Att äga

Men hörrni, jag tänkte skriva lite om hur tröttsamt det är med polyamorösa människor som försöker pracka på andra sin livssyn och på nåt sätt hävda att det förljuget att leva i en monogam relation och vilja ha trohet. ”Man kan inte äga nån blabla” och kommer med sina enormt fördomsfulla predikningar. Vilket i sig känns extremt roande. Jag tycker alltid det är kul med folk som säger sig företräda tolerans, frihet och ett mer ”naturligt” alternativ och pratar om hur andra ska acceptera dem, se dem och förstå dem. Sen inleder de sin förklaring med sitt sätt att vara med att nedlåtande dissa människor som känner på ett annat sätt.

Okej, min sexuella preferens är att äga och bli ägd, fuck off med er förmenta frigjordhet. Jag har inga synpunkter på andras val att leva med eller knulla med en, två eller hundra personer. Varsågod. Good luck. Feel free. Ni kan relationsanarkista loss så mycket ni vill. Men kom inte med det där ”Jag är en fri fågel och en vildhäst som springer på öppna vidder. Håll mig inte tillbaks du torra lilla tvåsamhetstaliban”. Jag är inte torr. Jag blir en våt jävla ängsmark av att tänka på monogam tvåsamhet och evig trohet. Jag galopperar med manen fladdrande mot det inhägnade havrefältet.
Kom inte med några trötta rants om att alla innerst inne vill leva enligt samma premisser som ni eller att si och så många som lever i monogama förhållanden egentligen bara hålls tillbaka av samhällets konventioner och kvävande parnorm. Det är precis lika unket, fördomsfullt och trött som att jag skulle säga att alla som påstår att de är poly bara är effektsökande,  känslomässigt omogna och vill ha en ursäkt för att ligga runt. Jag har inte ett skit på fötterna angående detta. Det är en fördom. En generalisering utan grund.

Nu mina tankar kring några argument som jag hört om varför det ”är bättre” att vara poly och varför monogama relationer är sämre.

”Vi klarar av att ha flera vänner alltså klarar vi av att vara kära i flera människor alltså är det mer naturligt att vara poly”. Är multitasking i kärleksrelationer nåt självändamål? Jag tycker inte det. Jag kan lika gärna säga att jag ”klarar av” att tycka om flera människor utan att bli kär i, vilja leva med eller ligga med alla. Varför skulle det vara finare, bättre eller mer storsint att säga ”jag är kär i dig och dig och dig och dig. Jag vill inte välja. Jag vill leva med er alla”? Om alla i den konstellationen har samma preferens (eller går med på att leva så för att få vara med den de är kär i) så ser jag iofs ingen anledning till att nån annan ska tycka nåt om det. Varför ska då nån som vill leva så antyda att jag är bajsnödig, trångsynt eller mindre upplyst om jag säger att jag inte har det behovet och inte vill ha en relation med nån som har det behovet? För mig personligen känns det inte naturligt att vara ihop med flera. Det betyder inte att jag tycker att det är onaturligt att vara poly.

Jag har personligen aldrig varit med om att jag blivit verkligt kär i flera personer samtidigt. Jag har alltid varit kär i en person åt gången, och då automatiskt känt mindre behov av, intresse för och engagemang i andra jag eventuellt tyckt om eller varit intresserad av på det sättet. Då har det inte känts som nån uppoffring för mig att inte ligga med dem eller leva med dem (eller hur man nu vill definiera vad som ingår i den typen av relation). Det är inget problem. Seriell monogami works for me. Jag lovar att jag inte sitter fast i samhällets normerande tvångströja, utan agerar utifrån min genuina känsla.
Om jag inte har haft, eller velat ha, nån exklusiv relation med en specifik person har jag varit singel och ibland träffat flera, men oftast har jag så fort jag blivit förälskad i någon faktiskt ganska mycket slutat att känna den typen av intresse för andra. Men jag har inget behov av att sätta nån status alls på en relation där man inte bestämt sig för att vara ihop. Och villkoren för en relation sätter man väl tillsammans ungefär samtidigt som man bestämmer att den är seriös. Vad man menar med ”seriös” är också en sak som bara de som har relationen kan bestämma. Precis som vad man menar med otrogen.

”Man kan ha flera barn och älska dem lika mycket”. Att blanda in känslor man har för sina barn i en diskussion om sexuella relationer eller kärleksrelationer mellan två vuxna känns helt koko. Det går inte att jämföra. Lägg ner!

