I stormens öga

Jag trodde alltså inte att jag åstadkom två dagars arbete genom att dubbelpublicera förra inlägget. Jag bara testade att blogga via mobilen. Och det gick tydligen så där.
Jag är uppenbarligen inte en människa som gör saker on the go. Jag tycker om att sitta vid mitt skrivbord och ha två skärmar och tangentbord. Lika a boss. Eller de flesta bossar jag känner sitter i viktiga möten hela tiden och behöver inte skriva så värst mycket.

Igår var en tuff dag. En då allt rann över. Och jag blev lite rädd för mig själv.
Mer om det behöver inte sägas, mer än att jag hoppas att inte ha några fler såna dagar på väldigt länge.
Jag inser att jag behöver ”egentid” på ett sätt som jag har svårt att beskriva, och som jag vet att många stressade småbarnsföräldrar skulle fnysa åt. Jag är en person som behöver andrum och sömsmån för att fungera. Så enkelt är det. Och så svårt. När man har behov av närhet, social interaktion och intellektuell stimulans samtidigt som man behöver väldigt mycket tid för återhämtning, lugn och att göra ingenting. Nej, jag vill inte springa i skogen, gå på yoga eller åka på retreat. Jag vill inte göra nånting. Jag vill vara befriad från krav en stund då och då. Det är därför jag gillar saker som att åka tåg eller sitta på ett fik, vara på ett bibliotek eller hänga i en hotellbar. För det är ställen där man gör bara genom att vara där. Man behöver bara ha en bok, en tidning, ett block, en kaffe, en drink så är man nån som uppfyller sitt syfte på den platsen. För mig är det meditation. Det rör sig runt mig, men inte på det där sättet som kräver nåt av mig. Jag får vara ensam. Jag får tänka mina tankar. Jag får dricka min kaffe i den takt jag bestämmer. Jag får skriva, läsa eller bara glo. Jag bestämmer.
På det sättet kan jag ladda mitt batteri. Att få en sorts ro.
Det är egentligen konstigt, för jag borde få mer ro om jag sitter hemma eller om jag sitter på kontoret. Men det är inte en kravlös plats. Hemma är det alltid nåt som borde göras. När städade man senast bakom elementet egentligen? Planterade om blommorna? Rensade i garderoben? På kontoret är det ännu värre. Jag är alltid en sekund från att nån ska komma förbi och fråga nåt, be mig lösa nåt, få ett mail jag måste besvara, börja jobba på nån stor och viktig sak. Det finns excelark och wordokument, listor och möten och telefoner som ringer och saker som ska bevakas och besvaras. Folk som pratar om saker jag måste lyssna på. På ett café behöver jag inte lyssna, även om jag hör. Jag får låta bli att bry mig.
Så det är saker jag gör när jag vill ha space. Jag går nånstans där det finns mycket folk och jag ändå får vara helt ensam.

#4

Annonser

En reaktion på ”I stormens öga

  1. Håller med om alltihop (surprise? :) ) – i synnerhet kravlösheten i att omge sig med ett myllrande liv och stök man inte behöver ta in. Det är som att det ger en tillfällig buffert mot sånt man måste ta itu med igen, när man väl kliver ur bubblan. Men just där och då är man fri, kivet och stöket omkring en är någon annans. Gott så.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s