Vindsvåningsmartyrer och brist på självinsikt

Senaste numret av ”Journalisten” innehöll förutom tidigare ombloggade ledare även en ”Hallå där…” med Sara Trus. Den stilistiskt frimodiga frilansjournalisten som gav oss årets ord – teppanyakihäll (kanske blir det årets julklapp också?) – tillfrågades om hur hon upplever den uppmärksamhet hennes alster fått. Inte för att jag förväntat mig att Journalistens reporter skulle fråga ”Men Sara, hur fan tänkte du här?”, men jag blev ändå lite snopen över att man gjorde nån liten trivselenkät utan minsta udd och lät henne outa hur lite hon fattat av varför folk driver med hennes artikel. Nu kanske jag har sagt mitt i ämnet redan, men jag kan förstås inte låta bli att kommentera lite till nu när jag läst hennes egna djupsinniga analys.

Hon säger på allvar (eller så är hon fortfarande jätteironisk, fast ingen fattar det) att kärnproblematiken här är ”nätmobbing” och ”lynchstämningen på nätet”.  Hon befarar att detta kommer att få allvarliga konsekvenser för journalistiken, för det kan ”på sikt leda till att vanliga människor, rika som fattiga, inte vågar ställa upp på intervju”. Hennes analys av varför folk reagerat på artikeln är ”reportaget handlar om ett par som står för sin livsstil och sin lyxiga vindsvåning. Detta upprörde uppenbarligen väldigt många läsare.”

Okej, om folk som paret i reportaget tänker sig för både en och två gånger kring att låta sig ”intervjuas” (jag tycker att det är ett starkt värdeladdat ord i sammanhanget. Det var väl mer som ett slags erotisk monolog?) på det sättet om sin teppanyakihäll så kan jag personligen inte se att det är ett hot varken mot journalistiken eller den goda smaken. Att folk raljerar över den misslyckade journalistiken och det pinsamma reportaget kan man ju kalla nätmobbing om man vill. Eller befogad kritik och sunt ifrågasättande kring kvalitetskriterier för skribenter. Att återigen antyda att kritiken beror på avundsjuka mot ”de som vågar stå för” sina vitvaror från Gaggenau känns så otroligt oinsiktsfullt.
Wow, Sverige har fått sina första vindsvåningsmartyrer…

Jag tycker att paret i reportaget främst borde vara förbannade på reportern (och på DN) för att de två framställs som nåt slags bajsnödiga nyrika muppar och pretto strebers. Ingen som inte känner dem personligen har ju en aning om hur de är som människor, utan det är reporterns bild som blir läsarens enda ingång till dem. Med andra ord så är det faktiskt Sara Trus som förlöjligar dem, inte läsarna. Men hon har helt uppenbart inte haft det uppsåtet, vilket på en gång är läskigt och lite sött. Det är därför det finns redaktörer. Såna som kan säga ”hold your horses” (eller ”skicka dem till slakt”).

Det verkar inte finnas nån som helst självrannsakan eller fundering här, kring hennes och DN:s ansvar. Det publiceras tonvis med artiklar om folk som ”vågar stå för sin lyxiga livsstil”, men inte fan blir det snackisar på nätet för det? Ringer det inga klockor? Väcks det ingen tanke kring vad det var med just den här artikeln som fått så många att knappt kunna tro sina ögon? Idag i ”DN På Stan” fanns det till exempel en artikel som skulle ha kunnat skrivas på exakt samma sätt och kanske rubriksatts ”Att bo på lyxhotell har blivit en livsstil”. Sen hade man kunnat läsa en lika parodisk artikel om stjärnkonservatorn Urban Ullenius som bor permanent på Sheraton. Det hade garanterat funnits tusen möjligheter att skriva småkåta kommentarer om livsstilen, hotellinredningen och de kulinariska upplevelserna i hotellmatsalen. Underdånigt flåsa över hans extravaganta livsstil. Men artikeln har en helt annan ton. Dels framstår den intervjuade personen som en komplex individ vars drivkraft och omständigheter blir minst lika intressanta för läsaren som att stilla den ytliga nyfikenhet på vem som har råd att bo så lyxigt.
Dels har denna tämligen enkla underhållningsartikel ändå lyckats problematisera fenomenet ”långliggare” (såna som har hotell som sitt hem). Samtidigt som man skapar en tydlig känsla av att det här är väldigt långt från hur ”vanliga” människor har det, så får man en närhet till och respekt för den person som berättar om sitt väldigt speciella liv.

Det är DET jag menar. Det folk ”hånar” med vindsvåningsartikeln är en dålig journalistik och att det blir en ofrivillig parodi, ett sätt att berätta om människor som gör dem löjliga och osympatiska.
Så bra (och dålig) journalistik handlar inte om ämne eller huruvida den omskrivne lever ett avundsvärt liv eller inte, eller huruvida läsarna känner avundsjuka på livsstilen. Det handlar om att klara av att ge läsaren nyanser. Och då menar jag inte genom att beskriva hur toalettdörren i glas går från klar till frostad när det är upptaget.

***

Och Aftonbladets Karin Magnusson tycker att vi lite har kramat ur det här nu och vågar vända kappan och säga att ”nätmobbingen” av vindsvåningsparet egentligen är precis samma sak som de som på Flashback hejade på den unge kille som begick självmord. Preciiiis samma sak, Karin. Wow, träffsäkert. Det verkar vara veckan för övertoner det här. Fildelning är samma sak som mord. Mediekritik är samma sak som att uppmuntra till självmord. ”Nina och Eric blev utsatta för sociala mediers motsvarighet till att få huvudet spolat i toaletten” fastslår hon. Jag undrar, är toastolen i corian och designad av Boffi? Nej, förlåt…nu är jag elak. Eller kanske bara rolig. Det beror ju lite på perspektiv. Alltså, om man har huvudet i toaletten eller spolar. Jag tycker i så fall kanske att paret själva stoppade ner huvudet i toan, reportern var den som spolade och DN var de som la ut youtube-klippet på det på nätet. Om man ska vara petig.

Men nu är det tydligen mediebranschens twittrare som är skolgårdsmobbarna och det som är problemet i allt det här. Vad sägs om ansvaret man har som redaktör eller skribent på DN (eller som krönikör i Aftonbladet)? Och nej, jag håller som sagt inte med om att det här handlar om paret. Det handlar om journalistik. Och jag tycker btw inte Karin Magnussons krönika var särskilt bra heller (även om jag inte skulle drömma om att jämställa den kvalitetsmässigt med Trus reportage). Gör det mig till en nätmobbare?