Drömmar om elektriska får

Lyssnar på gamla Kent-plattor, för att kompensera för besvikelsen över den senaste. De har ju ändå gjort helt grymma låtar, som ”OWC” från ”Isola”. Gåshud. Det tog ganska lång tid innan jag ens tänkte på att låttiteln anspelar på en av mina favoritfilmer – ”Blade Runner”. OWC = Off World Colonies. För den som nu på nåt sätt missat det…


Som genom ett sammanträffande såg jag dokumentären ”Dangerous Days: Making Blade Runner” för bara nån vecka sen. Vet faktiskt inte varför jag inte sett den förut. Är ännu mer imponerad av filmen efter att ha hört intervjuer med alla inblandade och förstått exakt hur mycket trubbel och komplikationer som omgärdade filmen. Maktkamp, tidspress, överskriden budget, omskrivet manus, osämja och egensinniga skådisar. Att åstadkomma en sån fantastisk film under de premisserna är nästan osannolikt.

När man på senare år sett de olika klippningarna av filmen (finns ju flera versioner av director’s cut) inser man också att många av de mest subtila och snygga referenserna slaktades i originalversionen för att de ansågs för knepiga och konstnärliga.Filmen kom också extremt otajmat i en tid då man helst ville ha en framtidsvision som var lika vit och klinisk som i ”2001” eller lika äventyrlig som i ”Star Wars”. Inte skrämmande, skitig och dyster.

Att filmen inte var nån walk in the park för någon av de inblandade inser man till fullo när man får ta del av allas minne och åsikter om inspelningen. Regissören Ridley Scott ansågs arrogant, perfektionistisk och lynnig av resten av filmcrewet, som dessutom störde sig på att han var engelsman. Vilket till sist resulterade i det som i dokumentären benämns som ”the t-shirt war”.

Towards the end of principal photography an incident occurred which has become known as the T-shirt war. The majority of the crew didn’t enjoy working on the film, and didn’t like working for Ridley Scott, who they considered to be cold and distant. In an article in the British press, Scott commented that he preferred working with English crews because when he asked for something they would say, ”Yes gov’nor” and go get it, but things weren’t that simple with American crews. Makeup supervisor Marvin G. Westmore saw the article and was disgusted. In retaliation, he had t-shirts printed with ”Yes gov’nor my ass!” on the front, and either Will Rogers never met Ridley Scott” or ”You soar with eagles when you fly with turkeys” on the back. In retaliation, Scott and several of his closer collaborators had t-shirts made with ”Xenophobia sucks” on them.

(Text klippt från imdb)

Han gjorde sig också ovän med filmbolaget eftersom han överskred budgeten, krossade tidsplanen och pushade alla skådisar till det yttersta. Harrison Ford var redan då lite av en diva (det här var ju nån gång efter att han varit Han Solo och Indiana Jones för första gången) och få av skådisarna ser tillbaks på inspelningarna med nån saknad eftersom de filmade i princip alla scener nattetid och med extremt mycket rök (”dimma”) och vattenskval (”regn”), och under stor press. Budgeten var för låg för att man skulle kunna göra snajsiga specialeffekter och bygga avancerad dekor, istället doldes allt i ständigt regn och dimma. Vilket dessutom skapade rätt dystopisk misärstämning. Rutger Hauer verkar ju som en mycket excentrisk herre, och han brukar anses vara en stor del av filmens behållning. Mycket intressant att veta att hans kända slutmonolog och vissa av sakerna som han gör i den scenen är ändrade från originalmanus efter hans idéer. Han tyckte att replikerna i manus var för pompösa och långrandiga. Man vågar ju inte ens tänka på hur de kan ha låtit innan. Även om det är effektfullt och mäktigt i ändrad form så är det ju lätt…pompöst.

Kul var också att få veta att på grund av tid- och pengabrist fick Ridley Scott låna filmade bergsvyer till sin slutscen från tagningar som blivit över när Stanley Kubrick gjorde inledningssekvensen till ”The Shining”.

Änuu mer komiskt var det att se hur duvan som flyger ur Rutger Hauers händer i scenen på taket rörde sig i verkligheten. Den hoppar ur hans händer och stapplar lite ledbrutet iväg. Den klarade nämligen inte av att lyfta när den väl blev släppt eftersom den var helt dyngsur (och säkert medtagen) efter åtskilliga omtagningar i det dystopiska misärregnet. Och att himlen plötsligt är blå i den scenen (vilket förstås har tolkats som en medveten symbol för hopp) beror på att de hade filmat så länge den natten att det hann bli gryning. Det är alltså för en gångs skull den befintliga morgonhimlen.

Det finns mycket trivia som inte ens ryms i dokumentärens dryga tre timmar, men är man ett fan av filmen så är det ändå tre väl spenderade timmar. Vill man ha mer nördiga detaljer så kan man alltid googla efteråt och få veta mer:

  • Filmen är (som alla vet?) baserad på  scifi-författaren Philip K Dicks roman ”Do Androids Dream of Electric Sheep” (kanske en av världens coolaste boktitlar), men namnet på manuset till filmen var från början ”Dangerous days”. Sen ändrades det till ”Blade runner”, som egentligen var namnet på en bok av författaren Alan Nourse där termen ”blade runner” syftade på personer som sålde illegala kirurginstrument. Scott köpte bara loss titeln och varken rättigheterna till den boken eller filmmanuset som baserades på den boken. Den ”riktiga” ”Blade runner” är också en scifi-roman, men har i övrigt inga som helst beröringspunkter med ”Blade runner”-filmen. Om Ridley Scott hade fått bestämma hade filmen ändrat namn ytterligare en gång, till ”Gotham City”, men den titeln fick han inte köpa loss av de som gjorde den tecknade serien Batman.
  • Philip K Dick var enligt egen utsaga mycket nöjd och rörd när han sett inledningen av filmen. Han lär ha sagt att det var precis som han tänkt sig att allt såg ut när han skrev boken. Oerhört imponerande då varken regissören eller manusförfattare (det avverkades flera, men den som skrev det sista) läst boken. Å andra sidan hade han önskat sig Victoria Principal i den kvinnliga huvudrollen, Pam i ”Dallas” alltså…, så riktigt allt var nog inte som han föreställt sig. Han använder heller aldrig termen ”replikanter” sin berättelse, utan där heter de androider.
  • Dustin Hoffman var en av många skådisar som var påtänkt för rollen som Deckard innan Harrison Ford kom in i bilden.
  • Scifi-författaren William Gibson hade precis tänkt ut handlingen i sin kommande roman ”Neuromancer” när han gick på bio för att se ”Blade runner”. Enligt egen utsago reste han sig och gick efter halva filmen då han blev så chockad över likheterna mellan sin egen romanidé och det han såg på duken.

Att ”Blade runner” är en av Jocke Bergs favoritfilmer har han själv sagt i intervjuer. Den som är familjär med filmen kan hitta flera referenser till den i Kents låtar. Förutom titeln ”OWC” också helt uppenbart i ”En himmelsk drog” från ”Hagnesta Hill”:

Jag såg en film, en framtidsvision
en kommentar, var att slutet blir så sorgligt
i regissörens version

/—/

Jag såg en film, en man med pistol
en kommentar, var att slutet blir så vackert
i en oklippt version

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s