Video

That boy needs therapy

På mitt jobb har vi tvingats gå en mindfulnesskurs. För att alla är så stressade. Sånt tycker jag är great. Man får lära sig att alla problem beror på ens eget mind set. Det kan jag gott tro. Organisationens mind set är ”ingen är oersättlig” och ”mår du dåligt på arbetet är det säkert nåt i ditt privatliv”. Det har visat sig produktivt. Arbetsenheterna gråter bara inlåsta på toaletten nu för tiden.
För mig är mindfulness lite som om nyliberalism,  framgångsteologi och ett väggord fått ett barn. Som de döpt till ”Carpe Diem”.
Men eftersom regel nummer ett var att man inte behöver hävda sin åsikt alltid så försökte jag att inte vädra mitt tvivel. Efter flera grunda lektioner som gick ut på saker som att man inte ska bli arg, irriterad, stressad och istället vara vänlig så började jag lacka ur. Uppenbarligen gick inte poängerna hem hos mig.
Jag ställde följdfrågor, som typ ”hur ska vi tillämpa det praktiskt i vårt arbete?”, ”om nån är arg – kan det ha en orsak? Kan man fundera på om man kan göra nåt åt den istället?”, ”Vänlig, superbra. Vore det inte intressant om vi pratade i gruppen om vad det innebär konkret för alla i arbetsgruppen eftersom alla säkert upplever sig bemöta andra vänligt, men inte alltid själva bli vänligt bemötta?”.
Då blev det jobbig stämning. Och det är som alla vet inte så mycket mindfulness.
Jag fick nog underkänt. Som vanligt.
Jag behöver alltid nåt mer konkret och handfast. Nåt som spinner.

#8

Let me eat cake

alice

Jag tycker att det mesta går att göra lite roligt, även om det är väldigt tråkigt. Bara man har lite distans till det. I min familj är vi bra på det. Vi är distanserade. Som morfar sa på mormors begravning ”Det blir kaffi etta vi ha lagt källingi i jårdi”. Saker är som de är. Låt oss fika!

Om jag hade fått välja hade jag lagt ljusår av distans mellan mig själv och allting nu. Så det blev roligt igen. I alla fall ”roligt”. Jag hade velat vara på månen, som minst. Självklart on the dark side, där de har cookies. På baksidan där man slipper ha utsikt över det jordiska medan man fikar. Men det finns ingen beam me up Scotty-funktion. Det finns bara en oändlig rad måndagar som man ska bita ihop käkarna kring tills de krasar. Smällar som ska tas. Väggar som inte ska gås in i. Tår som inte ska trampas på med all den här ”ärligheten”.
Du är tuff. Nej, jag är osmart. Otaktisk. Oförmögen att förstå spel och lekar, vars regler jag tycker är ologiska.

Det finns en gräns för vad whiskers on kittens and warm woolen mittens hjälper emot. Morfin. Vin. Semester. Cream colored ponies and crisp apple strudels. Fika. Kramar. Drömmar. Varm latte i en kall kropp. Det blir alltid måndag igen. Det är alltid nåt krig som ska vinnas. Nåt som gör ont inuti eller utanpå som det inte finns plats för. För det är inte din dag idag. I morgon ser inte så bra ut den heller. Det är alltid nån annans dag. Nån som behöver dina fem minuter bättre, eller behöver mina fem minuter bättre. Nån annan som behöver. Mer. Än. Jag. Behöver. Nåt.

Ibland vill jag ha distans till mig själv. Jag tar mitt månadskort och kliver på en buss, kliver av den och stiger på nästa, tills jag inte riktigt vet var jag är. Så då är jag ensam, och är ändå där med mig och lite vilse. Då letar jag upp ett fik. För saker är som de är. Låt oss fika. Låt henne få en kaka. Då blir hon glad igen. Men det blev hon inte. Den här gången.

#7

A perfect life

exmachina

Jag bara väntar och väntar, men aldrig är det nån som hör av sig och vill att jag ska berätta om min helg i nån tidning. Vad är det för fel på mitt liv? Va? Va? Va? Duger det inte åt er? Tryffelpizza och rawfoodglass till fredagsmyset är väl ingen sport. Det är att ångest redan på fredagen för att helgen snart är över, vara sjuk och hängig och inte orka nåt som är en sport. Nån typ av kast med liten boll-sport där man man missar varje gång.

