Idag gjorde jag en spännande upptäckt. Jag såg en klänning som inte fanns i min storlek och tänkte att den vill jag verkligen, verkligen ha. Det händer då och då. Ganska ofta faktiskt. Men jag ville så gärna så att jag bestämde mig för att prova den i den största storleken som ändå fanns. Dvs tre storlekar mindre än jag brukar ha. Jag vet faktiskt inte hur jag tänkte där. ”I feel lucky” kanske? Eller ”inget får en så hungrig inför middagen som att svettigt försöka trycka sig i ett för litet plagg i provrummets obarmhärtiga ljus”.
Det helt överraskande var att jag kunde ha den. Det såg till och med rätt ok ut (allt är förvisso relativt). I bara farten köpte jag två plagg till i samma storlek.
Antingen har jag fått hybris, eller så har jag plötsligt blivit mindre (!) brydd om att ett plagg som är i figursydd modell skulle avslöja (bristen på) figur. Jag tänker mest: Äsch, ni kan dra åt helvete – jag är gift. Alternativt: Jag blir inte mindre fet för att jag har större kläder.
Nästa spännande grej är om jag nånsin kommer att ha nåt av plaggen på mig. Det har ju hänt förr att jag i nåt slags övermod till exempel köpt plagg i andra färger än svart. Det har sällan slutat väl.
Fem minuter du aldrig får tillbaka 
blir man inte glad för sånt!! apsnygg klänning förresten!
Den där klänningen vill jag ha!
Och jag vill ha den rutiga kjolen i din blogg! ;-)
Härligt att bara upptäcka att man passar i mindre storlek än vad man brukar. Sist det hände mig är väl så där 20 år sen. Snacka om att tiden går fort.
Jag tror nog att jag bara fick lite hybris. Men då kan man alltid låtsas som man tror på att ”man växer i den” (fast tvärtom då).