Lejter Hejter

Jag vill protestera mot den nya fejkade snällhetsvågen som drar över land och rike. Eller kanske mer genom krönike- och blogglandskapet. Jag är redan utled på debattartiklar, krönikor, twittrare och blogginlägg som infantilt säger att ”det är dumt att hata, på internet”. Jaså? Kanske är det så att krig gör ont och att man inte ska lägga sin hamster i frysboxen också? På Internet alltså.

”Näthatarna” är de nya skurkarna. Jag väntar mig att en Hollywood-film nära dig snart har bytt ut nazisterna/ryssarna/utomjordingarna/muslimerna mot näthatare. Det största problemet i världen är tydligen inte svält, krig eller miljöförstöring. Det är att det finns människor som skriver elaka, onyanserade och hatiska kommentarer på nätet. Att vara ett asshole så där i största allmänhet verkar inte vara ett problem, bara man inte manifesterar det på NÄTET.

Alla debatter om obekväma ämnen kan lätt avfärdas med att ”anonyma näthatare” har sagt dissiga saker och vips behöver man inte diskutera sakfrågan eller bemöta några sansade och berättigade argument från nån, inte ens om de mäktar upp med förnamn, efternamn och foto. De är helt enkelt näthatare. Jag tycker att det är lite som att vara kvinna och relatera en missad buss till patriarkalt förtryck, eller att vara muslim och tycka att det är religionsförföljelse med midsommarstång. All kritik, oavsett vad den består av eller vem den kommer från, beror på hat och intolerans. Allt man behöver säga är: ”Du är en näthatare”.

Missförstå mig rätt, jag HATAR förstås näthatarna. Hatar, hatar, hatar. Hade de en gemensam blogg skulle jag skriva anonyma hatkommentarer där!

Folk ÄR dumma i huvudet
Seriöst, det är ett problem att folk är dumma i huvudet. Det är ett problem att många knappt klarar av att formulera en slagkraftig förolämpning skriftligt. Det är illa att en hel del människor saknar grundläggande förmåga att föra ett relevant resonemang på ett någorlunda sakligt sätt. Det är deprimerande att en betydande del helt enkelt bara verkar ha nåt slags verbal vinterkräksjuka och kaskadspyr i alla forum de kan. Det är helt enkelt ganska sorgligt att så många ägnar så mycket tid åt att på daglig basis skriva att allt är invandrarnas/sossarnas/feministernas/kvällstidningarnas fel under artiklar som handlar om solkräm eller Paris Hiltons senaste nip slip.

Mest fascinerad är jag över de som tar sig tid att gnälla över att nån skvallerartikel om nån kändis är ”sååå ointressant”. Okej, men varför klickar du på en rubrik där det står ”Gwyneth gick upp nio kilo” om du inte vill läsa om det? Om man tror att artikeln ska handla om nästa G8-möte, nån spelare i Arsenal eller de senaste händelserna i Rosenbad så kanske man ska fundera på sin förmåga att tolka information. Inte bara läser man nåt man skiter i och är ointresserad av, man vill dessutom ta sig tiden att varje gång berätta att man inte förmår dra några egna slutsatser av det misstaget. Jag undrar om samma personer brukar gå in på McD en gång i veckan, beställa en cheese och sen får utbrott på kassörskan för att de inte tycker om ost?

Att läsa kommentarerna till valfri artikel i till exempel Aftonbladet är ungefär lika uppbyggeligt för karaktären som att äta gul snö. Där får ni inget mothugg från mig. Men det är väl snarare ett problem för Aftonbladet än ett samhällsproblem? Eller ett problem för dig om du envisas med att läsa pissrännans finest.

När det gäller anonyma näthaters kommentarer till enskilda personers bloggar fattar jag ännu mindre vad man gnäller över. Där är ju man själv kung. Radera skitskallarnas spyor. Kräv registrering för att få kommentera. Spåra riktiga rövhåls IP-nummer. Moderera alla inlägg. Eller bring some hate right back. Det är inte så svårt att förlöjliga människor som är assholes. Eller har jag missat nåt? Hur hade du gjort i verkliga livet om en person betett sig så mot dig? Det är det jag tänker hela tiden, varför tror nån att INTERNET är annorlunda? Varför är det ett problem att folk hatar på nätet? Är det inte ett problem att folk är dumma i huvudet, överallt, hela tiden? Och är det inte naivt långt in i bumbibjörnland att tro att det nånsin kommer att upphöra? Ens som du skriver en krönika om det?

