Walk like a zombie


Jag har aldrig varit särskilt förtjust i zombies. Inte för att jag är rasist, men….
Missförstå mig rätt nu.  Jag har aldrig träffat några zombies personligen och snackat med dem, så det ska erkännas att jag dömde ut allihop på grund av sånt jag hört, läst och sett på TV. Att dra långtgående slutsatser om den sortens människor som är främmande för en, baserat på lite slumpmässiga rykten om hur de är, kan ju verka lite ”valet 2010 featuring Sverigedemokraterna”. Jag ska erkänna att jag var väldigt fördomsfull och inskränkt när det gällde odöda. Jag drog dem alla över en kam. Odöd som odöd.
Äsch, de är bara dumma, tråkiga och vill äta människohjärnor. Dessutom har de ingen känsla för stil och finess. En väldigt ouppfostrad pöbel, som bara styrs av sina mest primitiva drifter. De lallar bara omkring utan att göra rätt för sig och parasiterar på hårt arbetande människor,
Så tänkte jag. Med min alldeles egna oätna hjärna (aka ”zombiebetet”). Det slår mig så här i efterhand att det stämmer ganska mycket in även på mina fördomar om levande människor. Förutom att jag inte så ofta förutsätter att folk runt omkring mig är kannibaler som vill äta mig, rent fysiskt. Däremot tycker jag att den typiska zombiegenskapen ”själlös slav” allt för ofta kan appliceras på folk i gemen. Uttrycket ”äta eller ätas” känns ju inte heller som nåt som bara kan vara en tagline för en Romero-film. Det skulle mycket väl kunna lanseras av nån framsynt PR-byrå som valslogan för lämpligt parti i nästa val. Jag kan se affischen framför mig. Björnes look-alike med gråblå hud, flagnat ansikte och med en munsbit av det vi en gång kallade Mona hängande ur mungipan i den milt leende munnen. Och så klatschigt i frakturstil under – ”ÄTA ELLER ÄTAS – DU VÄLJER”.

Oj då, så det kan bli. Nu kom jag ju helt från ämnet. Och ändå inte.

Jag hade i alla fall det bestämda intrycket att zombies är lite fåniga och töntiga, och därför helt meningslösa som skräckfilmsattribut. Liksom, hur rädd blir man när det kommer nån pensionärshasande odöd med tröjan ut-och-in och halva garnityret synligt på grund av förruttnelsens ogynnsamma effekt på hyn? (När jag tänker efter…jag skulle bli ganska rädd. Åtminstone rynka på näsan och flytta till ett säte längre bort i bussen. Man vill ju inte sitta bredvid ”en sån där”. Gud vet när h*n borstade tänderna eller duschade sist).

Jag hade alltså en mycket styvmoderlig inställning till zombies. Jag tyckte att de var tråkiga och meningslösa. Jag är nog mer en vampyr-groupie, om jag ska vara ärlig. Jag tror det kan vara en sån här ytlig utseendepryl i botten. Vampyrer är snyggare, och deras orala utspel är ju ändå tämligen civiliserat. Det är inte lika slafsigt liksom. De nöjer sig med att suga blod, medan zombierna liksom ska ha hela menyn, med extra allt. Glufsar i sig utan minsta bordsskick. Vampyrernas hudproblem är dessutom lindrigare. De kan möjligen vara lite bleka, men i övrigt kan de oftast passera som en genomsnittlig goth-poser. Dentalstatusen är väl den svaga punkten (förutom den tråkiga grejen att de börjar brinna i solljus, och det får som vi alla vet lätt en negativ inverkan på utseendet), men i jämförelse med att hela hjärnan hänger utanför eller att halva ansiktet är förruttnat in till skelettet så är det ju en mindre stigmatiserande utseendedefekt att ha spetsiga hörntänder. Alltså, jag tror inte zombies får ligga så mycket. Det får däremot vampyrer. Det ser man i alla filmer. De ligger en del. I kistor till exempel. Men nog om det nu.

En annan sak som gjorde att jag liksom inte kommit zombies in på livet (hmm, kan man verkligen säga så? De är ju döda som sillar. Odöda sillar alltså. Sillar som vaknat upp igen efter att ha dött. Fast i det uttrycket är ”livet” ju en del av bålen. Alltså inte bål som i eld, utan som i…Äh, never mind) är att jag inte gillar skräckfilmer. Det beror inte på cineastisk snobbism, utan är ett resultat av att jag inte vill bli skrämd. Jag tycker att det är obehagligt. Att gilla att se på skräckfilm är ju lite som att tycka om att kissa på sig. Vilket jag inte säger att man inte får gilla, men det är ju inte riktigt den naturliga innebörden i begreppet ”härligt”. Tycker jag.

Så man kan säga så här. Jag ville inte se skräckfilm. Och om jag skulle vilja se en skräckfilm så skulle jag inte välja en med zombies i eftersom jag inte tyckte de var så läskiga. Då skulle hela syftet med att se en skräckfilm bli förfelat. Det skulle vara som att se en helt vanlig film där folk hade förruttnade ansikten och brist på hyfs och stil. Ja, alltså som en genomsnittlig svensk komedi med Michael Nyqvist i huvudrollen (förresten, är ”Grabben i graven bredvid” inte en perfekt titel på en svensk zombierulle?) Om zombierna inte sjunger och dansar samtidigt förstås. Det är läskigt galet, och är en japansk zombiemusikal som heter ”The happiness of the Katakuris” (en av världens förmodligen konstigaste filmer. Då har jag ändå sett en japansk animefilm om sjungande mårdhundar som förvandlar sina pungar till segelbåtar).