”Jag vill inte sätta nån slentrianetikett på mina relationer”, ”som poly tar man varje relation för vad den är” eller  ”jag vill låta mina relationer växa fram organiskt”. Ok. Vill nån ”sätta slentrianetiketter” på sina relationer? På vilket sätt har nån som betecknar sig som poly eller relationsanarkist ett mer ”organiskt” förhållningssätt till sina relationer? På vilket sätt tar inte människor som inte är poly ”varje relation för vad den är”?
När jag träffar en ny människa brukar jag inte sätta nån etikett alls på vår relation förrän jag känner att vi har nån. Väldigt sällan frågar folk mig vad jag kallar min relation med nån annan, vad som ingår i den eller vilka regler vi har för vårt umgänge. Ofta har jag faktiskt aldrig ens en diskussion med andra människor om vad vi ska kalla vår relation eller hur vi ska benämna den inför andra om de frågar. Vilket de väldigt sällan gör. Om man umgås och träffar andra vänner som inte känner båda kan de möjligen fråga ”Hur känner ni varann?” eller ”Hur träffades ni?”. Det har aldrig varit nån som tvingat mig att svara på den frågan heller.
Om jag, när jag var singel, t ex hade med en kille på en fest och skulle presentera honom för mina kompisar så sa jag inte ”det här är XX som jag ligger med” eller ”det här är min kompis XX” eller ”det här är min kille XX” om inget av det stämde eller om vi bara inte bestämt vad vi hade för relation. ”Det här är XX”” räcker väl bra? Jag vet inte riktigt i vilka kretsar alla genast kastar sig över en och frågar ”ÄR NI IHOP?”. På lågstadiet? Jag har aldrig varit med om att nån person har frågat mig vilka jag ligger med, vad jag känner för dem eller vad vi har för relation om inte jag har tagit upp ämnet.
Jag tycker att det verkar som om många polymänniskors argument baserar sig väldigt mycket på att de känner ett tvång av att tala om för andra (som de fördomsfullt säger kommer att reagera fördomsfullt) vad de har för relationer. Det tycker jag verkar väldigt mycket som att förhålla sig till bestämda etiketter. Det känns inte alls ”organiskt” att sätta trötta etiketter på människor som lever i monogam tvåsamhet bara för att man inte vill göra det själv. Samhället har, så vitt jag vet, inte heller några synpunkter på vad man har för relation med andra vuxna människor.

Jag tror säkert en och annan tycker att det är pikant, ovanligt, spännande eller ibland nåt annat (mindre positivt) med relationer som de inte själva förstår sig på. Men så är det väl för alla som har en livsstil som inte är enligt 1A? Är det skillnad att vara poly? Om man inte vill diskutera det med andra finns ju valet att 1) inte själv ta upp ämnet 2) om man nämner det och får frågor man inte är bekväm med säga att man tycker att det är en privatsak. Typ så. Men att oja sig över att andra tycker att det är ”konstigt” känns krystat. De flesta lever inte så. Alltså är det ovanligt. Det ligger ingen värdering i det.

Jag tycker inte heller att det är ”slentrian” att använda befintliga ord för att beskriva olika typer av mellanmänskliga relationer. Precis om jag inte tycker att det är slentrian att kalla en stol för ”en stol” utan att ha tänkt att det ändå faktiskt kan vara ”en möbel” eller ”nåt att sitta på” eller att det ju ändå finns ”pall” och ”chesterfieldfåtölj” att välja på också. Jag tycker inte att det känns svårt att bara säga att något är ”roligt” om jag tycker att det är roligt. Jag känner inte att det är ett problem om jag skulle säga att nåt är ”rosa” och sen fundera lite till och komma fram till att det nog ändå var ”cerist”. För mig är det inte en tvångströja att kalla nån för en ”kollega” fast hen kanske också är en ”vän”. Jag är gift och när jag säger att han är ”min man” är det inte en slentrianbenämning utan en väldigt medveten och precis beskrivningen av en relation som vi valt att ingå.
Och inför andra finns det väl ingen som helst anledning att etikettera saker man inte känner för att etikettera. Om du inte vill etikettera de du har sex med går det säkert bra det också. Om du inte vill kalla den du ligger med för ”KK”, ”min älskade” eller ”du där som jag gick hem med igår” så skit i det. Men jag vet inte riktigt varför det i så fall känns ok att ”sätta etiketten” poly på sin läggning…är inte det slentrianmässigt också?

