Låt oss prata om Håkan Hellström. Och hur lik Staffan ”Vilse i Pannkakan” Westerberg han är. Nej förlåt, lämna stackars Sraffan utanför detta. Han har redan fått klä skott för att alla 70-talister har fått sin barndom förstörd av mardrömmar om Storpotäten och pratande strumpor.
Låt oss istället prata om min Håkan-fobi och att jag blir otroligt irriterad så fort hans namn omnämns, hans feja syns i rutan eller hans målbrottstrasiga sång hörs i en högtalare.
Det har nästan blivit en gimmick i bekantskapskretsen att jag är så anti-Håkan eftersom jag blir så enormt störd över allt som rör honom, trots att han är så där HÄÄÄÄRLIG. Nästan alla jag känner älskar Håkan.H på ett masspsykosaktigt sätt, som skrämmer skiten ur mig. Människor vars åsikter och smak jag i övrigt uppskattar är helt blinda när det gäller den mannen. När man säger nåt neggo om honom tittar de på en med förebrående ögon, som om man precis sparkat på en hundvalp eller tvättat deras snuttefilt kliniskt ren så den inte längre luktar svett och gråt.
Men egentligen är det inte honom, hans musik eller hans truliga uppsyn i varje tidning som stör mig. Det är inte ens hans nasala falsksång och att GöteborgsPosten gjorde en hel sajt om honom, utan tillstymmelse till journalistisk distans, som stör mig. Det är inte hans mytomaniska utläggningar, hans (i mitt tycke) spelade ödmjukhet och blygsamhet eller att han sagt sjukt ointelligenta saker i intervjuer och verkar ha en mycket konstig kvinnosyn.
Som ofta när jag upplever att den stora massan gillar nåt som jag absolut inte fattar så försöker jag ändå förstå. Jag vill veta vad de ser och hör som de gillar så himla mycket, som jag inte uppfattar. Jag har lyssnat på Håkans album och sett honom live, läst intervjuer med honom och sett honom på TV. Men jag fattar inte. Det finns inget hos honom eller i hans musik som slår an något i mig, annat än en stark irritation (och så har det varit redan från start, då jag dessutom råkade dissa honom i en krönika). Jag förstår inte heller vad andra hör eller ser, som jag missar. Jag skulle uppriktigt vilja veta vad det är som är så enormt fantastiskt och gör honom så speciell, men det är liksom aldrig nån som försökt förklara det för mig. Det är ännu en sån där sak som folk bara ”men det bara ÄR så”, som om det vore fakta. Jo, jag fattar att DU tycker det. Men kan du beskriva vad som gör honom till ett geni och vad det är han säger eller gör när han uttalar sig offentligt som är så bra, coolt och minnesvärt.
Det jag egentligen avskyr är den där lalliga Håkan-hajpen. Det där helt okritiska förhållningssättet. Framför allt att det liksom slår igenom överallt,även bland människor som faktiskt har betalt för att inte bara lajja ur sig några superplusplusbästigenvärldsklass-floskler. Kritiker i ordet musikkritiker kanske bör tas bort? Vad är det för skillnad på en journalist som professionellt bevakar nöje/recenserar musik och en medelålders fanboy? Ingen alls i detta fall.
Jag tycker egentligen inte sämre om honom än om nån annan artist i samma genre. Det är inte riktigt min musiksmak, men hey, det är det mycket som inte är och jag går nästan bara riktigt bananas över Håkan-dyrkandet (Bruce Springsteen kommer strax efter). Det är den där ”Åhhh Håkan”-grejen som stör mig. Bromance-grejen. De vuxna indieflickornas flåsande trånad. För jag tycker att det är lite, lite obekvämt med vuxna människor som faller in i det där fjortisdyrkandet (även om jag själv har såna tendenser när det gäller vissa artister) och inte kan nöja sig med ”jag gillar det här”. Med Håkan.H så är det liksom bara att alla ääääääääälskar. Alla köper hela Håkan-paketet. Utom jag. Och en handfull andra kanske.