Jag har sovit i genomsnitt fyra timmar per natt den här veckan så nu när det är söndag kan väl ingen jävel begära att jag ska minnas vad jag gjorde i fredags? Men de flesta helger ser ungefär likadana ut, så det är inte så svårt att komma ihåg.

Fredag:
Jag gissar att My Man och jag tog en ”after work” i fredags. Det betyder att vi ses i vårt rätt deppiga centrum på typ Espresso House för den obligatoriska fredagsfikan. Då dricker vi latte ur takeawaymuggar och spyr terapeutiskt galla över våra respektive jobb innan vi går till Hemköp och handlar middag. I bästa fall kommer vi ihåg vad vi skrivit upp på vår präktiga lilla veckomatsedel, i annat fall kanske vi köper med oss hämtmat eller chansar lite. Inget är ju så upplivande som att komma hem fredagstrött, börja med middagen och inse att nån ingrediens saknas…
I fredags hade jag dock som den perfekta lilla hemmafru jag är förberett middagen redan innan. Som en liten kärleksgåva till min man, i samma härad som att ha städat toaletterna. Så när vi kom hem var det bara att slänga ner allt i gryta och stekpanna. Det blev en superfestlig kyckling teriyaki med varm palsternacksallad. Ännu godare blev det av två glas rött. Vi kramade verkligen ur det sista ur bag-in-boxen. Sen ville jag bara sova, men det gjorde jag förmodligen inte eftersom det är mot alla regler att gå i säng tidigt.
Lite oklart vad vi gjorde resten av kvällen. Jag tror att jag läste alla veckans DN (orkar aldrig läsa den på vardagarna så på nåt sätt måste man ju få valuta för de spenderade prenumerationspengarna), medan jag slösurfade och såg på TV.

Lördag:
Ingen får käka frukost förrän den andra vaknar. Det är sen gammalt. Oklart varför, då vi nästan aldrig pratar med varann vid frukost. Vi delar bara upp DN:s bilagor och läser och byter sen. Ibland kommenterar vi nåt i en artikel, men annars är frukosten helt klart den tystaste måltiden i hushållet. Troligen för att man inte dricker rödvin till.
Jag åt så klart chiapudding, på grund av att det är ungefär det enda jag vill äta på morgonen. Det smakar inget, man blir rätt mätt och det är på det hela taget lättätet. Allt jag uppskattar innan jag riktigt har upparbetat min vanliga aptit.
Jag åt den med björnbär,  kokosflingor och mandelsmör. Jag byter frukt/bär men annars samma upplägg varje dag. För sån är jag. En tråkig jävel.

Sen gör vi också alltid ungefär samma sak varje lördag. Åker nånstans och promenerar eller strosar i affärer, går på nåt museum, fikar, planerar middagen, utför eventuellt lite ärenden och handlar mat till kvällen. I lördags var jag extremt hängig och trött så vi åkte bara till Fridhemsplan efter att vi fixat lite hemma. Sorterat tvätt, städat, diskat och fixat.
Fikade på ett Thelins som ingen av oss sett förut, pga att jag inte var i form för att traska runt och leta efter nåt annat. Mycket fancy. Not! Lite som en skolmatsal. Blev en kortfika eftersom det var vi och tusen barnfamiljer där. Inte det mest vilsamma när man är på sitt mest irritabla humör. Sen Systembolaget (herre gud, man kan inte vara utan bag-in-box!) och matshopping på Daglivs. Mycket bra affär vad gäller utbud av matvaror, men ändå alltid lite som ett helvete eftersom det alltid är skitmycket folk och allmänt rörigt och i två plan som man måste navigera runt på för att hitta saker som inte är helt logiskt placerat. Var genomsvettig och väldigt irriterad när vi kom ut. Vill då helst döda nån, men brukar nöja mig med att sucka och himla med ögonen.
Kom sen på att jag glömt en grej så fick ändå gå in i vårt deppiga Centrum när vi kom hem. *suckar och himlar med ögonen*

När vi kom hem började My Man med maten eftersom det var carnitas, som ska ligga i marinad en timme först och sen koka några timmar till så köttet faller isär. Väldigt hipster. Han är superhappy så fort han får kasta ner en massa chili i nåt, så han fixade och grejade med detta medan jag satt med min återkommande följeslagare vetekudden i min fåtölj och var ynklig och slut. Kollade en inspelad dokumentär som handlade om Muhammad Ali och andra amerikanska boxare. Det handlade rätt mycket om det amerikanska samhället speglat ur afroamerikans vinkel. Plus att jag lärde mig en massa om boxning. Älskar dokumentärer så spelar i perioder in hur många som helst. Perfekt att se när man inte orkar så mycket annat.

