Det är lätt att göra mig tjurig, men det är också lätt att göra mig glad. Idag fick jag till exempel köpa rosa soppåsar, Hello Kitty-såpbubblor (vi hade ju spåbubbelhappening på landet – bara vuxna – och det var riktigt, riktigt kul. Varför ska bara barn få blåsa såpbubblor? ) och ett piffigt anteckningsblock (hittat på skolstarthyllan) när vi handlade mat på ICA Maxi (fick och fick, jag har ju en egen plånbok). In alles runt en femtiolapp för att göra mig exalterad. Billigt!
Är jag barnslig? You bet. Skäms jag över det? Inte det minsta! (Eller jo, kanske lite, men inte tillräckligt för att inte ställa mig på balkongen och blåsa såpbubblor nån dag när andan faller på).
I anteckningsboken kanske jag ritar lite mangaporr eller nåt. Har inte bestämt mig riktigt vad som är hemligt nog för att skrivas där. Jag skriver ju allt som rör sig i mitt huvud direkt på intärnätt (så då förstår ni hur snävt mitt intellekt är) så jag har knappt några hemlisar. Men jag kanske ska ha det på jobbet sen och anteckna skvaller om vilka kollegor som hånglat med vilka och sånt där.
Varför anses det egentligen som så fult att tycka om enkla saker och ”barnsligheter”? Vuxenlivet är väl tillräckligt fullt av tråkiga måsten, ansvar, tröttma och beigehet ändå. Varför ska man glömma de enkla små glädjeämnena som man uppskattade när man var yngre?
Jag tänker ibland att det är synd att jag inte har barn, då skulle det nämligen vara helt legitimt att ägna sig åt en massa barnsligheter ”för barnens skull”. Så mammor och pappor där ute – ni är genomskådade. Det är ni som vill åka till Astrid Lindgrens värld, gå på djurpark, äta sockervadd och köpa överkast med Stålmannen på. Era barn vill egentligen se på Rapport, bygga trädäck med grillplats i trädgården och äta cocktailkapris till middag.
Förresten är jag mycket glad att mina närmaste förstår vad det är som gör mig happy och inte lägger några värderingar i om det är omoget eller ej. Kompis C hade nämligen med sig födelsedagspresenter till mig när hon hälsade på i sommarstugan. Massor av paket och bara roliga och fina saker. Snygga cupcakes-formar, döskallemönstrade saker , en gullig glaskaraff med tillhörande glas för sängbordet (ok, den kanske mer tilltalade min pensionärssida), Betty Boop-godis och badges med suicidala kaniner på.
Liksom, hur mycket fina saker kan man få på ett bräde? Tydligen hur mycket som helst! Lucky me.
Årets sommar-shopping var ju ganska medioker, fast vi var på Höganäs outlet i taaa-daaa Höganäs. Servisen jag samlar på har gått ur sortiment och de Mumin-muggar jag ville ha kostade lika mycket som hemma och på det hela taget lockade inget. Fingrade på en ill-lila Marimekkoskål, men sansade mig. Det var först när vi gick till bokoutleten som det hände nåt. Jag hittade en barnbok om rymden av fantastiska Eirik Newth (fast jag hittade ett befintligt ex av den hemma i bokhyllan sen), ett döfint robotpussel och etiketter med döskallar på (de kanske man kan sätta på sina burkar med stygg sylt?). Då som först plockade jag fram plånkan. Om inte kompis C rynkat så på pannan hade jag köpt ett par leopardmönstrade trosor med rosa rosetter på också (inte i bokladan dock). Det hade ju ändå varit sjukt vuxet och nästan barnförbjudet. Och skänkt en touch av ”Svenska Hollywoodfruar” åt min oglammiga tillvaro. Men nånstans får man dra sin gräns. När jag fyllt 40 kanske jag går över till leopard och slutar med Hello Kitty-mönstrat. Or not.
– Vänta, jag kommer strax. Jag ska bara gå och ta på lite läppglans! (My man har uppenbarligen lite svårt att skilja på Lypsyl och…annat)
Jag borde veta bättre än att googla nåt sånt. 
Är fortfarande pissed off eftersom Milda är såna teasers. De har 
Fem minuter du aldrig får tillbaka 