Att torrjucka mot en teppanyakihäll

Kan inte låta bli att lite kort (ha,ha!) kommentera förra veckans snackis (jag vet, jag är sent ute) – DN Bostads reportage betitlat ”Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva”. Livsstilsporr i sin mest ytliga form. Själva reportaget var i sin ton samtidigt både så pinsamt okritiskt, stilistiskt parodiskt och så snudd på outhärdligt frontande och tillbedjande en livsstil som lockar mer till löje och förakt än beundran. Att reportaget väckte sånt uppseende tolkar vissa som ett tecken på ”den svenska avundsjukan” och DN:s ledarskribent Hanne Kjöller avfärdar det kort som ”ännu en väskdebatt”.
Jag anser att ingen av dessa åsiktsyttrare förstår poängen med kritiken. Reaktionerna grundas inte på att folk inte står ut med att det finns andra som är så lyckosamma att de bor i en spatiös vindsvåning eller att man anser att all lyxkonsumtion borde beläggas med dödsstraff.

Det finns helt uppenbart folk som bor i mansions och etagevåningar betydligt flottare än juristen och börsmäklaren, och det finns helt uppenbart folk som har mer exklusiv smak (och inte ens behöver skylta med det i ett lökigt ”hemma hos”-reportage), så jag tror inte att detta är nåt slags ”åh fy fan, det finns folk som har mer cash än mig och lägger det på prylar jag inte har råd med. Nu blir jag grönlila av avundsjuka”-reaktion. I alla fall har inte de seriösa inläggen i frågan haft några såna tendenser.

Jag är för övrigt så jävla trött på folk som dillar om ”den svenska avundsjukan” och ”jante” så fort man är det minsta kritisk till hjärndöda människor som säger korkade saker, har tveksamma ideal eller verkar allmänt världsfrånvända.
I alla fall så fort de råkar ha cash eller vara kända eller liknande. Är det white trash-människor man kritiserar är det ju ingen jävel som kommer med sitt förnumstiga ”Jahaaa, du är bara avundsjuk”. Jag personligen är möjligen avundsjuk på människor som åstadkommer nåt av värde, dvs som använder eventuell makt, pengar, kändisskap och karriär till nåt vettigt. Eller kanske mer beundrande än avundsjuk. Hur som helst har jag alltid direkt räknat ut de som i en debatt i en sakfråga kommit med ”du är bara avundsjuk”-argumentet. För att parafrasera det hela ”så tyyyyypiskt svenskt att snacka om den svenska avundsjukan”. Avundsjuka och förakt är två helt väsensskilda känslor. Glöm inte det.

På tal om förakt så sa tydligen redaktören för DN Bostad nåt spännande i en radiointervju. Han fick frågan om man inte lika gärna kan göra inredningsreportage hos folk som bor i en 1:a utanför innerstan, och hans svar var: ”Jag tror det är svårt att hitta folk med intresse för inredning där”.

Preciiiis. Det är ju DÄRFÖR.
Jag jobbade ju ett tag på en väldigt stor medlemstidning med bostadsfrågor i fokus, och jag lyckades faktiskt göra ett reportage om en tjej som bodde i en 1:a i förorten. Visserligen torrjuckade jag lite, lite när jag beskrev hennes My Little Pony-samling och den The Cure-platta som hon spelade medan jag var där, men sann inredningserotik kräver nog 5 meter i takhöjd och nån som tagit hem asiatiska kryddpastor från sin senaste resa till Peking. Det är sant. Folk i förorten har ingen känsla för inredning precis av samma anledning som barnarbete är dåligt eftersom barn har så dålig känsla för kvalitet. Dessutom är rika människor är mer spontana än ”svenssons”. De sitter inte bara hemma och ugglar i soffan utan åker till Rivieran lite så där improviserat (citat från en dokumentär där brats fick förklara skillnaden på sig själva och ”vanligt folk”).

Vill folket ha rostat bröd så ge dem en teppanyakihäll att grilla det på, som jag brukar säga.

Det handlar inte om personerna i reportaget eller att de har råd att leva ett liv där det största bekymret verkar vara om det gårdsköpta sydfranska vinet passar till asiatisk mat eller att man inte ska stressa fram köpet av sängbord. Det är mycket möjligt att de, när de inte står och ”vänder spröda råvaror på sin teppanyakihäll”, jobbar ideellt för att rädda regnskogar och för djupsinniga diskussioner om svälten i tredje världen. But I think not. Och det är det väl ärligt talat få av oss andra som gör heller. Det är inget brott i sig.

Men att sälja in nåt slags onanireportage om två personer som skildras som världsfrånvända egomonster som säger skrattretande pinsamma saker om sin ”synkroniserade inredningsstil” och sen hävda att deras såpbubblevärld ”har blivit en livsstil”  gör förstås människor lika delar roade till hånfulla gapskratt och beklämda. Både över det journalistiska magplasket (och då tror jag de flesta för länge sen har slutat hoppats på att DN Bostad ska bedriva nån journalistik kring bostadsfrågor som är relevant) och DN:s uppenbara brist på verklighetsförankring (där Hanne Kjöller inte ont anande kliver rakt i fällan och med sin kommentar bara spär på pinsamheten med sin nedlåtande ton. Typ: Verkliga orättvisor manifesteras verkligen inte genom att nån bor i en vindsvåning och face it…de som har råd att köpa dyra kvalitetsvaror bidrar till den ”rätta sortens” konsumtion som håller samhällsbygget uppe, till skillnad från folk som köper skräp från H&M. Ja, alltså är detta ett icke-ämne och inget man från DN:s håll bör bry sig om. *gäsp*). Inredningsreportaget var ju gjort av nån förmodligen helt oförstående frilansare, men Kjöller är ändå en politisk tyckare. Det är inte utan att man får lite kräks i munnen…(mer än vanligt alltså).

