1. Olof Palme
När jag var liten ville jag bli Olof Palme. Det är ingen i min familj som riktigt förstår vad det där kom ifrån. Men vid 4 års ålder svarade jag tydligen just det på frågan ”Vad vill du bli när du blir stor?”.
”Olof Palme”, sa jag bestämt. Och jag tror knappast jag menade statsminister, partiledare, socialdemokrat eller medelålders man. Det fanns ingen som helst politisk propaganda åt det hållet i mitt hem, så min tidiga förkärlek för denne politiker är ett enda stort mysterium. Men jag var mycket säker på min sak och blev väldigt arg när nån försökte förklara att det inte gick. Jag hade till och med en idolbild på Olof Palme (ett tidningsurklipp) i min låda med leksaker och andra viktiga grejer, som lego, nappar och Barbies. Och när Olof Palme var på Tv så satt jag alltid som ett tänt ljus och tittade mer intresserat än om det varit barnprogram.
2. Prinsessbalettdansös
I förskoleåldern fick jag en fin spetsunderkjol av min mormor och den hade jag sen på mig dygnet runt och vägrade envist ta av mig. Jag tvingade mina föräldrar att titta på mina balettuppvisningar som gick ut på att jag skuttade runt i rummet, snurrade runt tills jag blev yr, gjorde baklängeskullerbyttor över möbler och stod på händerna i soffan. Eftersom jag redan då var mer av en köttbulle än en älva var det kanske inte så många som tog mina yrkesplaner som blivande prinsessbalettdansös på allvar. Och jag lade nog planerna på hyllan efter den gången jag ramlade med huvudet före i golvet efter en av mina gymnastiska ”balett”-övningar. Eller så tröttnade jag efter denna karriärpeak som den om inte döende så i alla fall blåslagna svanen…
3. Författare
Så fort jag lärt mig läsa så bestämde jag mig för att jag skulle bli författare. Astrid Lindgren var förstås den främsta idolen. Inte så originellt alltså. Jag var väldigt seriös i detta och började på mitt första romanprojekt på lågstadiet. Jag vill minnas att det var nån sorglig historia om nån flicka som var inlåst i ett torn. Jag skrev också högstämd poesi om döda fåglar. Men jag var även en publikfriare av stora mått och skrev under mellanstadiet en putslustig äventyrsdeckare som min fröken på uppmaning av mina klasskamrater läste högt ur varje fredag. Det var…otippat nog….ett slags berättelse i Göta Kanal-stil där huvudpersonerna var de politiker som då var i ropet. Ja, Olof Palme var huvudkaraktär. Och det var en massa KGB-spioner, ubåtar och jakt på försvunna dokument. Den politiska kompassen var nog inte riktigt rätt, men vem brydde sig om det när Gösta Bohman fick klister istället för tandkräm på sin tandborste som led i en snillrik politisk konspiration. Som jag minns det dalade min stjärna först när klasskamrat T började konkurrera med sina blodiga krigshistorier inspirerade av Sven Hassels ”Döden på larvfötter”. Det var mycket handgranater och blodiga kroppsdelar som flög omkring. Vi vet ju alla att blod och död säljer bättre än politisk satirbuskis.
Jag har nog inte riktigt kommit över den här yrkesdrömmen. Jag tänker liksom ”Jaja, hur svårt kan det vara att skriva en bok. Björn Ranelid kan ju. Det gör jag nån dag när jag har tid.” Men det verkar ju inte som att jag riktigt haft tid. *host* Jag vet bara att det ska bli en trilogi, som utspelas i framtiden, och vad böckerna ska heta. Så nu ska det bara till en story och skrivas lite. Lätt som en plätt. Som sagt, så fort jag har tid…
4. Präst
Jag har alltid varit väldigt intresserad av religion. Mitt enda problem har egentligen varit att jag aldrig trott så värst mycket på nån Gud. Jag fnulade länge på det där, hur man skulle kunna få ha en sån där snajsig prästoutfit och knalla omkring i kyrkan och hålla på med högtidliga, maffiga ceremonier och ändå inte tro så värst mycket på Gud. Jag kom fram till att det gick nog inte alls. Så då ville jag forska i exegetik istället, men sen insåg jag att då var man förmodligen tvungen att läsa en massa grekiska, latin och tyska. Plus att man skulle sitta och damma nånstans och doktorera i nåt som inte en jävel bryr sig om. En så obetydlig framtid kunde jag inte tänka mig.
5. Journalist
Jag insåg till slut, efter att ha uteslutit nästan alla andra existerande yrken, att det enda jag egentligen skulle vilja jobba med på riktigt var nåt som hade med skrivande att göra. Nåt där man fick hålla på med en massa olika saker, snoka i ditt och datt, synas och låta. Så då blev jag det. Och det var ju intressant. Och samtidigt kanske inte alls det jag hoppats på. Men det är en helt annan historia.
Så nu jobbar jag med nåt helt annat. Som jag aldrig nånsin drömt om.
Det jag helst av allt skulle vilja bli nu är Vint Cerf. Fast det vill jag mest bli för att jag vill ha hans titel och hans visitkort. Han är Chief Internet Evangelist. Jag kan inte tänka mig en snajsigare titel.
Men jag är inte den som är den. Jag kan även tänka mig att bli diktator för nåt litet sydamerikanskt land eller maffiaboss på Sicilien. Eller guru. Inom nåt område. Nån som alltid får sitta i en TV-soffa när det är just mitt område på tapeten. Och förklara hur det ligger till. Jag kan skriva böcker om mitt område. Och jag kan vara Chief Evangelist. Inom nästan vad som helst. Det gäller bara att komma på vad. Kanske en helt ny religion?
The sky is the limit, som Gud sa.
(Och mannen på bilden är varken Olof Palme eller Gud, det är Vint Cerf. Om det nu var nån som inte listade ut det).
Fem minuter du aldrig får tillbaka 