Jag tror inte att ungas förmåga till empati förstörs för att ”vuxna människor” skriver elaka saker på INTERNET.

Att hata inför publik är ingen demokratisk rättighet
Haters har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Skillnaden är att förr hade de ganska begränsade forum för att spy galla. För att nå ut till en större massa krävdes saker man inte hade tillgång till. I alla mediekanaler fanns ”gatekeepers” som hindrade folk med allt för extrema och onyanserade åsikter eller med allt för taskig vokabulär att nå ut till den stora allmänheten. Jag lovar, dessa haters satt med papper och penna och knåpade ihop insändare till tidningarna, och där satt en redaktör som släppte pamfletten av kräks rakt ner i papperskorgen. Been there, done that (ja, en av sakerna åtminstone).  I tyckarprogram i radio släpptes dårar inte igenom växeln ut i etern…osv…Så tala ur skägget när det gäller vad det är ni egentligen kritiserar – den utvidgade demokratin och den allmänna tillgången till offentliga kommunikationskanaler!
Det har helt enkelt blivit för lätt för kreti och pleti att få framföra sina åsikter både här och där. Utan nån slags kvalitetskontroll eller censur. Ren dumhet rakt ut i etern. Därför blir jag svårt provocerad av folk som tycker att det är relevant att skriva krönikor om att folk ”borde vara snällare på nätet”. Det är ungefär som att skriva ett brev till Gud och be om att människor ska sluta kriga. Borde vi införa mer censur och rensa ut lite oönskade element från den offentliga debatten, eller vad menar ni? Ska vi sätta upp regler kring vilken IQ man måste få ha för att få skriva offentligt? En liten IQ-test innan man ”släpps på”. Gärna för mig. Och jag tycker att man kanske kunde använda samma metod för rösträtt också, om man ändå är i farten…

Men seriöst, problemet är kanske inte att det finns puckade och taskiga människor som framför onyanserade åsikter på ett taffligt sätt? Eller att de med teknikens innovation kan göra det på nätet lätt och snabbt? Problemet är väl att motkraften saknas. Kåtheten kring att locka till läsarmedverkan/tittarmedverkan till varje pris och ointresset för att sätta tydliga gränser kring vad som accepteras och inte i de forumen är monumental. Vill man inte ha anonyma kommentarer så sätter man upp krav så att folk måste stå för sina åsikter med sina riktiga namn. Vill man moderera kommentarer och rensa ur det värsta skräpet så gör man. Vill man kvalitetsgranska så gör man det. Men det vill man inte…man släpper igenom allt och kallar det ”demokrati”.
För att inte tala om diskussionen om vad som är intressant för t ex läsarna eller tittarna att ta del av. Vad det skapar för mervärde. Om mervärdet för den enskilde främst är h*n hela tiden ska få säga vad som helst var h*n vill så skapar det ju till sist en kollaps. När ditt ”mervärde” endast är en fråga om att det krockar med mitt. När du får säga att jag är en ful skitskalle och jag får säga att du är en har det ju kommit till en nivå som är ointressant till och med för dig och mig. För att inte tala om för alla de andra.

Ge en moralkompass i doppresent
När det gäller ungdomarnas förfall och moraliska vilsenhet (som man varnade för redan i det internetfria romarriket) så tror jag inte att haters på Internet är skurkarna. Jag vill drista mig till att påpeka en sak som ganska få verkar anse som en bidragande faktor till ungas personlighetsutveckling och syn på omvärlden- föräldrarnas inflytande.
Hur mycket man än skulle vilja lägga skulden för sina barns agerande och personlighetsbrister på andra människor, så kvarstår faktum – det är du som förälder som har ansvaret för att uppfostra ditt barn. Det är du som ska sätta goda exempel, förklara varför man inte gör si eller så, lära dem empati och föra konskvensanalytiska resonemang med dem om de ändå olyckligt influerats av onda utomstående makter som skolan, sina vänner, internet, dokusåpor och kommentarer på Aftonbladet.se. Det är ditt jobb. Du kan tyvärr inte i det här fallet leja bort ansvaret till nån arbetskraftsinvandrad från öststaterna som städar ditt hus och du kan få göra lite RUT-avdrag för. Wake up and smell the coffee – har du inte tid att ge dina barn en vägledning kring hur de ska förhålla sig till och deala med den verklighet de ska bli vuxna i så har du inte tid att ha barn. Köp en krukväxt. Och det finns faktiskt nivåer mellan att låsa in barnen i en Fritzl-källare och lära dem att tänka självständigt.

