Cry me a river

Hur blir man glad igen när man varit ledsen så länge att det blivit en vana?
Jag försöker tänka på allt jag har som är bra. Jag har en man som älskar mig. Jag har en familj där alla lever och mår ganska bra. Jag kan se, höra, gå och prata. Jag bor i ett land där det är demokrati, där det är fred och där det inte är naturkatastrofer. Jag har nånstans att bo. Jag har ett jobb. Jag får medicin för min kroniska sjukdom. Jag har några vänner jag träffar regelbundet och gör trevliga saker med.

Och ändå är jag inte glad. Jag mår skit. Jag har ångest och tycker att allt jag gör är floppigt och misslyckat. Det mesta jag tyckte om att göra förut, saker jag brydde mig om och engagerade mig i känns bara tomma och tråkiga.
Det går inte att nå ut. Eller in.
Jag försöker samla på mig fina ögonblick för att visa mig själv sen. Att det är bra. Att det finns en massa att vara glad över. ”Det här var väl roligt?” frågar jag mig själv som en käck vuxen som pratar med ett förtvivlat barn. Sluta gråta så får du en glass,
Min man håller min hand, säger att han älskar mig och frågar om jag haft en bra dag. Jag säger ja. Dagen var bra. Jag är dålig.
Jag vet inte ens vad det är längre. Som är fel. Det är för mycket. Det är för lite. Det är allt. Det är inget. Det känns som att jag slagits, kämpat och slitit för att komma förbi, ändra och göra bättre. Och sen blev det bättre, och så börjar allt rasa igen. Och jag orkar inte komma igen en gång till. Jag orkar inte en till stor kamp.
Jag hoppas bara att jag ska vakna en morgon och må bra, eller bättre. Eller i alla fall inte dåligt.

Annonser

En reaktion på ”Cry me a river

  1. Jenny skriver:

    Du har fel. Det är inte från dig det dåliga kommer.

    När tillvaron omkring en varit skit och sorg och smärta så länge att det blivit en vana, blir det till slut svårt att se var tillvaron slutar och man själv tar vid. Och så tror man att skiten, det dåliga som sipprar in i en och förgiftar varenda dag, vartenda andetag, kommer från en själv.

    Jag var där en gång, på en plats som den du beskriver. Inte längre. Men jag minns den, kommer alltid att bära den med mig. Det gör mig ont att du är där nu.

    Men jag vet i alla fall att det är den platsen som är dålig, inte du.

    Tänker på dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s