”Hur kan du vara säker på att du är monogam?” (som nåt slags näsvis retur på ”Hur vet du att du är poly?” ). Jag vet inte. Hur kan jag vara ”säker” på att jag gillar leverpastej, kaniner eller vill ha sex med män? Jag antar att det är beror på att jag genom erfarenhet kommit fram till det. Jag kanske inte vill sätta den etiketten på mig själv, jag kanske har ett organiskt förhållningssätt till mig själv, jag kanske inte vill slentrianbeskriva mina relationer? Eller så är det bara att det känns helt ointressant för mig. Det finns ingen relevans för mig att diskutera det med andra om jag är mest för ensamhet, tvåsamhet eller flersamhet. Den enda som jag behöver diskutera det med är den jag väljer att ha en seriös relation med. Men jag kan intyga att jag inte använder ordet monogami då heller.
Jag upplever inte det som ett slentrianval att vara monogam, eller nåt jag inordnat mig i för att det förväntas. Jag gillar den känslan. Jag har alltid gillat den känslan. Tvåsamhet. Exklusivitet. Ett förbund mellan två.  Jag vill inte dela den jag är ihop med med andra. Så är det. Jag har inget som helst dåligt samvete över det. Jag känner mig inte inskränkt, medeltida, ego eller att jag inte ”unnar” min man att bli kär i andra eller ligga med andra. Han får faktiskt göra de sakerna precis så mycket han vill, men då kan han tyvärr (tycker jag) inte ha en relation med mig samtidigt. Det vore förstås väldans trist om han kom fram till att han hellre väljer det. But shit happens. Jag har alltid tidigt i mina relationer (troligen oftast innan det blivit en relation) klargjort min ståndpunkt – dvs att jag föredrar en relation där man bara har en partner som man är trogen mot. Eftersom motparten alltid har varit fri att förkasta det valet och mig så ser jag inget problem med det. Om man väljer mig får man ta att det bara blir jag. Det går när som helst att säga upp kontraktet. Bara jag blir informerad.

Jag säger inte att saker inte kan ändras. Jag säger bara att även om jag skulle bli lika kär i två personer skulle jag välja en av dem att att leva med och ha ett förhållande med. För mig skulle det vara för komplicerat att försöka rodda ihop såna saker med mer än en person. Det skulle för min del förstöra en av de delar jag gillar mest med en kärleksrelation, så det går bara bort för min del. Men jag är inget facit. Jag står inte på barrikaden och skriker är att jag vet hur den äkta och sanna relationen ser ut. Det är bara mitt val. Jag vill inte vara ihop med två, tre, fyra personer även om man ”får”. Jag har faktiskt aldrig tänkt att ”oj, tråkigt detta att jag inte kan vara ihop med både X och Y”. Jag förstår att de som lever som poly helt klart inte heller har tänkt så.

”Om du tänker att du under livets lopp kan ha flera relationer där motparten är din äkta kärlek så är du inte monogam utan poly”.
Typ nej. För jag tror att den jag är med för tillfället är min äkta kärlek, annars är jag singel och har en KK eller dejtar runt eller är bara singel. Det är något annat än en monogam, tvåsam och seriös kärleksrelation. Det är nåt annat än poly. Jag är inte automatiskt poly för att jag är singel. Folk som har gruppsex behöver väl inte heller vara poly? Jag blir inte poly för att jag ligger med en (eller flera) personer utan att ha en kärleksrelation med hen/dem. Jag är monogam för att jag bara har en seriös relation åt gången och när jag är i den relationen är min avsikt att den ska räcka livet ut och att den personen är min enda kärlek.

”Varför ska otrohet definieras av vem man väljer att dela sin kropp med?”. Nej, det behöver den inte göra. Det är väl upp till dig och din(a) partner(s). För mig är sex nåt man bara delar med den man är ihop med. För nån annan kan det vara annorlunda.  Det är väl olika vad olika personer ser som exklusivt. Många tycker dock att dela det fysiska med andra är otrohet så kanske ska man checka av den grejen innan man ligger med nån annan, om man nu inte redan definierat den gränsen. Det är nog default om inget annat sagts. Precis som man antar att man fortfarande är ihop om inget annat sagts.