Jag bara ”JAG VILL INTE HÖRA OM HÅKAN NÅT MER!”. Vad är liksom oddsen för att en artist aldrig, aldrig gör en skiva eller en spelning som är sämre än HUNDRA PLUS. Man bara ”men…allvarligt?”. Men det är för att han ÄR SÅ BRA! Jo, jag förstår att du tycker det. Men – rent objektivt är han inte så bra. Det går inte att vara så bra som han framställs som. Det blir psykosvarning. Den som först säger att ”den här var inte riktigt hundra plus, kanske bara nittiofem” kommer inte att bli bjuden på nästa klassfest.
Det är förstås inte möjligt att prata om ”objektivt” när man pratar om (musik)smak, men jag menar om man skulle se på hans gärning ur ett större perspektiv – musikhistoriskt eller internationellt. Han är en profet i sin egen stad, och sitt eget Håkan-land. Han är Kungen på Kungsportsavenyn (och ja, det finns så klart Håkan-fans utanför Göteborg, det var bara en bild av att hans framgångar är begränsad till en ganska liten arena jämfört med en del andra svenska artister som inte dyrkas på samma sätt trots att de är ”större” objektivt sett. T ex Robyn).
Låt mig jämföra med Kent. Det är/var en av mina favoritgrupper of all time. Men det betyder inte att jag bara rakt av säger att alla deras plattor är skitbra, att de är genier och tillber dem utan nån som helst förmåga till kritiskt tänkande. Tvärtom, jag tycker att de med åren blivit lite störigt medelåldersbalsé på ett ocharmigt sätt. Allt de gjort har hajpats. En del välförtjänt, annat inte. Jag som ändå är ett fan, saknar även där en trovärdig analys – en sån analys man kan göra just för att man är ett fan.
Jag vill inte läsa en sågning skriven av nån som inte gillar dem, aldrig gillat dem och inte har koll. Det är helt ointressant (lite som om jag skulle recensera en Håkan.H-skiva). Jag vill att nån som lyssnat sönder alla deras plattor ska kunna göra en jämförelse med styrkor och svagheter, med jämförelser med andra artister i samma genre, med insatta iakttagelser om texter och tematik.
Jag vill att den som recenserar eller skriver om dem ska göra det på ett sansat sätt – inte slicka röv eller kissa på sig av upphetsning över att de fått hänga med sin idol/idoler. Jag kaskadkräks över ”Åhhhh Kent” också. Eller ängsliga recensioner som inte vågar tycka nåt alls egentligen, i fall alla andra kommer att hajpa. För så är det. Det blir allt fler ängsliga gubbrecensioner gjorda av folk som egentligen inte vill recensera musiken – de vill vara den där artisten, eller i alla fall polare med hen. Om nån är en ställföreträdande uttolkare av en artists gärning (som jag ser kritikerrollen som) så kan man inte tungkyssa hen och onanera över allt hen gör, för då blir det ointressant och pinsamt. Sånt är för de som är okritiska fans. Man måste i sin profession kunna ta ett steg tillbaka och analysera lite mer. Att bara skriva populistiska runkbilagor om att Bruce Springsteen kommer till stan eller följa en Gyllene Tider-turné med recensioner från varje håla eller skriva spaltmil om schlagern eller slicka Håkan. H i ansiktet oavsett vad han säger, gör eller sjunger är inte journalistik. Det är fanboy-beteende. Det handlar inte ens om musik. Det handlar om att att projicera nåt slags önskningar kring vem man själv önskar att man vore. Erkänn bara det, så ska jag aldrig mer mucka om Håkan.
Du vill vara Håkan eller du känner det som att du är Håkan eller var Håkan. Du skulle vilja ha Håkan som en liten maskot i din bokhylla och klappa på honom som en kissekatt tills han sjunger ”Kom igen Lena!” med målbrottssprucken röst och dansar så där sprattelgubbaktigt med ett litet dragspel på magen, bara för dig.
PS. Att jag vill ha Kraftwerk som små actiondockor och klä på och av dem deras små lycrapayjamasar och trycka dem på magen tills de med robotröster mässar ”Ja tvoi Rabotnik robotnik” är en helt annan sak. En helt annan sak. Kraftwerk är genier. Helt objektivt. Helt känslolöst och utan minsta emfas säger jag det – GENIER! Och inte ens genierna och fäderna till all modern elektronisk musik är hundraplus (utom om sisådär 35 år) varje gång. Inte ens deras kalla, kliniska, vackra, polerade robotmusik är perfekt. Inte ens för mig.
#22
Fem minuter du aldrig får tillbaka 