Jag hade uppenbarligen inte förstått grejen med zombies. Men det ändrades när jag träffade My Man. (Det där lät lite konstigt…förlåt. Han har inga typiska zombiedrag i sin personlighet. Visserligen är jag rätt säker på att han valde mig mest för min hjärnas skull, vilket ju slår rätt högt på zombie-skalan, men i övrigt är tecknen på typiska ”living dead”-symptom ganska få). Han har liksom introducerat zombies i mitt liv. Han ba’: ”meet my friends”. (Haha, nej det där var inte heller kul, sorry). Han var uppenbart förvånad över att jag dels inte sett nästan några skräckfilmsklassiker och var helt grön (men inte på det där vitgröna sättet, som zombies) när det gällde zombiefilmer. Som när det gäller så många saker som inkluderar Geekiness 1.0 förbarmade han sig över min okunnighet och fyllde luckorna i min allmänbildning. Milt överseende förklarade han det mest grundläggande i ämnet för mig medan jag satt där med öppen mun och bara ”nähääääää….”.

Nu, några år senare, har jag sett en del zombierullar, och I tell you…zombies är skitläskiga. Särskilt de moderna zombierna som är snabba ( ”28 dagar senare”) och dumsluga (”I am Legend”). För några veckor sen började dessutom svensk Tv sända den nyproducerade AMC-serien ”The walking dead”. Eftersom jag nu hyser en mer skräckblandad förtjusning när det gäller zombies ville jag förstås se den. Big mistake. Den är så sjukt läskig att jag drömmer mardrömmar. Jag sitter självklart också med kudden framför ansiktet varje gång jag ska se ett avsnitt och skriker till huvudpersonen ”Akta, akta…det kommer en zombie bakom dig!”.

Turligt nog går ju My Man den här ABF-kursen i hur man överlever en zombiekatastrof (ni som inte var förutseende nog att anmäla er till den kan nöja er med att köpa kurslitteraturen  ”The Zombie Survival Guide” av Max Brooks och uppdatera er lite kring hur ni ska göra när aliens planterar zombieviruset på jorden. Ja, Max Brooks är förstås Mel Brooks son. Pappa skojar om Hitler, sonen skojar om zombies. Same, same but different). Men jag vet inte om det känns så himla bra när My Man kommer hem och berättar hur han har kommit fram till att ”vi är helt jävla stekta när zombieinvasionen kommer”. Dessutom ruskar han bara på huvudet när jag kommer med mina novisförslag om hur man tar död på en zombie. ”Nej du vet, eldkastare är ett alldeles för oprecist vapen. Det funkar inte så bra mot zombies. Vi borde ha en M1 Carbine så man kan skjuta huvudet av dem”. Jamenjustdet. Tänkte inte på det. Skriv upp det på shoppinglistan.

Däremot känns det tryggt att veta att om vi bara bunkrar upp ordentligt med mat så kan vi befästa oss i lägenheten tills de svälter ihjäl (hur lång tid det tar är oklart då alla zombiefilmer tar slut innan zombierna gör det, om man säger så). De kan nämligen inte klättra upp till vår balkong, och är för dumma för att åka hiss, och vi har en jättebra säkerhetsdörr. Men vad gör vi om de ringer på dörren? Man måste ju öppna när det ringer på dörren (utom om det är Jehovas, påskkärringar och folk från Hyresgästföreningen).Jag vet inte faktiskt. Det är nog därför jag börjat drömma mardrömmar om detta. Jag tycker det är alldeles för mycket zombies nu. Överallt. Scary.

Va fan snackaruom?
”Finns inte på riktigt”. Men Ove i ”Solsidan” finns alltså på riktigt? Du känner igen Ove från verkligheten. Han är en trovärdig och igenkänningsbar karaktär. Verklighetstrogen. Ja precis, och jag känner igen zombies från min omgivning. De påminner mig om folk jag känner.

”Inte realistiskt”? Nähä, men det är realistiskt att tro på en story där Woody Allen är ihop med Julia Roberts (seriöst, hon är alldeles för gammal för honom, och dessutom inte hans dotter…).

Du kan ju skratta åt mig när zombieinvasionen kommer och jag har barrikaderat mig på ICA Maxi med min M1 Carbine (fast jag tror fortfarande på eldkastare, plus att det är tuffare) eller åkt till Gotland eller nån annan öde ö (zombies kan inte simma). Eller så sitter du framför TV:n och kollar ”Solsidan” och skrattar åt det, och hinner inte ens reagera när en odöd kommer framhasande bakom soffan och sätter tänderna i din skalp.

Sov så gott i natt du också! Men glöm inte att först kolla på  kvällens avsnitt av ”The Walking dead”. Kom ihåg det, zombies i din TV på söndagar klockan 22.30, i TV11.

Här är trailern:

(Bilden överst är på en random zombieflicka från Stockholm zombie walk 2010)

Advertisements

3 reaktioner på ”Walk like a zombie

  1. Jag ska erkänna att Walking Dead går på automatisk inspelning på min box, så jag kan snabbspola när det är lite läskigt ;) Igår strax innan när det slafsades på ett råddjur tex!

  2. oh, ja.. Walking Dead var faktiskt mer än bra! däremot fastnade jag inte för den andra zombievarianten som går direkt efter… Dead Set, tror jag den hette. Men eftersom zombies är nördiga så var det väl ändå bara en tidsfråga innan du hunnit slafsa in på sånt :)

    • evilbunny skriver:

      Har inte ens sett ”Dead set”, men det är väl för att jag är så uppskrämd efter ”The walking dead” så att jag måste barrikadera mig i nåt hörn. Japp, jag hittar allt nördigt förr eller senare!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s