Transit

Falling-Down-michael-douglas-28317071-1280-527
Jag har missat några dagar. Och kommer att missa några till.
Jag har gått in i nåt slags annan värld, och här är det lite si och så med vad man tycker är nödvändigt för att överleva. Den här världen är ungefär som min gamla, men jag vill inte ha nånting med några andra människor att göra. Alls. Om jag fick bestämma. Men det får jag inte. Det är det som gör att jag håller på att flippa ut.
Jag får inte välja att inte ha människor i mitt liv. Jag får inte ens välja att bara ha några, ganska uthärdliga och trivsamma människor i mitt liv. Jag måste varje dag hantera interaktioner med andra människor som jag skulle önska att jag inte behövde möta alls, fast jag tycker att det är sjukt obehagligt.

Det här att jag har svårt för människor som koncept är ett personlighetsdrag som jag alltid haft, samtidigt som jag alltid har varit i behov av social stimulans. När människor är som bäst kan jag bli hög på hur mycket intelligens, humor och kraft de har. Att jag få ta del av det. Det är en svår nöt att knäcka.

Jag har också en av naturen lätt skeptisk inställning till världen, och människorna som befolkar den. När jag inte mår bra blir de negativa intrycken från andra förstärkta hundrafallt. Det är som en flod av allt elakt, ont, småsint och bara vardagsrövigt som människor gör mot varann har dubbla understrykningar. Det highlightas och blinkar emot mig. Jag kan inte blinka bort det eller inte se.
Om man ska vara riktigt ärlig så blir jag rädd för människor. Inte som i ”rädd”, utan som i att jag känner lika delar obehag och förakt. För att människor är så futtiga, så onda, så destruktiva, så otroligt självupptagna och egoistiska. Så små.
Jag ser i allt tecken på detta, och blir överväldigad och illa till mods över hur illa människor gör varandra, sig själva och sin omgivning genom nåt slags labil nyckfullhet…eller ofta bara av slump och ointresse.
Och jag är uppenbarligen också människa, och jag känner en stark skam över det. Jag vet inte hur jag skall göra för att inte vara eller bli en sån människa som jag hela tiden ser och skyggar ifrån, om jag nu måste vara en.

Så ser jag på alla andra som skrattar, är glada, går omkring och är viktiga, självupptagna och håller på med olika saker de tycker är livsnödvändiga – och de märker tydligen inte alls denna skrämmande och obehagliga delen av existensen. Det är bara pärlplattor, skidsemester, chefskonferenser, köksrenoveringar och nya vårjackor. Jag har alltid tyckt att det är störande, men man måste spela med. Jag har fattat det. Det går inte att gå fram till nån och bara fråga ”Men är du en bra människa?”. Det går att prata om nagellack, kuddar, fika och böcker. Klart jag bryr mig om det. Titta, jag är människa. Jag kan också fördjupa mig i ansiktskrämer, ett par nya skor och en vårblomma. Titta, jag postar en solnedgång på Instagram. Jag är människa. Jag förstår vad som är viktigt för människor. Ändå, under ”finaste vännen” och ”styrkekramar” finns ju dessa oceaner av omänsklig mänsklighet. Det är den jag ser. Även hos de människor som brandat sig som bra och goda. Jag ser den hos alla. Och jag ser den hos mig. Men det är aldrig nån som pratar om sitt fula, elaka, småsinta jag. De har inget. Det är bara jag som ser det. Hos dem. Hos mig kan alla se allt. Jag är genomskinlig fast jag försöker. Vara som man ska. Och om jag säger att jag är dålig, då vill alla gärna bekräfta det. För de är det inte och det är skönare om nån annan är det. Då kan man lägga allt utanför sig själv, på nån annan som är ivrig att bära det. De menar minsann alltid sitt ”finaste vännen”. De mindre fina orden de säger om sina ”finaste vänner” i andra forum räknas inte. Du måste ha missförstått. Det är så det är att vara människa. Man säger nåt övertygande, sen gör man vad fan som helst och låtsas som att just nu räknades det inte. Pga orsak.