Hate out, hate in
En annan sak som alltid stör mig i den här debatten är att de som gnäller mest över ”haters” är högprofilskribenter som skriver åsiktsjournalistik, eller bloggar privat under samma premisser. Inte helt sällan har dessa tyckare ganska starka åsikter om ditt eller datt och uttrycker det i tämligen hårda, dräpande och taskiga ordalag. Dissar enskilda personer, gör sig lustig över olika företeelser och har tolkningsföreträde kring olika händelser där andra aktörer säkert har en annan bild. Ändå blir de förbannade när andra reagerar på deras utspel på ett sätt som de inte gillar, t ex genom att komma med motargument. Som nåt slags primadonnor stänger de av kommentarfunktionen, kommer med småsinta (och trista) utspel om vådan av att vara offentlig skribent och alla idioter som har synpunkter om vad man skriver om eller skriver ändlösa, aptrista inlägg om att ”man ska vara snäll på Internet” (men följer uppenbart inte rådet själva) samt försöker driva nåt slags tes om att kommentarer på nätet är Sodom och Gomorra.

Det som jag tycker är mest pinsamt i det är att man slår uppifrån. Man är i en helt annan maktposition, man har tolkningsföreträdet och man är ”legitimerad tyckare”. Det är ju man själv som upphöjer de anonyma kommentarerna (och människorna bakom) till likvärdiga motståndare, samtidigt som man har en mycket tyngre arsenal att slå tillbaks med. En riktigt bra offentlig skribent utkämpar aldrig personliga vendettor mot sina läsare i sin krönika, spalt, blogg samtidigt som de stryper motståndarens möjlighet att svara. Det är därför jag stör mig på folk som Marcus Birro och Linda Skugge som liksom inte tål sin egen medicin, och smäller till från sin offentliga position. (Min favorit var när Marcus kände sig nödgad att skriva ett svar på tal på en insändare som ifrågasatte om hans stöddiga utspel kring sin insats i ”På spåret” verkligen var relevant och/eller klädsam. Linda Skugge har ju kört den där grejen rakt igenom hela sin karriär – dissat folk skithårt och inte kunnat ha anständigheten att låta dem gå i svaromål). Nu senast var det DN:s allt mer gubbsure Bengt Ohlson som föll i fällan och skrev en riktigt pinsam krönika om läsarkommentarer. Han lyckades på nåt sätt få in min favoritargumentation också ”det beror på avundsjuuuuuka”.  Jag tror ärligt talat att den här sortens offentliga personer och hur de försvarar sina egon är ett större problem än de lökiga läsarkommentarer som stundom dyker upp under deras alster.

Hat är bara skönt om det görs bra
Sen vill jag poängtera att jag tycker att det är en oändlig skillnad på en hater och nån som skriver relevanta, vassa och för all del småelaka inlägg. Jag tycker att drastiska formuleringar, småpikar och att driva med saker är helt ok. Jag tycker att det är roligt. Det är min humor. Men att bara rapa ur sig elaka saker på ett onyanserat sätt eller förolämpa människor utan att ha en poäng, det tycker jag är trist. Oavsett om det görs anonymt på nätet eller med byline under i en tryckt tidning.