Vi käkade middag ungefär vid åtta, som det ofta blir på helgerna. Det var supergott. Tortillabröd med carnitas, en god mole, massor av koriander, lite grönsaker och guacamole. Med iskall öl till förstås. Tacomys på hipstervis. Blir alltid lite upplivad av en god middag, så väldans tur att min man älskar att laga mat.

Sen såg vi filmen ”Mannen från U.N.C.L.E”, drack rödvin och åt lite snacks. Jag höll på att tuppa av pga trötthet, men ger det jag minns av filmen en 3:a i betyg. Ganska småputtrig action som man inte behövde hänga med allt för koncentrerat i. Alicia Vikander spelade den kvinnliga huvudrollen, vilket var extra kul eftersom hon är så i ropet nu och vi såg ”Ex Machina” förra helgen. Den gillade jag verkligen. En riktigt bra scifi, där hon gjorde en grym insats.

Söndag:
Vaknar klockan 12. Fattar inget! Är helt borta. Har ont i huvudet och är bortdomnad i stora delar av kroppen. Som att vara sjukt bakis, fast utan att ha festat. Testade ny dos på smärtstillande som jag alltid tar innan jag går och lägger mig. Låg vaken till 02 innan jag föll till föga och tog vanliga dosen istället och fick sova. Men uppenbarligen var det inte riktigt optimalt. Eller för optimalt. Härligt med ofrivillig sovmorgon…Halva dagen gick utan att man fick nåt gjort. Great! Skapar inte alls stress och ångest. Nehejdå.
Kollade med My Man om han ätit nåt, men han väntade tydligen på att jag skulle vakna.
Var gudaglad att jag kommit ihåg att fixa chiapudding kvällen innan så att det var snabbfixat med frukostlunchwhatever. Hungrig som en zombie med hjärnvittring.

Regn, blåst och skitväder idag, men jag vill ändå komma ut lite även när kroppen protesterar. Annars mår jag bara ännu sämre och känner mig deppig. Vi tar bussen till Sumpan för att handla, men jag är så pass hängig att jag behöver sitta ned en stund. Vi går på Espresso House och fikar.  Jag har glömt min mobil hemma (som så ofta pga väldigt tankspridd och glömsk nu för tiden) så är sur över det typ en halvtimme.
Det är vårt bästa häng. Fika, surfa och visa varann grejer på mobilerna.
Känns helt handikappande att inte ha sin mobil med sig. Särskilt när det är där man skrivit upp sin shoppinglista…
Bestämmer oss för att handla på ICA Maxi istället på grund av att My Man ändå måste köpa en massa glasburkar för sitt chiliprojekt och bättre att handla i denna gigantiska mataffär framför ett vanligt snabbköp. Han ska koka ihop olika sorters chili till en sås som han lägger in hela torkade chilis i. Chili med chili alltså. Detta ska han sen hälla på små burkar och ge till sina andra chiliälskande machovänner. När vi kommer hem är vi båda möra och softar en stund innan han börjar med chilikokandet och jag förbereder middag.

Dricker te och börjar se sista säsongen av ”Big Love” på HBO. Jättebra mormonkärleksdrama som jag började se typ tre år efter den slutat sändas. Hade starkt för mig att jag inte sett klart den, men typ tre avsnitt in känner jag igen allting. Jag minns dock inget vad som händer framåt eller hur det slutar – alltså är det lika bra att se om det. Blir ju ändå som nytt för mig. Besparar mig också att börja se nåt nytt. Vore ju synd att hänga med och se nån serie alla andra pratar om. Mer som en déja vu. Lite som mina helger alltså.

Vi har sen tvättid. Tror vi. Bär ner tre stora påsar tvätt i tvättstugan, för att upptäcka att vår tid tydligen var igår. Jag är för trött för att bråka om detta. Suckar och himlar med ögonen. Bär upp allt igen.
Fixar mat istället. Köttbullar med bladpersilja och vitlök tillsammans med en tomat- & mozzarellasallad med pesto.
Plockar undan och diskar. Ser lite mer på ”Big Love”, sen ser vi ”Home” på Netflix och käkar lite ost som vi köpte på ostmässan för nån helg sen och inte kommit ihåg att testa (herre gud, bara en sån sak…hur fan kan man glömma att äta ost?). ”Home” är en animerad Dreamworksfilm om en alien som blir kompis med en människoflicka som letar efter sin mamma. Väldigt sedelärande om att man kan undvika alienkrig bara genom att vara en trofast vän och bry sig om sin familj. Antecknar detta i notes på min mobil, men det kan ju hända att jag glömmer det pga väldigt seg och trött i huvudet hela tiden, eller glömmer mobilen nån stans. Så kan inte ansvara för att detta påverkar framtiden eller mitt agerande. Det kan bli alienkrig alltså.

