The curse of the kräftskiva

Jag bär en stor sorg i mitt hjärta. En hemsk och pinsam hemlighet. Ett gruvligt trauma. Jag har aldrig blivit bjuden på en kräftskiva. Aldrig! ALDRIG! Glöggfest, nyårsparty, Halloweenfest, midsommargalej, supfest, surströmmingsfest, inflyttningsfest, utflyttningsfest, födelsedagsfest, bröllopsfest, konfirmationsparty, fredagsfest, lördagsfest, jobbfest, festfest, korsfest, påskfest, tupperwareparty. You name it. Jag var där. Jag åt, jag drack och jag steppade. Eller gjorde nåt annat minnesvärt. Men ingen bjuder mig nånsin på kräftskiva. Det är som förgjort. År efter år förflyter utan minsta sörplande av kräftspad. Visst, jag har ätit kräftor hemma eller med mina föräldrar, men det räknas ju inte.

Jag vill minnas att jag & My Man en gång ordnade en kräftskiva i hans mammas sommarstuga tillsammans med ett gäng kompisar. Den slutade med nakenbad och ohämmade nattliga utlevelser (för vissa av deltagarna. Jag sov!). Är det därför jag aldrig blir bjuden på nån kräftskiva? För att jag runt 2003 en gång bangade näckbad & tälthångel? Vem har outat det för alla i min bekantskapskrets? Spridit ryktet om att jag är en slags kräftskivornas Doktor Mengele? En partydödare som bara är ute efter kräftor och sprit, och inget mer? Jag hade för fan bakat ett bröd som såg ut som en kräfta. Med russinögon och allt! Brödet gick förvisso inte att äta för det var torrt som fnöske och hårt som en tegelsten, men det är ändå tanken som räknas. Och jag hade fyllt en skottkärra med kall öl och trugade på alla snaps. Jag var en perfekt värdinna.

Varje år sitter jag där tårögd från början på augusti fram till jul och trycker min fuktiga lilla nos mot fönsterrutan och hoppas på att en brevbärare ska komma promenerande med ett kräftformat kuvert med en inbjudan till en kräftskiva. ”Kanske idag, kanske idag”, tänker jag.  ”Kanske, kanske är det min tur att få en inbjudan till ett sällskap där folk med konstiga hattar sitter och suger inälvorna ur insektsliknande sumpdjur som torterats ihjäl med kokhett vatten”. Men aldrig, aldrig händer det.
År efter år förflyter utan att någon enda räcker ut sin blodröda klo för att komma mig till mötes när det gäller min själsliga trängtan efter kräftkalas. Jag är i kräftskivornas Sibirien. Irrande i Mordors mörka, kräftlösa domedagsklyfta.

Så jävla deppigt.

Nu kom jag på att jag visst varit på en bjud-kräftskiva. För väldigt länge sen. Det är dock helt naturligt att jag förträngt detta då själva den omgivande historien inkluderar några prekära detaljer. Jag var nämligen på den kräftskivan med en kille som var på tillfälligt besök hos mig på min dåvarande bostadsort. Vi hade nån liten flirt på distans och han reste utan förvarning från sin stad för att liksom överraska mig och förgylla min tillvaro med sitt besök några dagar. Snacka om att jag blev överraskad! Det var lite så där spänt och obekvämt vill jag (helst inte) minnas och jag försökte desperat underhålla honom på diverse sätt (nu läser vi inte in nåt opassande i det där), men började misströsta lite efter ett par dagar.
Då dök den här kräftskivan plötsligt upp. Hemma hos brorsans kompis. Perfekt. För att uttrycka det milt blev vi under kvällens lopp lite lätt (över) förfriskade. Vi var förvisso i gott (dåligt) sällskap på den punkten, men i alla fall. Det var till exempel inte jag som sjöng hela vägen hem, och inte jag som ställde mig i duschen med kläderna på och rev ned duschdraperiet senare på natten. Det var min granne, aka hon som nu är min svägerska.

Det mest bestående minnet av den kvällen är ändå att vi (den här snubben & jag) av oklar anledning gick in på toa tillsammans (sånt man gör när man precis har träffat nån, och druckit snaps tillsammans i fem timmar) och att han 1) tyckte att det var ok att kissa när jag var i samma rum 2) satt ned och kissade.
Jag sa då helt ärligt att jag fram tills dess hade sett en viss potential i honom, men verkligen inte kunde tänka mig att vara ihop med nån som sitter ned när han kissar, ety jag tyckte att det var oerhört omanligt (det här var ganska länge sen så jag har något reviderat min uppfattning om manlighet sen dess, samt undviker i mesta möjliga mån att lägga mig i hur nån kissar. Företrädelsevis genom att vara på andra sidan toadörren när detta utförs). Han sa att han tyckte att det var tråkigt eftersom han precis tänkt tvärtom. Han hade fram tills dess inte sett nån större potential i vår relation, men att han just i det ögonblicket tänkte att vi kanske ändå skulle kunna bli ihop. Dels för att jag var vidsynt nog att acceptera att han var kissnödig (jag är en mycket liberal person på det området fortfarande. Jag tycker att alla får vara precis så kissnödiga de vill, när de vill) och dels för att han insåg att  jag var så otroligt mycket mer intressant som person när jag var full. Eller om det var när han var full. Jag minns inte riktigt. Jag var full. Konstigt nog fann jag inte detta uttalande det minsta oförskämt. Jag vet inte heller hur han hade tänkt sig att det skulle fungera att ha en relation byggd på dessa specifika premisser. Att jag skulle titta på varje gång han kissade och/eller att han/jag/vi skulle vara fulla hela tiden kanske? Men just då verkade vårt samtal fullt logiskt. Vi var glada att vi så tydligt hade rett ut vår relationspotential och ingen var det minsta förolämpad. Vi var bästa kompisar och allt var så himla trevligt & fint på alla sätt. den kvällen.