Jag går nästan sönder bara av att frotteras med dessa människor som dessutom ibland ventilerar att de tycker att jag ”utstrålar avståndstagande” i mitt kroppsspråk, eller är butter och tvär. Jag är glad att jag lyckats hålla min fasad så pass kontrollerad att det är allt som sipprar ut eftersom jag hela tiden inuti avgrundsvrålar av ångest, obehag och behärskar ett slags kräkreflex. När jag går på stan eller i en korridor på jobbet och möter nån så känner jag hur min kropp spänns av obehag. Jag tvingar mig till ögonkontakt, till att le och ibland prata. Men det känns som om det suger kraft ur mig. Jag är helt slut, som om jag hela dagarna vandrar runt i en skräckfilm och måste låtsas att jag inte ser att alla har människomasker över sina monsterfejs.

Jag hittar förstås på. För så där kan man inte tänka. Det vore helt bisarrt. Människor är goda, vill gott. Problemet är bara att jag egentligen tror det, och det är därför jag blir helt iskall när jag till fullo förstår att det inte är så. Det är ingen miss, inget undantag, inget missförstånd och inga tillfälliga avvikelser. Det är på riktigt så att människor som kallar sig goda är förmögna till så mycket lågt och dåligt…och att det bara finns centimeterdjupt hos vissa. Men de kommer aldrig att erkänna det. Därför är det så obehagligt. Att idén om den egna godheten står fast även när man monterar ner den och när man krossar sina medmänniskor. Det var för ett gott syfte!

Det slår mig att jag kanske just nu är som i det där sista medvetna stadiet innan man blir dement. Jag kommer om ett litet tag att slå ifrån helt. Gå in i nåt slags total frånvaro. Bli som den hemlösa kvinnan som går runt i Centrum med sin shoppingvagn och mumlar, år ut och år in. Jag kanske plötsligt kommer att börja samla på svanar. Jag kanske är William Foster innan han går bananas i ”Falling Down”. Jag utesluter inget. Jag är uppenbarligen också en människa. Enligt mig kan såna göra precis vad som helst utan att blinka. De som möter din blick, ler och utbyter några vardagliga artigheter kanske egentligen tänker att du är ett troll. Vem vet när de börjar agera som om du är det? På riktigt.

#17

Cravings

klubba

Tiden flyger. Idag är det två år sen de skar i min kropp. Eller va fan, det gör de ju hela tiden känns det som. Men det här var ändå ett skärande som borde firas med tårta. Eller inte.
Jag har inte varit nåt stor fan av tårta sen dess faktiskt. Saker började smaka annorlunda. Banan och choklad till exempel. Äpplen och fisk.
Fast jag tycker inte det gör så mycket, för jag är och har alltid varit en matperiodare. Dvs att jag äter olika saker som jag gillar enormt mycket, sen en dag vaknar jag och vill inte äta det alls, och får sug efter annat.

Jag hade nyligen en diskussion om detta, då jag plötsligt förstår att alla inte är så där som jag som är väldigt insnöad på olika matvaror i olika perioder. Nu menar jag inte att man är sugen på pizza när man är bakis eller bara måste ha schååååklad ibland. Utan det är mer att vilja ha olika typer av råvaror, en maträtt eller en särskild produkt. Oftast är det faktiskt inte en särskild maträtt utan en smak eller en grej i en maträtt.

Jag tycker det är helt normalt att ha olika typer av cravings som ständigt byts ut. Jag har alltid haft så. Så länge jag minns. Helt random vill jag helst bara äta riskakor, mango och makrill i tomatsås hela tiden. Så äter jag det nästan varje dag i några veckor eller månader. Om jag hade fått välja hade jag nog ätit det till frukost, lunch och middag.
Sen en dag vill jag istället ha Snickers, spenatsoppa och wakamesallad. Lussekatter. Leverpastej. Grapefrukt. Wasabinötter. Knäckebröd. Vattenmelon. Inlagd strömming. Mums-mums. Räkor. Blåbär. Ost.
Det brukar vara ungefär 2-3 saker åt gången, och sällan nåt som hör ihop.

En termin när jag pluggade åt jag nästan bara pepparkakor, clementiner och Mamma Scans köttbullar. Det tråkiga är att det är helt orelaterat till lämplighet. Typ om det är säsong, om det är nyttigt, om det går att kombinera med annat, om det är lätt att få tag på osv. Det är skitjobbigt när det är nåt som är svårt att få tag på eller inte är så bra att äta mycket av. Fint när det är apelsinperiod. Illa när det är pistageglassperiod.

