Jag lyssnar efter regn

IMG_0336
En sak jag tycker är bra med mig är att jag är sjukt envis.
En sak jag tycker är jättedålig med mig är att jag är sjukt envis.

Jag ger upp. Och sen ligger jag där uppgiven en stund. Sen kikar jag upp från där nere, och kravlar mig upp en bit och vips står jag där igen. Knackar på med min arga lilla hand.
Hallå, vänta lite. Sa jag att jag ger upp nu? Märkte ni det? Hörde ni det? Jag ville påminna er, om att jag i alla fall inte är död än. Men jag har givit upp. Ok? Nu lägger jag mig ner igen! Och ger upp. PS. Kan nån komma med saft och en kudde?

Jag kan inte med att falla igenom helt. För det är så passivt.
Jag kan inte bara kliva av, för jag vill ju så gärna vara på.
Jag kan leva på ganska lite vatten. Även om jag är uttorkad och vissen och murken så räcker det med ett litet löfte om regn så finns det antydan till liv i jorden. Å andra sidan slokar jag rätt mycket mest hela tiden även under blomning. Det är som den krukväxten man liksom bara väntar på att den ska dö tillräckligt för att man ska kunna slänga den, för den är rätt ful och sorglig. Men den kämpar ju så gott den kan, med det lilla den har kvar av blad och stammar.

Men den dag – pang – så är den bara död. Det är en sekunds verk.
Nån hällde saft på den och kvävde den med en kudde!

#10

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s