Sen sitter jag här och har ångest för att det redan är slut på min fab helg, och jag är nästan ännu tröttare nu än i fredags.

Så detta är vad jag brukar göra på helgerna – fika, äta, städa och/eller tvätta, ha ont och ha ångest över nästa arbetsvecka. Perfect!

#6

 

Det är bättre att fejda aväj än att bränna ut sig själv

Det är förmodligen ett ålderstecken, men jag läser nu för tiden Vårdguidens tidning som man får hem i brevlådan ibland med stort intresse. I detta nummer var det bland annat en artikel om att bli sjuk av stress.
Nästan alla symptomen på utbrändhet stämmer klockrent med hur det funkar för mig. Men i mitt fall har jag ju en kronisk sjukdom som har ungefär samma typ av effekter.Alltså skulle jag i princip inte märka om jag blir utbränd på grund av att det liksom är saker som är standard vid MS. Men det är en helt annan grej och beror på helt andra saker.

Det gör mig lite ledsen att människor som har ett val (även om jag själv vet exakt hur det är – att det är känslan av att inte ha nåt val som gör att man hamnar i den onda stresspiralen som gör en sjuk) utsätter sig för risker med sin hälsa som är betydligt allvarligare än man tror. Att ”stressa lite” är för en del en livsstil eller nåt som får dem att kicka in en extra växel när det behövs, men den dåliga och destruktiva stressen sätter kroppen i nåt slag ständig alert som kör slut på den. Vilket vem som helst borde fatta, att den konstanta höga beredskapen där man använder alla extra depåer förr eller senare sliter ut kroppen, och framför allt hjärnan.

För det är nästan exakt som en hjärnskada att bli utbränd (eller vad man nu kallar det, i olika tider har likartade diagnoser haft olika namn). Det måste man ha stor respekt för. Att det är svårt att komma igen om det har gått så långt.
Människor som aldrig varit där har nog ingen aning. Det finns en fördom om att ”det bara är att skärpa sig”, precis som folk verkar tro om depression. Ryck upp dig! Sluta stressa då. Slappna av. Varva ner.
Lite så. Ändå brukar de som hamnar där vara helt slut när det händer. Så slut att även de mest vardagliga saker tar stopp. Då har kroppen förmodligen signalerat på alla möjliga sätt en längre tid. Och inte helt sällan har människan som är på väg att ta slut också gjort det. Men få lyssnar.
Man ser hyfsat ofta människor i sin omgivning som man faktiskt förstår är i riskzonen (eller så fattar man inget pga självcentrerad), och som ingen tar åt sidan och säger ”Hallå, vad gör du? Det där är farligt”. Såna som framför allt bör göra det är kanske en chef eller arbetsgivare, eftersom det ofta är i jobbsituationen det blir tydligast. Men även en partner, kollega eller en vän bör kunna ta upp ämnet om man ser att någon under en längre period visat såna tecken. Ofta förändras en människa även personlighetsmässigt – blir antingen mer känslomässig eller tvärtom väldigt avtrubbad och avstängd.