Jag trodde att detta var normalt. Att alla funkar så. Att de bara  ”jag skiter i vad vi äter till middag, men glöm inte att köpa brieost”. Men en del människor går uppenbarligen år ut och år in och älskar tacos, chokladglass och hushållsost.
Jag äter så klart annat också,  även under mina ”perioder”. Men jag måste typ ha den grejen hemma och kan gå långa omvägar för att köpa en särskild sorts glass eller hitta blodapelsiner. Det är ju inte som att jag snöar in på heroin eller bebishjärnor. Och det är bara en gång jag blev illa till mods själv – då var jag inte sugen på nåt alls på flera veckor. Det tyckte jag var helt onormalt. Sjukt och ledsamt. För det är inte jag. Jag vet att det finns människor som inte äter när de är nere, ledsna eller sjuka. Så är det inte för mig. Jag mår nästan alltid bättre om jag äter nåt. Men plötsligt slutade det vara så. Det var bara sjukt jobbigt att äta. Jag tyckte att det var lite onödigt och äckligt. Att det liksom bara går genom kroppen. Kändes helt meningslöst. Nu är det mer att jag känner så några timmar, sen går det över lagom till kvällen.
Och jag är alltid, alltid sugen på latte. Och spenatsoppa med ägg. Och afternoon tea.
Och när jag är sjuk vill jag alltid ha pulverpotatismos eller Yoplait miniyoughurts som smakar persika och mango.

Just nu är det annars hipsterknäckebröd (typ nåt dyrt norskt surdegsknäcke), koriander, zooklubbor och Walkers shortbread.
Vad är dina?

#13

Trollkarlar på Internet

wrong

Jag har alltid haft åsikten att om nån är en idiot, oavsett i vilken kanal det är, så ska man tala om det. Man ska säga emot, man ska visa att det inte är ok, man ska konfrontera människor kring skitsnack, fördomar och dålig attityd. Det är min privata åsikt.
Sen ett tag har jag en yrkesroll där det på mitt bord hamnar att svara på kommentarer från människor som jag i en privat kontext hade hanterat enligt ovan. I min yrkesroll kan jag förstås inte göra det. Det som jag tycker är jobbigt med det är även att jag får ”de besvärliga” på mitt bord, dvs de som first line redan har försökt hantera. Det är alltså mestadels människor som inte varken är eller kommer att bli nöjda oavsett vad man svarar dem. Deras klagomål eller påståenden handlar ofta om saker som egentligen är kritik av samhället, myter som inte stämmer eller någon som inte har en fråga utan en åsikt som de vill ventilera fast kanalen inte är ett diskussionsforum utan en kundkanal.

Nånting jag har noterat är att det är oerhört destruktivt att hålla på med detta dag ut och dag in, särskilt om man redan innan är misantropiskt lagd.
Nu för tiden har snedseglare, rättshaverister, troll, rasister och bara otroligt osakliga och inte så verbalt begåvade människor fri lejd att i alla forum trolla, spamma och bara grisa ner med sina spyor. Det är helt accepterat att den/de som sitter och tar emot detta bara ska hålla sig sakliga, neutrala och inte på nåt sätt markera att det är en oacceptabel ton och attityd. Det gör mig ledsen att människor som uppenbarligen är besvikna på livet och bara allmänt förbannade tycker att det är ok att kanalisera sina känslor i en sån kontext och mot människor som har det som sin arbetsmiljö.
Man blir påverkad av det. Det är inte precis som de vettiga, nyanserade eller de som har en vanlig fråga som de på riktigt vill ha svar på som hamnar hos mig. Det är alltid de där som man måste svara för att de påstår nåt som behöver besvaras – inte för att de är intresserade av det – men för att det behöver bemötas inför andra som också ser vad de skriver och vad vi svarar.

Den senaste tiden har det varit ännu fler troll, människor med mentala problem och VERSALSKRIVARE än vanligt. Några av dem riktigt läskiga. Väldigt aggressiva och med en tydlig agenda. De skapar flera fejkkonton och spammar ner med sina utspel.
Det är som att hela tiden öppna en brevlåda full med bajs.
Det är mentalt tärande. Särskilt för att jag inte får använda mina bästa skills – att med dräpande och verbala krafter slå tillbaka. Att vara ironisk, sarkastisk eller ge igen med samma mynt eller ibland bara svara ”Det där är en sjukt otrevlig attityd Maj-Britt. Brukar du kräkas så här även när du pratat med en människa öga mot öga också?” eller ”Det där är ett så befängt påstående att jag inte ens ids svara”. Eller ”Just fucking google it!” när de kommenterar saker de inte har nån som helst clue om, inte läser det man svarat tidigare och helt enkelt bara vill ranta på om sin idé, spy lite galla och vädra sina unkna värderingar.
Så jag känner mig bakbunden hela tiden. Som en boxare som måste lämna en blomma till nån som just nitade en med full kraft, eller nån som måste städa upp nån främmande persons spyor.

