Rätten att gilla cupcakes


Jag måste tycka till om allting. Så är det bara.

Som den här feministdissningen av cupcakes. Eller egentligen dissningen av den här nya så kallade ”hemmafru”-trenden. Unga tjejer som bloggar om hur de bakar, pyntar, syltar, saftar, storkokar, såpskurar och lever ”det lilla livet”. De hyllar 50-talets hemmafruar som både hade piffiga klänningar OCH tog hand om hemmet. Flera tyckare har givit uttryck för att det här är nåt slags naiv backstabbing och devalvering av den frihet och jämlikhet som kvinnor slagits för i årtionden. Utan att blinka kliver kvinnorna tillbaks till spisen, helt självmant, och hyllar det som ett mer ”naturligt” val. Att ha förkläde och baka sockerstinna kakor är en politisk handling. En starkt laddad kvinnofråga.

Jag håller med dissarna lite. Men bara lite. Det ÄR naivt att tro att alla kan välja ett sånt liv (för att inte tala om att de flesta varken vill eller borde det heller). Men frågan är om de som bloggar om cupcakes och hyllkantsspets i skafferiet egentligen propagerar för att alla ska välja det alternativet? De flesta profilbloggare som lever så (eller låtsas leva så) är inte alls heltidshemmafruar, utan har tvärtom en karriär som bygger just på att de säljer denna ”hemmafru”-dröm till de som bara kan ha cupcakesbak, pelargonodling, retroinredning och second hand-klänningar som hobby eller verklighetsflykt. Med andra ord är de inte alls nåt slags lite mer moderna 50-talskvinnor. De är smarta karriärister som nischat in sig på en trend. De har egentligen en frihet att göra helt andra val än 50-talets hemmafruar. Deras val är att leka dockskåp och sälja dockskåpsdrömmar till de som inte hinner eller vill leka dockskåp själva. Om det kan man tycka vad man vill. Jag personligen älskar till exempel att läsa såna bloggar (prinsessbloggar som jag kallar dem) ibland. Allt är rosa, fluffigt och lite photoshopsuddigt. Cupcakesbak och prickiga volangkjolar. Kattungar och förkläden. Korsstygn och surdegsbröd. Hemkokt saft och retrotapet. Det är ingen som är ironisk där kan man lugnt påstå.

Är det mitt kvinnoideal? Nej.
Är det mitt drömliv? Nej.
Är det demoraliserande för yrkesarbetande kvinnor att tycka om att titta på bilder av cupcakes med frosting? Nej.
Det är som att bläddra i en gammal veckotidning. Lite mysigt så där. Ett slags avkoppling. Som att ta hämtmat till middag fast man kunde ha lagat själv, som att läsa en deckare istället för ”Slaget vid Kursk”, som att köpa ett par skor man inte kommer att kunna gå i bara för att de är snygga (fast jag gör inte sånt längre, det blir för dyrt).

Är jag en förtryckt cupcakeskvinna? Är mitt huvud förvridet av infantiliserade bakverk? Jag måste tänkta en stund. Nej, jag gillar nog bara att då och då titta på bilder av fluffiga saker. Kaniner. Kuddar. Och ibland hembakta cupcakes med pastellig frosting. Sen ber jag karln köpa hem några färdiga som duktiga yrkesarbetande män på Cupcakes STHLM bakat med sina små manshänder. Feminism handlar inte om rätten att slippa baka kakor, frihet från cupcakes-oket eller befrielsen från degbunken. Kan jag tycka…

Det jag ibland stör mig på med feministiska debattörer och tyckare är att den frihet man pratar om tydligen bara ska gälla de kvinnor som väljer ”rätt” enligt nån PK-mall. De andras val ska diskvalificeras. Men tänk om en del väljer till exempel hemmafrulivet som ett medvetet aktivt val? Om nån väljer cupcakes, långkok och barnafödande för hela slanten? Om de med öppna ögon och bestämda steg traskar in ”kvinnofällan”, och bestämmer sig för att stanna där och  pynta och göra fint. Bakar och syr små gardiner, bakar hallongrottor och påtar i trädgården.
Eller om nån utan att blinka väljer att vara lyxhustru och låta nån rik karl försörja dem så de kan shoppa och skönhetsoperera sig? Eller om nån väljer silikonbröst, skrevutvik och dokusåpakarriär?
Tänk om deras livs drömmar slår in just med en välfylld walk in closet och inte med egentjänade pengar, yrkeskarriär och självständighet? Nu är ju hemmafru á la 50-tal och silkonlyxhustru inte riktigt samma sak, men båda grejerna är ”fel” enligt alla feministiska mallar. Det är därför jag tar upp båda grejerna i samma kontext. Kvinnor som gör fel. Kvinnor som inte förstår sitt eget bästa.