För det finns ju en massa varningssignaler som både man själv och omgivningen borde reagera på.
Återkommande plötslig irritation, nedstämdhet och oro. Om nån som inte brukar t ex får aggressiva utbrott eller blir ledsen kan det vara ett tecken på utbrändhet.
Konstant trötthet, hjärtklappning, krånglande mage, återkommande huvudvärk eller spänningsvärk i muskler (ofta i nacke, rygg, käkar), svårt att slappna av även när man är ledig, darrningar, yrsel, dimsyn, glömska, koncentrationssvårigheter, sömnsvårigheter. Svårt att sätta igång med saker. Svårt att avsluta saker. Lättdistraherad.
Visst, alla de där sakerna har alla nån gång eller kanske till och med flera under en kort period. Eller beror på sjukdomar eller andra saker. Men om det är saker som successivt dyker upp och inte försvinner. Om det är så där månad efter månad och ökar kanske nån varningsklocka borde börja ringa?
Enorm trötthet, som inte sömn eller en helgs vila eller kanske ens semester rår på är ett allvarligt tecken. De flesta människor som får chans att återhämta sig och varva ner mellan stressigare perioder klarar av tillfällig press utan att bli utbrända eller få utmattningsdepressioner. Men många får aldrig den respiten och då stänger kroppen helt enkelt ned till sist. För att få vila.
En annan sak är att man ser aktiviteter som man förut tyckte var trevliga, avslappnande och energigivande som plikter, måsten och tröttsamma tidstjuvar. Typ social samvaro med andra, att ägna sig åt sina fritidsintressen eller att träna. Man kan ha svårt att läsa en bok, se en film eller följa med i en TV-serie för att man inte kan slappna av. Att ta ett bad, gå på massage eller yoga kan tvärtom öka anspänningen eller framkalla oro och att man känner sig ännu mer risig, som att man har en infektion i kroppen eller liknande. Som att kroppen får en liten påminnelse om hur det är att slappna av och hamnar i chock. Det där har jag hört många säga, såna som tänker att de mitt i sin hyperstressiga tillvaro ska börja ”varva ner” och unna sig nåt avslappnande, och inte inser att det är en längre process. Till och med avslappningen ska gå snabbt och fixas mellan alla andra ”måsten”.

Det är lustigt detta, för när jag pratade med en person som varit sjukskriven över ett år för utbrändhet och hen berättade om olika problem som hen haft så kunde jag fylla i, beskriva olika symptom och fråga om hen känt si eller så i olika lägen.
Hen ”men hur kan du veta det?”.
För att många med MS har exakt såna problem.  Därför vet jag hur illa det är, eller kan bli, om man inte tar det på allvar. Varför försätta dig i samma sits som nån vars hjärna påverkats permanent av inflammationer och ärrbildning?
Jag vet att det är lätt att säga att man ska vara uppmärksam på sånt här, för en del av den komplexa anledningen till att folk blir utbrända är att de inte har samma spärr, stopp och självbevarelsedrift som andra. Om den första tanken när man går till sin företagshälsovård eller husläkare och denne föreslår att man borde sjukskrivas är ”Nej, det GÅR INTE. Jag har så mycket att göra. Jag kan inte vara borta 4 veckor” så är det nåt som är fel. Ingen människa i världen är så oumbärlig att den inte kan sätta ner foten när kroppen börjar lacka ur och säga ”ja, det är bäst för mig!”. Och är man så oumbärlig så lever man redan där under en omänsklig press. Ingen vinner på att folk kör helt slut på sig, för tro mig – de flesta som blir utbrända kan inte återhämta sig på en månad, eller två. En del återhämtar sig aldrig.

Så snälla människor, tänk på att ingen, ingen har nytta av eller kommer att tacka er för att ni körde er själva i botten. Och nej, du har inte alls kontroll över läget om du redan börjar få svårt med koncentration, minne och ork. Det är inte duktigt att härda ut lite till. Det är inte ett tecken på hur tuff du är. Det är ett tecken på att stressen gjort dig dum och lite blind. Om ditt försvar är att ”det bara är extra mycket nu” och snart ”blir lite bättre” så sätt en påminnelse på tidpunkten när du tänker att det kommer att vara mindre stressigt och kolla då. Är det mindre stressigt? Har de där symptomen du kände när det började bli för mycket borta? Om inte – do the math.

Ja, det är lätt att säga såna här saker till nån annan och inte lyda råden själv. Därför säger jag det till er. Och hoppas att nån säger det till mig när jag behöver höra det.
Det är so fucking inte värt det! Det finns ingenting – inget jobb, ingen utmärkelse, inget beröm, diplom eller ingen annan persons tacksamhet som är värd att du offrar din hälsa för det. Faktiskt.

#5

Forked up

Jag tänker alltid på viktiga saker.

Idag började jag fundera på två uttryck jag hört som jag tycker är skumma.
Det första är att när man ligger sked är en ena ”lilla skeden” (ligger framför) och den andra är ”Stora skeden” (ligger bakom). Jag fattar ingenting. I min besticklåda ligger inte olika stora skedar ens i samma fack. Aldrig i helvete att en matsked och en tesked skulle ligga sked. Det är ju fel och mot naturen. Dessutom är jag inte säker på att jag tycker att skeda ens är en korrekt metafor för att ligga bredvid varann vända åt samma håll. Man kan väl lika gärna kniva eller gaffla varann? Ner med besticknormen. Krossa den!

