Hur mycket är din tid värd?

time

På mitt jobb så är det deadline för sommarsemestrarna denna månad, och jag noterade förstås att de kollegor jag jobbar närmast (och därmed ska synka min ledighet med för att se till att det finns bemanning i sommar) hade lagt in sina önskade ledigheter först av alla. Typ 30 sekunder efter att chefen lagt upp excelarket man skulle fylla i. Gissa om de lagt sina ledigheter i princip parallellt och om det omfattar slutet på juni, hela juli och början på augusti.
Hade det varit för några år sen hade jag troligen lagt min semester med tanke på hur det skulle funka med bemanningen främst och i andra hand hur det skulle funka för mig. För att jag har lärt mig att det är så det ska funka när man är en schysst kollega, samt inte har barn.

Men saker har ändrats, av många olika anledningar. De jag jobbar närmast har inte heller små barn, och jag är inte schysst på det sättet längre. För jag har varit det i så många år och på så många arbetsplatser, och jag har egentligen inte fått nåt för det alls. Utom väldigt lite sommarsemester och ganska sällan mer än två veckor på raken. Det ska tilläggas att det är några år nu som jag inte utan knot bara har tagit de veckor som ”blev över”, och jag tänker inte börja med det igen. Det är helt ok för mig om alla solidariskt bryter upp sin semester för att täcka upp för vissa kritiska veckor, och jag i så fall blir en av dem, men det är inte ok att bara jag specifikt blir ombedd att ändra mina planer. Förut skulle jag inte ens ha reflekterat över att just jag blivit tillfrågad om att lägga min semester anpassad efter andras.

Jag ger ett exempel. Expressen hade ett tag ”moraliska dilemman” som läsaren skulle ta ställning till och som nån ”facit”-person sen skulle tolka hur man borde ha reagerat på ett konstruktivt sätt.
Jag minns hur provocerad jag blev av svaret på den här ”Barn ger förtur”-situationen.

Om ”gnälliga Elin” som blir ledsen när hon måste ställa in sin semester, men kollegan som har barn blir inte ens tillfrågad på grund av argumentet ”han har barn”. Hon ska ”bara” åka på festival, medan kollegan och hans familj ska åka på en resa. Men eftersom Elin inte har barn så är rådet att hon inte ska gnälla, utan visa framfötterna.
Ur svaren:
”Hon reagerar kortsiktigt. Elin tycker det är orättvist att olika familjesituationer ger olika förmåner men när hon själv blir förälder blir hon glad över att företaget tar hänsyn på detta sätt”
”Nu kan Elin verkligen visa vad hon går för på jobbet. Frustrationen bör hon hålla för sig själv. Ingen chef blir glad över att höra gnäll och förbehåll i en sådan situation”.

Seriöst, jag spyr nästan när jag läser det.
Jag aldrig sett det så tydligt svart på vitt att folk erkänner att det är så man ska tänka. Jag vet att majoriteten tycker så här, för även om folk sällan säger det rakt ut (i alla fall inte till mig) så märker man det när ämnet kommer på tal. Jag fattar faktiskt inte riktigt varför det är ok att tycka så. Att nån helt plötsligt kan hävda att deras tid är viktigare för att de har barn. Att deras kollegor ska blandas in i deras familjeplanering. Det är en privatsak, och sen en sak mellan arbetsgivaren och den anställde. Det är inte en sak mellan de anställda.

Jag tycker absolut att arbetsgivaren ska försöka tillgodose allas önskemål om semester, och jag förstår visst att det kan vara svårt med att vissa veckor på sommaren kanske det inte finns barnomsorg (men en liten fråga bara, är det inte så att man erbjuds plats på annat dagis/fritids om just ens egen omsorg har sommarstängt nån vecka?) och alla i familjen kanske har svårt att synka ledigheten osv. Jag vågar inte ens tänka tanken på hur det är med de familjekonstellationer där man har flera barn med olika personer, som kanske också har nya partners, som har barn med flera personer. Det måste vara en mardröm att sy ihop semestrar där.
Men igen, är det dina kollegor som ska ta ansvar för att din semesterplanering blir optimal?

Och hur länge är detta argument giltigt? Tills barnen flyttar hemifrån kan alla som har barn räkna med att få exakt den sommarsemester de vill ha (dvs alltid slutet på juni, hela juli och början på augusti), eller? Det där med att ”när du själv får barn” gör mig ännu mer pissed off. Hur stor chans är det att man jobbar på samma arbetsplats och kan säga ”men jag jobbade alltid i juli när jag var 25 år så nu tio år senare när jag jobbar på en annan arbetsplats så ska min nuvarande chef ta hänsyn till hur schysst jag var där”. Och vad då ”när du får barn”? Alla ”får” inte barn. Det är inget som kommer i cornflakes-paket precis.

Jag vänder mig inte emot att alla ska få kunna få ta ut semester som är optimal för dem. Alla med små och stora barn får för min del gärna plocka ut 6 veckors semester och sparad föräldraledighet på raken. Låter toppenhärligt och fint för familjen. Klart man ska tillbringa så mycket tid man kan med sina barn. Great! MEN det jag inte förstår är varför kollegor som är äldre, yngre eller inte har barn konsekvent ska täcka upp för de andra. Eller rättare sagt varför arbetsgivaren anser det och de som alltid säger att de ”måste” ha semester och ledigt den och den veckan inte ens reflekterar över vad det betyder för andra kollegor (och i sak tycker jag inte att nån ska behöva ta ansvar för sina kollegors önskemål, men det går i så fall åt båda håll. Inte bara ett). Det är inte ok.