Visst, jag tycker personligen att det låter som ett dåligt val. Det ska jag erkänna. Det ena mer än det andra kanske. Troféhustrulivet verkar otroligt torftigt. Inte materiellt eller ekonomiskt förstås, men i övrigt. Alla val som gör en person till ett objekt mer än ett subjekt tycker jag är en dålig deal. Men helt uppenbart vill vissa människor vara just det. Objekt. Varför vet jag inte. Och det kanske inte är min sak (inte i betydelsen ”mitt objekt” dock). Givetvis tycker jag inte att det är så enkelt eller att det är en så enkel slutsats att dra. Och ja ok, jag undrar om de här kvinnorna vet sitt eget bästa. Men det är ändå deras fria val. År 2010 är det faktiskt det. En kvinna kan yrkesarbeta och försörja sig själv. Om man inte ser ett värde i det så är det (förhoppningsvis) ett val man ändå gjort medvetet. Det valet ska väl också accepteras? Ett dåligt val är ju också ett val…(och ”en inställd spelning är också en spelning”, för att citera en oerhört feministisk artist).

Är inte grunden till den feministiska rörelsen att ge alla kvinnor möjlighet till fria val efter eget huvud? Att inte tvinga in nån i en bild av hur en kvinna ska vara? Att inte sätta en könsroll före individens egna önskningar om hur hon vill vara kvinna? Blir det inte konstigt om man helt dissar vissa val – och de som gör dem?

Om jag har all frihet och alla möjligheter och ändå väljer nåt som hade varit ett tvång och inte ett val för de flesta för 60 år sen, betyder det att jag är en feminismens förrädare då? Eller att det valet inte ska finnas för att det är antifeministiskt i sig? Jag tycker inte det. Jag tycker att det är upp till var och en. Sen tycker jag att det är nyttigt att diskutera vad det valet innebär på kort och lång sikt, och hur det påverkar samhället om många gör det valet. Men då bör det möjligen den diskussionen inte rikta in sig på enskilda individers val, utan på samhällstendenser.

Jag tror det här,  som så mycket annat, är en reaktion och en trend. En längtan efter det man uppfattar som en mer idyllisk och lycklig tid. En önskan om ett mer ”genuint” och ”äkta” sätt att leva. Det är bara en del av den konservativa vind som blåser just nu. Nåt slags tro att man är back to basics. Ett enkelt liv där könsrollerna och förväntningarna på vad det är att vara ”man” och ”kvinna” tycks mer självklara. Det är förstås oerhört naivt. Det man försöker återskapa är en passerad tid. På gott och ont. Mest på ont skulle jag gissa. Tryggheten i en föränderlig värld är inte att backa utvecklingen. Men det är förståeligt att man ibland vill stoppa tiden, eller backa den, i ett samhälle som snurrar allt fortare och ställer allt högre krav på att man ska vara ”allt” på en gång  Det kanske känns nästan rebelliskt och modigt att säga att det räcker nu? Att säga att man väljer att vara nåns fru, nåns mamma och nån som plockar äpplen i förklädet och sen går in och kokar äppelmos? Det räcker nog mer än väl egentligen. Men är det ett samhällsideal eller ett kvinnoideal att sträva efter? Är det ett realistiskt liv för merparten av 2000-talets kvinnor? Nej, men det betyder inte att det inte går att välja det livet eller att det valet inte är ok. Det innebär inte heller att man inte kan ha valt ett helt annat sorts liv och ändå gilla att läsa bloggar om ”prinsessor” som bakar cupcakes och hemmamammor som bakar kanelbullar. Det är inget fel med att plocka några russin ur en hembakt kaka eller att slicka frostingen av en köpt cupcake. Yes, you can have it all. Så ta en kaka till. Eller baka en.

Att surfa på ”hemmafrubloggar” är ungefär som att surfa på andra sidor som inte har nåt med ens verkliga liv eller verkliga önskningar att göra. (Du vet vad jag menar. Yeah, I’m talking to you).

***

På tal om cupcakes.  Jag har flera gånger diskuterat med andra vad som egentligen är skillnaden på muffins och cupcakes. Men jag har aldrig fått nåt riktigt tillfredsställande svar. Ingen tycks veta. Men i Julia Skotts blogg läste jag lyckligtvis om hur man med säkerhet kan skilja dessa saker åt.

”If you threw a cupcake against the wall, you would hear something of a ‘poof!’ If you threw a muffin, you would hear a ‘thud”

Skönt, nu slipper jag ligga sömnlös nåt mer. I alla fall över det här.

***

Som av en slump läste jag precis en seriestripp av feministserien Zelda (som går i Nemi) som passade perfekt in på ämnet.

(från Lina kan rita fint-bloggen)

***

Lite cupcakesdiss:
Jenny Damberg: Sprängkraften i en cupcake
Lisa Magnusson: Hemmaduktiga bloggare är ett hån mot feminister

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s