Det andra uttrycket är stora och lilla usch. Jag minns inte var jag hörde det, men jag tror att det var en fd kollega som hävdade att han hade några bekanta som kallade bajsa och kissa för dessa suspekta saker. Det är nästan snäppet värre än att kalla det kvinnliga könsorganet för lilla blomman eller nåt annat snuffsigpuffsigt. Hur som helst, jag ser framför mig att det kan uppstå många förvirrade ögonblick när dessa barn ska inordna sig i den övriga världens vokabulär. Folk tror kanske att de pratar om stjärnbilderna Stora och Lilla Björn som ju heter Ursa Major och Ursa Minor på latin. Det kan bli astronomiska missförstånd. Tihi.
Där kom jag att tänka på ett slanguttryck för stora usch – att björna. Det måste finnas ett samband där.
Så långt i min fundering kom en mig närstående med ett inspel – ”nä, björna är väl när två homosexuella rundlagda män med stark kroppsbehåring ligger sked?

Och så var cirkeln sluten.

#4

Galleri

Raindrops on roses and whiskers on kittens

Det är sånt här som händer mig när det är medlemsdag på Body Shop och jag missar bussen hem från jobbet och fick ett par extra minuter att slå ihjäl. ”Man kan alltid titta utan att handla”, tänkte jag med min vanliga naivitet.
HAHA!
HA-HA-HA! HA!
Sen tänker jag att det är jättesynd om expediten i affären om jag upptar hennes tid och sen inte köper nåt. Då kanske hon får självtvivel och prestationsångest, varpå hennes rosiga, unga, släta ansikte blir fyllt av bekymmersrynkor och tecken på stress. Det i sin tur kommer att leda till att hon får kicken från jobbet eftersom de inte kan ha människor med skrumpna små ansikten som kränger skönhetsprodukter som mirakulöst föryngrar hyn. Då kanske hon måste bo på gatan, tigga och sova på en pappkartong. Klart en måste handla då. Man får bara ta det för teamet liksom. TEAM SLÄT HUD 4 EVER!
Plus att det ju kommit nya grejer som jag inte har i badrumsskåpet sen innan.

Dagkrämen i Drops of Youth-serien tror jag är ganska ny. Jag har iofs typ tre andra sorters dagkräm redan, men det finns så många olika dagar så man kan liksom inte få för många.

Sen kom ju nya doftserien British Rose ut igår, och det vore mig helt jävla främmande att inte åtminstone en vecka efter att en sån släppts gå runt och dofta lite av det senaste nya. Det enda som var wild and crazy i detta var att jag köpte en handkräm istället för en body butter. Men hey, mars är en lång månad.

Mest nöjd är jag med den gigantiska burken med Hawaiian Kukui Cream. Låt er inte luras, det är varken glass eller en framstammad peniskräm. Det är helt enkelt en enastående väldoftande kroppskräm gjord på kukuinötsolja. Eller som Carl von Linné skulle ha sagt Aleurites moluccanus. Jag testade en lite klutt på handen för några dagar sen och gick sen runt resten av dagen och sniffade lite i luften och undrade vem det var som luktade så sjukt gott. Det var ju jag! Bara en sån sak.

God natt då, i morgon ska vi prata om härskarteknik eller söta djur.

#2

Notering

Ljust och fräscht

Får man gå hem nu?
Frågar åt en kompis.

Jag gjorde ju ändå om hela utseendet på bloggen lite så där out of the blue. Och det blev faktiskt inte bättre än så här. Men det var lite som att ta på sig rena underkläder. Det känns ju fräscht i alla fall en dag eller så.

Jag har verkligen inte tid att sitta här och filosofera hela kvällen. Jag har nagellack som ska tas bort, ost som ska ätas och säkert nån tidning som behövs bläddras lite i.

Min dag var som alla arbetsdagar helt fab. Det är sen gammalt.
På grund av känsliga läsare (jag själv nån gång i framtiden när jag slöläser mina gamla blogginlägg) ska jag inte utveckla det ytterligare. Men jag vet vad jag menar. Business as usual. Nån klev rakt över mig, och jag var så himla glad att det i alla fall inte var på mig den här gången. Jag går sönder så lätt.

Jag tror jag är på väg mot ljusare tider. Snart kommer jag inte ens att vara arg för att jag är osynlig. Då kan jag sväva in och ut utan att ens bli sedd. Mest ut. Jag kommer aldrig att behöva fråga om jag får gå hem. För ingen kommer att veta att jag borde ha varit där.

#1