Min åsikt är att man borde ha nolltolerans. Folk som bara jävlas, beter sig illa eller inte tar in information de får – de förverkar sin möjlighet att få delta i ett samtal.
Beeeeeep – three strikes and you’re out.
Fast tre är lite väl många chanser i min bok.
Personligen ger jag bara en.
Och just nu har jag ärligt talat en tolerans på minus för att ta andras bullshit. Det gör jag bara om jag har betalt för det, och ärligt talat inte ens det just nu.

#12

 

Älva

absinthe-green-fairy-drink-canvas-web

Vad hände med elvan?

På fredagar så fredagsfikar vi. Det är sen gammalt. Det är vår after work.
Det kan sen också bli ett glas vin eller två till maten. I fredags tyckte vi båda att veckan hade varit lite särdeles skit så vi fyllde på glasen lite mer och orerade vidare om tråkiga saker. Vips hade vi faktiskt blivit ganska berusade. På blanka fredagkvällen.
Just då var det mest fnittrigt och roligt att inse att vi lyckats dricka nästan en flaska vin var utan att ens tänka på det, men att vakna idag var mindre kul. Jag var inte bakis, men verkligen sjukt seg, trött och sänkt. Precis vad man behöver on top just nu.
Det där gör jag inte om. Två glas är lagom.
Jag satte mig till och med framför datorn för att blogga, men jag såg ju inte vad jag skrev, så det kändes som en bra idé att låta bli.

Det fick mig att tänka på den drastiska förändringen i mitt sätt att se på ”att ta ett glas vin”. Trots att jag alltid har tyckt att det vart kul att ”festa” och ibland kanske gått lite för mycket all in vid såna tillfällen, så har jag aldrig tyckt att alkohol i sig är särskilt nödvändigt. Jag kan lika gärna inte dricka. Jag hade en ganska lång period efter jag blev sjuk då jag drack väldigt lite alkohol, och då mycket sällan. För att det kändes onödigt och ointressant. För att det kändes dumt att addera berusning till en kropp där balansen är påverkad och man lätt blir yr. Då blev det ännu mer tydligt för mig att alkohol för mig är en social sak och att jag främst är intresserad av berusningen, inte av alkoholdryckerna i sig. I alla fall inte på ett sätt som motiverar att dricka den utanför den sociala kontexten.
Jag kan lika gärna dricka en alkoholfri drink eller en lättöl. Vin har jag aldrig egentligen tyckt varit så kul, utom till mat.

För mig har det under hela mitt vuxna liv varit så att jag har tyckt att det är suspekt att sitta hemma ensam och ta ett glas vin, en drink eller en öl. Det skulle bara inte hända att jag gjorde det. Ganska länge hade jag aldrig själv öppnat en vinflaska med korkskruv för att jag alltid drack vin i en sociala kontext där nån annan gjorde det. Det här rörde inte bara om jag var ensam utan också att dricka alkohol på tu man hand. Visst var det absolut så att vi kunde dricka vin till en fin middag, ta en drink eller en öl hemma, bara vi. Men jag drack kanske ett halvt glas vin, lämnade en del av drinken och tyckte att en öl var lagom. Det var som att alkohol för mig var nåt så otroligt förknippat med att umgås ute eller hemma hos nån annan, eller när man själv har en fest eller middag med vänner.
Det var till och med så att de bruksvin vi köpte och hade i vinstället hemma ibland blev dåliga för att de fick ligga för länge (med andra ord inga årgångsviner som vinner på att bli lagrade). Hade vi fest och det blev nåt kvar i en bag-in-box fick vi ofta hälla ut det för att det blivit surt.