”Är det inte ärligare att leva som poly och vara trogen än att leva monogamt och vara otrogen?”
Ärligt för vem? Är alla som väljer monogama förhållanden otrogna alltså? För mig betyder otrohet att man är oärlig, eftersom det annars inte är otrohet. Om man har en deal om att man till exempel får ligga med andra utan att berätta det så är det inte otrohet. Jag vet inte vad nån som lever som poly anser som trohet och otrohet, jag utgår från att det baseras på samma begrepp? Dvs att otrohet är när man gör nåt bakom ryggen på någon eller utanför den deal man har, annars kan inte begrepp som trohet eller otrohet existera i den kontexten. Så ja, det  är bättre att vara ärlig än oärlig. Det är bättre att inte såra människor än att göra det. Det är bättre att leva på ett sätt som gör en lycklig än på ett som gör en olycklig. Det är bättre om ens egen lycka inte automatiskt inkluderar att andra genom det blir olyckliga, svikna eller sårade. Jag förstår med andra ord inte hur de två sakerna kan ställas emot varandra som enda befintliga alternativ.

”Under ett långt förhållande är det naturligt att bli kär i eller attraherad av andra”. Ja. Och nej. Det är nog väldigt olika. Jag tror inte alls att ”alla” blir det. En del sänder inte eller tar emot på den kanalen när de är ”upptagna”. Sen är det så för mig att jag visst kan bli attraherad eller intresserad av andra människor jag möter – men det handlar inte främst om sex eller kärlek (vilket är saker jag vill dela exklusivt med en partner) utan om att fatta tycker för andra människor och vilja lära känna, umgås med och ha utbyte av andra. Det kallar jag vänskap eller bekantskap (men den som inte tycker om slentrianmässiga etiketter kan förstås kalla det för nåt mer organiskt). Och en vänskap kan se ut på tusen olika sätt och ha tusen olika syften. Jag behöver inte redovisa för min man vad jag känner för alla andra människor. Han behöver inte redovisa det för mig. Vår deal är att vi inte har sex- eller kärleksrelationer med andra, och att vi avslutar vår relation om någon av oss hellre vill dela detta med nån annan. Han behöver inte berätta för mig om han tycker att nån annan tjej är sexig eller om han blir superpepp på att hänga med nån ny kompis som har samma intressen för att han inte kan dela dem fullt ut med mig. Jag behöver inte ”dela glädjen” över att se en snygg karl på stan med honom. Det finns ingen mind control eller deal om att vi bara ska vara med varandra och aldrig tycka om, vilja umgås eller känna nåt inför andra människor. Men blir man kär i nån annan så får man fundera igenom det – vill jag vara kvar i den här relationen eller vill jag påbörja en ny. Det går att välja. Det går att komma fram till att man inte alltid behöver agera på tillfällig attraktion eller intresse eller nyfikenhet på ett sätt som bryter den deal man har. Om andra vill leva annorlunda så är det upp till dem. Det är väl det som är skillnaden. Jag vill ha en exklusiv relation med en person. Om det betyder att jag eventuellt måste hejda min impuls att slicka nån annan i ansiktet (kan förvisso finnas många anledningar till att man bör hejda en sån impuls) så kan jag göra det. Jag upplever inte att det hämmar mig eller begränsar mig i mitt liv. För mig är inte lycka (inom det här området) att ha kärleksrelationer med alla människor som kommer i min väg som jag känner nåt slags intresse för. För mig är lycka att ge mig hän åt en människa – att känna en speciell trygghet, tillit, kärlek och närhet i att vår relation baseras på trohet och att ha ett exklusivt förhållande där vi bara är vi  två.

”Man kan inte vara allt för en annan människa”. Nej, men inte ens tre eller fyra eller fem personer på samma gång kan vara allt för mig. Vad är poängen? En monogam relation betyder inte att jag säger ”du ska vara allt för mig”. En kärleksrelation har inte det syftet för mig. Alltså kan jag inte förstå dissen mot en monogam relation genom att på nåt sätt säga att en personen inte alltid kommer att kunna uppfylla alla mina behov, läsa mina tankar eller erbjuda exakt det jag önskar vid varje tillfälle. Ändå ser jag detta argument hela tiden hos folk som kallar sig poly och relationsanarkister. Min man är inte allt för mig. Han är väldigt mycket för mig, men inte allt. Och det han är räcker för mig. Jag tycker snarare att det man rackar ner på mest med detta uttalande är den som lever ensam – måste man ha nån annan som är allt för en? Varför då? Tvåsamhet är inget självändamål eller facit, men det är inte flersamhet heller. Ensam, tvåsam, flersam – att säga att ditt passar alla eller att datt är ”det naturliga” stör mig. De flesta människor vill ha nån typ av kärlek. Hur den ser ut eller hur den manifesteras är mest viktigt för den personen. Ingen annan behöver lägga sig i.