Jag har ofta valt att jobba veckor på sommaren när andra velat vara lediga, t ex i juli, och jag vet andra som också valt att göra så för att de vill ha tidigare eller senare semester. Så oftast går det ju att pussla ihop ändå, och många kan förmodligen tänka sig att kompromissa för att det ska funka.
Jag har i princip alltid jobbat på somrarna och har inte haft särskilt ont av det. Bara man får ledigt nån gång. Men jag blir ändå superirriterad varje gång jag hör om nåt slags strukturell och medvetet uttalad tanke om att ”du ska ställa upp för din kollega har barn och kan inte göra detta, så jag frågar inte ens hen”.
Visst, det skulle absolut vara ok att chefen frågade om nån har möjlighet att göra ditt eller datt eftersom en kollega inte kan. Men om jag skulle säga ”nej, det går inte” så skulle det inte vara ok att chefen eller ännu värre kollegan surade över det eller tvingade en eller förhörde sig om exakt vad jag hade tänkt att göra på min lediga tid och väga det mot nån annans planer. Det är ju sjukt oproffsigt, i mitt tycke.

Jag har på både min nuvarande och tidigare arbetsplatser självklart bytt pass, jobbat extra, hoppat in osv oavsett anledning till att nån kollega inte kunnat eller behövt byta. Jag har kompromissat om semester, arbetstider och lediga dagar väldigt många gånger utan att bråka om det. För det är så man gör. För man tänker att man kanske själv behöver en sån tjänst, eller för att man inte har nåt viktigt för sig eller för att man vill ha pengarna eller bara för att vara schysst. Det är inte det jag menar. Jag menar när det bara förutsätts, antas och till och med uttalas att ”du har inte barn, din tid är inte lika viktig”.
Jo, det är den faktiskt. Jag har också bara ett liv. För mig är min tid skitviktig. Det jag ska göra är skitviktigt, för mig.
”Men barnen är framtiden”. Ja, men vet du jag är inte här i framtiden. Då är jag död. Då jobbar dina barn på nån arbetsplats och uppskattar förmodligen sina liv och sin fritid och vill ha makt över den oavsett vad deras kollegor har för planer för juni-juli-augusti.

Men ibland har jag ärligt talat fått intrycket av att det inte ens finns nån diskussion på vissa arbetsplatser. Jag har flera vänner utan barn som konsekvent råkat ut för det här. Liksom det där med att de blir skickade på resor med kort varsel osv, för att andra har familj. Visst, men då ska det vara så att man får högre lön eller annan ersättning för det, tycker jag. Om det inte ingår i nåt slags arbetsbeskrivning eller avtal att man ska särbehandlas negativt gentemot kollegor som har barn så är det faktiskt inte ok att alltid vara den som ska vara redo att ändra sina planer.

Varför är det mer ”ego” om jag vill tillbringa tid med min man, och om jag vill ”synka” med hans semester (tänkt på att par utan barn kanske får problem att synka sina semestrar med varandras eftersom de båda måste ta ”det som blir över” efter att kollegor med barn lagt in de veckor de ”måste” ha? Men det kanske inte är så viktigt?).
Det finns väl massor av argument som är lika giltiga som folk med barn använder om varför deras tid är viktigare än andras. Jag skulle till exempel kunna säga att jag troligen kommer att dö innan du gör så därför är min tid mer värd än din, alltså måste jag få välja min semester först för du har många fler semestrar på dig att uppleva. Vem fan skulle tycka att det var ok om nån sa så?
Jaha, nån spelar tydligen på sympatifiolen här…piiiinsamt
. Ja, just precis. Därför tycker jag att den här ”jag har barn”-sympatifiolen också ibland är lite falskskorrande.
Jag har polare med barn som sagt rakt ut att de tycker att det är skönt att sen de blivit föräldrar alltid bara kunna begära sommarsemester när de vill ha den och om chefen knotar det minsta så säger de bara ”föräldradagar” lite menande. Det kan man tydligen inte bli nekad att ta ut?
Jag har ibland frågat om de inte tycker att det är taskigt mot sina kollegor, men då tycker de förstås att det är arbetsgivaren som får se till att det funkar. Just precis. Det tycker jag också. Men jag tycker även att arbetsgivaren inte kan kräva att vissa personer på grund av sin familjesituation ska ha bättre eller sämre villkor för sin lagstadgade ledighet.

Min favorit är ändå att det alltid, alltid kommer upp ”men det jämnar ut sig, när du skaffar barn”. Ehh, typ nej. Det jämnar inte ut sig. Alla har inte barn. Alla får inte barn. Alla skaffar inte barn. Det funkar olika på olika arbetsplatser.

Nu vill jag igen poängtera att på min nuvarande arbetsplats har jag oftast fått semester när jag önskat det, men det har de senaste året varit rätt mycket konflikter kring alla ledigheter ändå, av andra anledningar. Så självklart kan det finnas andra irriterande sätt att argumentera kring varför ”min tid” och allt som händer i ”mitt liv” alltid är viktigast, även om man ej har barn.
Men varje gång det här kommer upp blir jag lika irriterad och de enda man kan ha den här diskussionen med är andra utan barn eller de med vuxna barn, annars blir det riot och ”lilla gumman, du förstår inte detta eftersom du inte har barn”.
Nej, jag erkänner. Jag förstår inte. Men det beror inte på att jag inte har barn. Det beror på att jag tycker att min och andras tid är lika mycket värd.

#23

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s