Han fann det dock oerhört oförskämt när jag kvällen efter gick på party medan han låg febersjuk (eller bakis som vi kallar det på svenska) i min lägenhet. Allvarligt talat, vi hade ju redan bestämt att vi inte skulle vara ihop, då är det väl helt uppenbart att man inte får förspilla nån tid? Dessutom fick han ju följa med på partyt om han ville. Men det ville han inte. Han ville kräkas. Det är ju lite av en downer för ett party kan jag tycka. Så jag lämnade honom med tv:n och en påse chips & traskade iväg.
På hemvägen från den där festen träffade på en kille iklädd fotsida kåpa. Ni vet hur det är, man börjar prata och vips så står man där och hånglar mot ringmuren. Ja, det här utspelades alltså 1361, under brandskattningen av Visby (eller medeltidsveckan som vi kallar det på svenska). Efter ett tag upptäckte jag dock att den här snubben hade glasögon och blev ganska sur. Inte för att jag har nåt emot glasögon i sak, men det är ju fusk. På medeltiden fanns inga glasögon. Killar, man kan liksom inte lita på dem. Han kanske var spetälsk eller nåt annat otäckt också. Det var ganska mörkt (på medeltiden) så det var lite svårt att se. Dessutom slog det mig sen att om han föreställde en munk hade han väl avlagt ett kyskhetslöfte av nåt slag. Inte ok att hångla med en kvinna från 1990-talet då kan jag tycka. Bara fejk och fusk alltihop. Han försökte hävda att han inte hade en aning om var hans tältdukskloster låg (som sagt, mycket mörkt in the Dark Ages) och att han var tvungen att få följa med mig hem. Jag förklarade vänligt men bestämt att i min 1:a ryms bara en karl åt gången och pekade ut närmsta vallgrav.
När jag kom hem väckte jag min gäst och berättade glatt om min spännande kväll. Han tyckte inte att det var det minsta roligt att lyssna på min målande beskrivning av min närkontakt med vadmal & medeltid. En del har ingen humor alls. Plus att jag tyckte att han var en lite dålig kompis. Kompisar delar väl sina upplevelser och ger varandra förtroenden om ditt & datt? Det är det jag alltid har sagt. Det går inte att vara kompis med killar. Så jag tänkte att vi kunde hångla istället. För sånt gör absolut inte kompisar. Men han sa att det tyckte han verkligen inte var en bra grej. Ångrade då lite att jag inte givit den där vadmalskillen husrum. Han var ju i alla fall rätt frigjord för att vara munk.
Mycket riktigt, snubben och jag blev inte kompisar efter det. Faktiskt ännu mindre efter att han träffat en tjej som hittat mitt telefonnummer hemma hos honom och ringde upp mig mitt i natten, skällde ut mig och hotade mig. Jag fattade inget alls eftersom jag inte hade haft nån kontakt med honom på ett halvår eller så, och inte hade en blekaste aning om vem hon var. Hon ursäktade sig sen med att hennes ex satt i fängelse (!) så att hon var lite misstänksam mot nya killar hon träffade. Jag sa att det enda man kunde anklaga honom för var möjligen att han var kriminellt tråkig, och att baserat på min korta bekantskap med dem båda kunde jag utan att blinka säga att hon verkade ha betydligt fler psykopattendeser än vad han hade så hon kunde nog vara lugn. Have fun! *klick*
(Några år senare skrev han ett brev till mig och bad om ursäkt för hennes beteende och berättade att allt gått åt helvete mellan dem för att hon var så svartsjuk. You don’t say…)

Nu i efterhand tänker jag att jag inte hanterade den där situationen så bra. Jag kanske var lite ond. Bara för att nån våldgästar en så behöver man ju inte vara en dålig värdinna.
Men inte var jag så ond att jag aldrig mer ska bli bjuden på kräftskiva tycker man! Så nu häver vi den här kräftförbannelsen en gång för alla. Bjud mig på kräftskiva. Jag kommer inte att ha några synpunkter på om ni sitter eller står när ni kissar, måste man nakenbada så gör jag det (skyll er själva), måste man tälthångla så lovar jag att vara den förste på tältpinnen och jag kommer inte att okynneshångla med en medeltidsmunk om ni dagen efter hellre vill att jag är den som håller er spyhink. Jag kommer inte heller att förolämpa era flickvänner om de vill ringa mig mitt i natten och skrika okvädningsord (jag kommer bara att säga ”Jag hör dig lite dåligt just nu” och fejka att jag åker genom en tunnel, och sen lägga på). Duger det?

Och dessutom, nu har ni det svart på vitt – jag ÄR roligare när jag är full. Eller när andra är det. Ska jag verkligen sitta här helt nykter hela augusti och inte vara rolig, med en kräfta i ena handen och en snaps i den andra, i just din närhet?
Det finns så många orättvisor i världen. Du kan stoppa en av dem. I en gryta med kokande vatten. Och sen ringa mig och bjuda över mig på kräftskiva.

Advertisements

5 reaktioner på ”The curse of the kräftskiva

  1. AnsiC skriver:

    Jag skulle så gärna bjuda dig på kräftskiva efter detta roliga inlägg. Men ja, även jag känner av orättvisan. Mig bjuder man inte heller särskilt ofta på såna. Kanske för att jag blev oregerlig och kröp omkring på golvet sist. Lite som en kräfta kanske… Håller tummarna för att du får ditt livs partaj, med eller utan kräftbröd, i år! :)

  2. Helena skriver:

    Wow, priceless! Du har verkligen ordets gåva, jag var till och med tvungen att läsa upp valda delar för min man. Vi borde typ vara bästisar. ;)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s