”Barnen kan ha flera vuxna förebilder och se att man kan tycka om många”. Åkkej? Och det går inte att uppnå på annat sätt än att vara poly och ligga med/ha förhållande med flera olika samtidigt? Generellt sett skiter barn ganska mycket i vad vuxna har för relationer till varann. Generellt kan barn knyta an till olika vuxna som regelbundet finns i deras närhet (oavsett om de ligger med mamma eller pappa eller är en släkting eller en vän till familjen).

”Svartsjuka är precis som att små barn kan bli arga för att de inte omedelbart får de leksaker andra barn leker med” och ”det är ett känslomässigt och egoistiskt ägande med rötter i kulturella idéer”. Wow. Vilken analys! Svartsjuka är ingen önskvärd eller positiv känsla i någon relation, men att den skulle vara mer utbredd hos monogama än polys tror jag inte. Och att bli svartsjuk är lika naturligt/icke-naturligt som att bli ledsen, sårad och arg i en relation. Det är saker man helst vill slippa, men det finns massor av känslor som inte är så roliga som hör till att vara människa. Vilka känslor som ligger nära en beror på ens erfarenheter och personlighet  – inte på den typ av relation man valt att leva i eller antal partners eller vad man kallar sin läggning.
”Normal” svartsjuka (dvs att man inte är paranoid, inte hindrar sin partner från att umgås med andra, inte försöker ändra på hens sätt att vara eller bete sig eller klä sig, inte blir arg om hen får uppmärksamhet från andra) tror jag förekommer i nästan alla relationer någon gång. Det beror oftast på en brist på tillit eller att situationen på nåt sätt förändras så att någon känner sig otrygg. Älskar man sin partner så försöker man väl snarare visa att ”det är ok, och detta är inget att oroa sig för och mina känslor för dig är de samma fortfarande”. Eller gör saker mer transparenta så motparten ser att det inte är nåt fuffens. Men utifrån vad jag läst är det aaaaldrig nån poly som blir svartsjuk (utom kanske ”i början” när hen var fast i ”felaktigt tänkande”), för det är ego och betyder att man vill äga någon. Och det är FULT.
Nej, det betyder att man har djupa känslor och är rädd att mista den personen och hens kärlek. Alla känner inte så, alla visar det inte och alla vill inte kännas vid att de känner så. Men det är ingen fult med att vara svartsjuk, så länge man inte gör nån annan illa med sin svartsjuka. Det är en känsla som alla andra som man måste kunna balansera för att det inte ska bli fel. Jag tycker personligen att det är jobbigt om den jag är tillsammans med aldrig nånsin visar nån tendens till svartsjuka i nåt sammanhang. Andra känner annorlunda.

Så jag kan visst ”äga” nån annan. Han kan ”äga” mig. Om det är vår deal. Och att förkasta eller nedvärdera det alternativet eller förneka att det ändå är det som de flesta tycker känns rätt är bara trött.
Visst, det kanske behövs en reklamkampanj på stan med ”Har du tänkt på att du kanske är poly?” för att upplysa om att det är ett alternativ. Så att ingen stackare ska gå där och bara vara olycklig i själen för att hen inte förstår varför hen måste väja när hen inte alls har lust. Hen kanske ser en helt ny värld framför sig där oändligt med dörrar öppnas. Man kan få allt, man kan vara allt, man kan bli allt, man kan vara med alla, man kan använda andra människor som ett oändligt smörgåsbord, man kan ta tre och betala för två. Det är bara att kalla sig poly eller relationsanarkist och sluta vara svartsjuk. Om nån är tveksam så säg att det beror på att de är ”fast i monogamt tänkande”.

Sammanfattat: Jag är utled på att människor, oavsett om de tillhör majoritetsgruppen eller en minoritetsgrupp, måste berätta för andra hur rätt, naturligt, bra och självklart det är att leva på ett visst sätt. Prata om dig själv och vad du tycker, dina egna erfarenheter och dina känslor. Att alltid försöka att hävda rätten att känna eller vara på ett visst sätt genom att dissa en annan grupp är så enormt tröttsamt.

#80