För övrigt…

… finns det nånting i medieretoriken som jag tycker är så sjukt frånstötande. Framför allt när vinden vänder. Först tycker alla en sak, sen kommer de där som ska vara så smarta och genomskådande sanningssägare och vänder sina kappor. Ungefär samtidigt. Så det gäller bara att vara förste kappvändare, så man får lite cred. Det har jag insett är viktigt. Om det så är att vara den första som länkar nåt smart som man inte har sagt själv…
Och så går det liksom som en våg genom läktarna på Olympiastadion i Berlin och alla höjer armen. Det är som en stor dum kamphund som blir bussad på vem än husse pekar på. En själlös koloss som bara finns till för sin egen skull. En inavlad åsiktsorgie. En Pravda-prenumeration som inte går att avbeställa.

Jag tycker att det är läskigt, osympatiskt och trist. Framför allt verkar det bygga på en så otroligt osjälvständig och ängslig hållning, både till omvärlden och till den bild man skapar/vill skapa av sig själv.

Och i slutändan står ju ingen för nåt. Alla verkar vara beredda att sälja ut sig själva för ett lösnummer. I morgon spelar ingen roll, bara jag får stå längst fram nu. Kommer aldrig åsikts-bakfyllan? Våndas man aldrig för att man blev för full (av sig själv) och klädde av sig lite för mycket och dansade på bordet? Nej, tydligen inte. Alla var fulla och alla dansade på bordet. Allt är ok bara man inte dansar ensam.

Det är bara det att det där suget efter att bli sedd, läst, citerad, länkad, retweetad, uppmärksammad som till slut blir som en klibbig uppmärksamhetsfilt över precis allt. Ett mål i sig, mer än målet att förmedla nåt man verkligen tror på, känner eller tänker.  Jag tycker att det är osexigt att vilja vara ”nån” om det bara innebär ”nån som syns och hörs”.
(Först att säga ”men du då?” eller ”du är bara avuuuundsjuk” får några extra klick på sin blogg, en länkning, fem retweets och femton ”gilla” på Facebook. ELLER en hundring anonymt skänkt till Cancerfonden för sin räkning. Vi kan kalla det ett sociologiskt experiment. Jag har redan en tes som empiriskt måste bevisas om man säger så…)

Även om jag nyss bloggade om ett typiskt sånt ämne (just nu är det alltså ”buss på Assange”) som kappvänts i åsiktsmaskineriet så menar jag mer generellt. Det är så hela tiden. Gång på gång samma förutsägbara loop. On-off. Hissa-dissa. Hylla-sänka. Bygga ett legotorn, och sen slå ner det med ett slag. För vad ska man annars göra med det när man är klar med det och det står där fint och högt?

Twitter är verkligen essensen av denna extremt polariserade dumstruthets. Alla på bollen – NU! Jag är så jävla glad att jag känner några ”vanliga” människor som inte är självutnämnda experter på allting och alltid rör sig i samma lilla flock. Jag kan nästan visualisera det, flocken – en klunga människor tätt, tätt packade så att de inte kan röra armarna. Fötterna i fastbundna i varann så att så fort en person tar ett steg åt sidan börjar alla att svaja och flyttar snabbt, snabbt åt samma håll med små steg. Medieklungan. Hela tiden paniken i ögonen. Nervöst vädrande i luften och blicken flackande. Vart går vi nu? Vart går vi nu?
Jag skulle vilja välta dem. Så där som en del välter kossor (fast jag skulle aldrig välta en kossa, så jävla elakt).
Jag skulle kunna ha tänkt på dem som hungriga rovdjur som jagar i flock, men det tycker jag är en för schysst liknelse. Rovdjur dödar för att överleva…

På ta om detta ämne, häromdagen tänkte jag på några av de läskigaste sakerna jag vet:

• Rymden är oändlig
• Vi ska alla en gång dö
• Politiker fattar beslut som berör oss alla utifrån pinsamt fattiga, populistiska och i många fall helt missvisande underlag. Och det måste ju ändå samtidigt vara den mest rättvisande sortens demokrati, för de representerar verkligen ”folket” när det gäller hur man bildar sig uppfattningar om saker och ting.
• Alla i ”Ung & bortskämd”-possen är myndiga men skulle ändå lätt kunna utklassas av en lågstadieklass både i mental mognad och duglighet i vardagsgöromål.
• Linda Skugge (Är det inte fantastiskt kul när en avdankad tonårskrönikör från Sollentuna kallar ”Suede” föredettingar för att få lite uppmärksamhet?)
• Om man bara följer mediefolk på Twitter kan man lätt förledas att tro att det finns ungefär fem intressanta ämnen i det totala nyhetsflödet world wide att fördjupa sig i. Just nu skulle jag säga: iPad/tidningarnas iPad-appar, Assange/Wikileaks, att alla ska rösta på den rullstolsburne killen så att han får åka till Rhodos och att tidningen Vi har fått en ny chefredaktör….oj, det var visst bara fyra…just det, dödsmördarhajen på svensktät semesterort också. Och alla postar samma länkar, berömmer varandra och tycker i princip likadant. Även när de ändrar åsikt. Faktiskt läskigt på riktigt. Men jag gör som när det blir för pinsamt på TV:n. Jag zappar till en annan kanal. Facebook!!!