Men de senaste året, kanske två åren, har jag ändrat mig. Att dricka ett glas vin till maten gör jag säkert ibland 2-3 gånger i veckan. Ibland även på en vardag om det skulle passa bra till middagen. På helgen tycker jag att det är nice med en drink ibland. Nu är det mer för att jag tycker att det är gott, men också för att det för mig är förknippat med att vara ledig, varva ner och att göra det trevligt. Det är fortfarande socialt, men berusningen ser jag snarare som en nackdel. En irriterande effekt. Jag tycker om att det får mig att slappna av och må bra. Det är inte ”tjoho, party!”, utan mer bara ”ahhh…skönt”.

Jag tycker ändå fortfarande att det är suspekt och får lite dåligt samvete. Särskilt när jag vid nåt tillfälle då min man var sjuk och inte så pigg på middag och fredagsvin, helt enkelt själv tog ett glas till middagen. För mig är det ett beteende som jag förknippar med att ha ett konstigt förhållande till alkohol, lite varningslampa. Ändå vet jag att många jag känner inte alls skulle se nåt konstigt med det och lätt skulle kunna ta ett glas framför TV:n i sin ensamhet om andan faller på.

Det är lite lustigt att jag aldrig skulle tänka att nån annan har ett alkoholproblem om de är partyglada i en social kontext (det finns förstås beteenden som man tycker tyder på att folk lätt får i sig ”lite för mycket”, men om de inte blir stökiga eller gör bort sig ser jag inte riktigt problemet att man blir påverkad eller berusad), men om nån skulle säga att de dricker vin hemma till middagen varje dag eller tar en drink på en måndag då tycker jag att det är alkoholistvarning direkt. Att jag kunde trilla in klockan 04 på morgonen efter en lyckad after work tyckte jag aldrig var nåt varningstecken, annat än på att jag kanske var lite för lättledd när det gäller party.

Ändå har jag alltid tänkt att om nån sa ”vi förbjuder alkohol för det gör så stor skada i samhället” så skulle jag bara ”ok”. Jag kände verkligen inte heller att jag saknade det på nåt sätt den perioden jag i princip inte drack nåt alls.
Nu kan jag faktiskt ibland känna att jag ser fram emot det där glaset vin.
Frågan är om jag har en normalare inställning nu, eller om det är tvärtom?
Jag återkommer när jag druckit upp det lilla som är kvar i bag-in-boxen sen igår.

#11

Jag lyssnar efter regn

IMG_0336
En sak jag tycker är bra med mig är att jag är sjukt envis.
En sak jag tycker är jättedålig med mig är att jag är sjukt envis.

Jag ger upp. Och sen ligger jag där uppgiven en stund. Sen kikar jag upp från där nere, och kravlar mig upp en bit och vips står jag där igen. Knackar på med min arga lilla hand.
Hallå, vänta lite. Sa jag att jag ger upp nu? Märkte ni det? Hörde ni det? Jag ville påminna er, om att jag i alla fall inte är död än. Men jag har givit upp. Ok? Nu lägger jag mig ner igen! Och ger upp. PS. Kan nån komma med saft och en kudde?

Jag kan inte med att falla igenom helt. För det är så passivt.
Jag kan inte bara kliva av, för jag vill ju så gärna vara på.
Jag kan leva på ganska lite vatten. Även om jag är uttorkad och vissen och murken så räcker det med ett litet löfte om regn så finns det antydan till liv i jorden. Å andra sidan slokar jag rätt mycket mest hela tiden även under blomning. Det är som den krukväxten man liksom bara väntar på att den ska dö tillräckligt för att man ska kunna slänga den, för den är rätt ful och sorglig. Men den kämpar ju så gott den kan, med det lilla den har kvar av blad och stammar.

Men den dag – pang – så är den bara död. Det är en sekunds verk.
Nån hällde saft på den och kvävde den med en kudde!

#10

Vab – vikten av beslutsamhet

Jag är bra på en del saker. Att få nog. Det fick jag idag.
Jag sa ”Jag orkar inte med det här”. Sen gick jag hem.
Det är förmodligen fusk då jag inte är sjuk. Världen är det. Men jag mår i alla fall rätt dåligt, och det är close enough. Plus att jag börjar fundera allt mer på om det egentligen är nån skillnad om jag är där eller inte.  Jag ser det mer som en paus.
Jag fattade ett beslut, att det bara inte är ok.

Som av en slump börjar jag tänka på boken ”Kontorsninja” och börjar fnissa lite. Då kan det inte vara helt ute med mig.

#9