Stå för ditt hatande
Visst, jag skriver anonymt just här, men det beror inte på att jag inte kan stå för det jag tycker. Jag vill bara inte ha nåt fokus på vem jag är. Det är ointressant. Mina ord står för mig. Och den som verkligen vill veta vem jag är har inga svårigheter att ta reda på det utifrån saker jag skrivit (eller bara genom att fråga). Jag är inte hemlig. Jag tycker bara att det inte tillför nåt med mitt nylle i sidhuvudet eller mitt namn som bloggadress. Jag är inte ett varumärke jag säljer in. Jag är inte en produkt du ska köpa. Jag är ingen Kissie, Dessie, Tezzie. Jag är ingen opinionsbildare. Jag är ingen profilerad offentlighetstyckare. Jag är inte särskilt kåt på uppmärksamhet i sig. Jag är kåt på att nånstans få uttrycka mina åsikter, och om nån annan tycker det är kul att läsa så är det fine with me. Det är självklart en extra morot. Men jag kan tycka för en läsare också (hello love!). Och om nån annan tycker att det är tråkigt att läsa så är det inte mitt problem. Hejdåmeddig! Seek life elsewhere. Om nån vill skriva hatkommentarer så varsågod, jag kommer bara att hata dig tillbaks. Eller ignorera dig. Jag har inga problem med att hata folk eye to eye heller för den delen. Det vet jag att alla som känner mig är väl medvetna om.
Det är för övrigt lektion nummer ett för anonyma internethaters – om du inte skulle kunna stå för din åsikt face to face med den du pratar med så behöver du inte säga det alls. Det är där man ska lägga sin första ribba. Den regeln räcker ganska långt för att föra ett hyfsat anständigt samtal – oavsett om det är på nätet eller IRL. Och är du en sån som för oanständigt låga samtal även utan skydd av anonymitet och öga mot öga så har motparten åtminstone en chans att slå dig på käften om du är otrevlig. Det tycker jag är det minsta man kan begära.

För att förtydliga, så HATAR jag varken personer eller samhällsfenomen. Jag föredrar orden ”avskyr” och ”föraktar”. Eller fluff, kanin, läskeblask, vuxenmys, rymdpromenad, rabarberkompott och kategoriska imperativet.

***

BLOGLOVE:
På tal om det så tror jag att jag ska damma av en kategori från en gammal blogg. ”Saker som får mig att hata andra människor”.  Samtidigt tror jag att jag ska införa lite mer love i min blogg.  För att den universella balansen ska upprätthållas alltså. Tipsa om sköna bloggar. Lite hederligt fjäsk och allmän bloglove alltså. Jag börjar med nåt slags blandning av de två genom att tipsa om bloggen ”I just can’t hate enough”. Jag tycker att den är mycket rolig och läsvärd, även om både våra musikaliska preferenser och vissa andra åsikter inte matchar (jag blev till exempel mycket upprörd när han skrev att Ralf i Mustasch är en pajas. Ralf är ju en ”skön lirare”! ). Men såna petitesser avgör ju inte om en blogg är bra eller inte. Tråkigt att så få fattar det. Nån som håller med dig och skriver trist – diss. Nån som inte håller med dig, men skriver underhållande och träffsäkert – hiss.

(Bilden är för övrigt ett spelkort ur det fenomenalt roliga spelet Munchkin. Rekommenderas!)

***

Update 2013:
Näthatet är på tapeten som aldrig förr och det här gamla inlägget har börjat driva trafik igen. Då kan jag lägga till att den lättsamma tonen i det här inlägget inte på nåt sätt relateras till nivån på näthat som formligen har exploderat de senaste åren. Jag vill förstås poängtera att jag inte alls tar lätt på människor som reagerar på andras åsiktsyttringar eller blotta existens med att komma med grova påhopp, förolämpningar och hot. Sen jag skrev det här inlägget har exempelvis många nätsajter kopplat ihop sina kommentarsfält med Facebook, vilket man trodde skulle vara nån typ av garant för att höja nivån på inläggen. Men icke. Jag blir gång på gång häpen över vilka åsikter folk stoltserar med även när de klivit ur sin anonymitet. Det är som att stirra ned i ett svart hål av dumhet och hat. Och bortom det finns de riktiga avgrundsrövhålen som anonymt skriver läbbiga saker som inkluderar sexuella kränkningar, vålds- och dödshot och liknande helt sjuka saker. Polisanmäl. Kan man skriva såna saker är man djupt störd och borde få nån typ av vård. Det är bara så himla sorgligt hur det här har utvecklats. Det gör mig så beklämd. Att behöva få stå för sina åsikter, argumentera för dem och försvara sig om man uttrycker saker offentligt – det är en sak. Det får man vara beredd på, även om det säkert kan vara jobbigt och tråkigt. Men att få läsa hot riktade mot sig, sina barn och sin familj för att man tycker nåt offentligt – det är inte ok. Det är eoner från ok.
Läs det nyare inlägget Män som kukat ur.

Andra inlägg om näthat:

hat1 hat4 hater3
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s