa. Jag förstår vad som är viktigt för människor. Ändå, under ”finaste vännen” och ”styrkekramar” finns ju dessa oceaner av omänsklig mänsklighet. Det är den jag ser. Även hos de människor som brandat sig som bra och goda. Jag ser den hos alla. Och jag ser den hos mig. Men det är aldrig nån som pratar om sitt fula, elaka, småsinta jag. De har inget. Det är bara jag som ser det. Hos dem. Hos mig kan alla se allt. Jag är genomskinlig fast jag försöker. Vara som man ska. Och om jag säger att jag är dålig, då vill alla gärna bekräfta det. För de är det inte och det är skönare om nån annan är det. Då kan man lägga allt utanför sig själv, på nån annan som är ivrig att bära det. De menar minsann alltid sitt ”finaste vännen”. De mindre fina orden de säger om sina ”finaste vänner” i andra forum räknas inte. Du måste ha missförstått. Det är så det är att vara människa. Man säger nåt övertygande, sen gör man vad fan som helst och låtsas som att just nu räknades det inte. Pga orsak.

Jag går nästan sönder bara av att frotteras med dessa människor som dessutom ibland ventilerar att de tycker att jag ”utstrålar avståndstagande” i mitt kroppsspråk, eller är butter och tvär. Jag är glad att jag lyckats hålla min fasad så pass kontrollerad att det är allt som sipprar ut eftersom jag hela tiden inuti avgrundsvrålar av ångest, obehag och behärskar ett slags kräkreflex. När jag går på stan eller i en korridor på jobbet och möter nån så känner jag hur min kropp spänns av obehag. Jag tvingar mig till ögonkontakt, till att le och ibland prata. Men det känns som om det suger kraft ur mig. Jag är helt slut, som om jag hela dagarna vandrar runt i en skräckfilm och måste låtsas att jag inte ser att alla har människomasker över sina monsterfejs.

Jag hittar förstås på. För så där kan man inte tänka. Det vore helt bisarrt. Människor är goda, vill gott. Problemet är bara att jag egentligen tror det, och det är därför jag blir helt iskall när jag till fullo förstår att det inte är så. Det är ingen miss, inget undantag, inget missförstånd och inga tillfälliga avvikelser. Det är på riktigt så att människor som kallar sig goda är förmögna till så mycket lågt och dåligt…och att det bara finns centimeterdjupt hos vissa. Men de kommer aldrig att erkänna det. Därför är det så obehagligt. Att idén om den egna godheten står fast även när man monterar ner den och när man krossar sina medmänniskor. Det var för ett gott syfte!

Det slår mig att jag kanske just nu är som i det där sista medvetna stadiet innan man blir dement. Jag kommer om ett litet tag att slå ifrån helt. Gå in i nåt slags total frånvaro. Bli som den hemlösa kvinnan som går runt i Centrum med sin shoppingvagn och mumlar, år ut och år in. Jag kanske plötsligt kommer att börja samla på svanar. Jag kanske är William Foster innan han går bananas i ”Falling Down”. Jag utesluter inget. Jag är uppenbarligen också en människa. Enligt mig kan såna göra precis vad som helst utan att blinka. De som möter din blick, ler och utbyter några vardagliga artigheter kanske egentligen tänker att du är ett troll. Vem vet när de börjar agera som om du är det? På riktigt.

#17

Annonser

En reaktion på ”Transit

  1. J. skriver:

    Här kommer en bunt varma omtankar från en högst ofelfri mänscha i periferin. Önskar dig körsbärblom och persikor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s