Det som jag tycker är lite tråkigt med journalister över lag är att ganska få inser att de själva lever ett privilegierat liv som är ganska långt ifrån hur folk i gemen har det. De sätter naivt (nyhets)agendan utifrån sin egen verklighet – sina egna problem, sina egna politiska åsikter och uppenbarligen sina egna våta fantasier om vindsvåningar i innerstaden. Och det är faktiskt ett problem.

Jag kan köpa det tilltalet i glassiga livsstilsmagasin. Där passar flåskåt namedropping om Gaggenau och Boffi fint med avbrott för utvikelser om semillondruvor och urnor från Österlen. Men i en nyhetstidnings bilaga förväntar jag mig nog ändå att reportern inte ska torrjucka vid åsynen av ”takfönster med regnsensorer” och ”en elektriskt styrd toalettdörr” eller låta som hon är nära orgasm när det tillkännages att det finns både en ”underjordisk bastu med helkaklad dusch” och ”bygglov för ytterligare en takterass.” Det känns som om texten när som helst kunde ha utmynnat i nåt slags tafflig tonårserotisk Mitt Livs Novell-berättelse. Språket är helt klart på den nivån att man förväntar sig att det ska leda till ett crescendo i sovrummet. Nåt av typen: ”De manliga, men ändå ömsinta händerna, som så känsligt tillrett de spröda råvarorna på teppanyakihällen tidigare, knäppte sedan vant upp mina Filippa K-jeans. Hans mustiga andredräkt, doftande av semillondruvor, hade fått håren på min kropp att resa sig i vällust om jag inte tidigare på dagen helvaxat mig på en exklusiv skönhetssalong på Östermalm. Han knuffade ner mig på det mjuka Lexington-överkastet i nyansen latte från fall collection 2010 och ...”

Nåja. Så det kan gå över styr. *flås*

Alltså, jag vet inget om Sara Trus eller hur hon tänkte när hon skrev artikeln. Kanske är det ett skämt? Kanske är hon en riktig Schyffert-ironiker? Kanske är det dold konsumtionskritik? Eller så är hon verkligen så där distanslöst kåt på vindsvåningar. Jag undrar mest om hon är släkt med Aftonbladets krönikör Helena Trus. Det skulle inte förvåna mig då de verkar ha en ”synkroniserad stilistisk stil”. Eller så är det bra en slump. Nåja, åter till själva irritationsmomentet.

Problemet är inte att vissa människor lever såna liv, drömmer såna drömmar eller ens har såna ideal (även om det i min bok är lite sorgligt). Problemet är när man i en tidning med hyfsat seriöst renommé sätter upp en karta för verkligheten som inte är sann och levererar den till människor som vet att det inte är sant. Människor som ser en större och mer komplex verklighet, eller kanske till och med själva lever i den. Ja, det är ett tungt ansvar att lägga på ett glättigt inredningsreportage att återge en verklighet som har nån typ av relevans för den största delen av läsarna – men i mina ögon är publiceringen av det bara (ytterligare) ett (beklämmande) tecken i tiden. Både för det som kallas journalistik (och för den allt hafsigare produkten DN) och för tillvaron i stort.
Det är ett tydligt tecken på att det inte längre är pinsamt att vara konsumtionshetsare, prylonaninst, egonaiv och lite inskränkt navelskåderipuckad. Inte ens i Sveriges största och malligaste morgontidning. Det är tvärtom ett ideal som man gärna vill stå bakom och sälja in. Som pöbeln förväntas åtrå och dregla över. From a distance. Men nej, sorry vindsvåningar har inte alls blivit en livsstil. Och kommer aldrig att bli. Om så alla skribenter i DN flyttar in i såna eller blir våta i trosorna när de fantiserar om dem.

Det är på samma sätt som att beskriva verkligheten som att majoriteten av svenska folket är rasister för att Sverigedemokraterna fick 5,7 procent av rösterna i valet…

***

Nog för att originalet är roande nog i sig självt, men lite sköna parodier kan aldrig skada:

Inte igen-bloggen: Vindsvåning är ett sätt att leva (Stockholms stadsminssion-style)
Svenskbladet: Andrahandsetta i förorten har blivit ett sätt att leva

Mark Malmströms blogg: Flerfamiljshus har blivit ett sätt att leva
Stockholmsnatt: Lifestyle, ljuva lifestyle

Och så Oskar Hanskas förtjänstfulla uppläsning av texten. Det blir liksom en helt ny dimension.

Annonser

En reaktion på ”Att torrjucka mot en teppanyakihäll

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s