Jag måste (eller måste och måste, ingen tvingar mig under vapenhot direkt) erkänna att årets upplaga av #blogg100 känns lite avslagen för egen del. Jag har inte lust att skriva, känner mig allmänt oinspirerad och vill mest av allt dra täcket över huvudet och i bästa fall kika fram igen i maj nån gång. Jag har sällan känt mig så in i märgen trött, frusen och allmänt håglös som jag gjort den här våren. Jag sätter mig ner för att skriva, och lyckas bara med stor möda kränga ur mig en rad ganska intetsägande meningar. Det tar emot hela tiden.
Det är inte precis grogrunden för några stora tankar, eller ens några små. Jag tycker att det är trist helt enkelt. Trist att skriva, trist att tänka och trist att sen läsa.
Bloggar som koncept känns just nu på det hela taget lika nytt och fräscht som den smutsgrå snöhögen som långsamt tinar bort ute på parkeringen.
För att bli inspirerad och se vad andra egentligen bloggar om gick jag med i en grupp i ett sociala medier-forum (vi kan kalla det Facebook) för #Blogg100. Där anmodas deltagarna i årets upplaga att dela med sig av sina alster. ”Spännande!”, tänkte jag. Nej, nu ska jag vara ärlig. Jag tänkte kanske möjligen lite lojt ”okej, jag ska kolla lite vad folk skriver”. Jag tänker att när man postar en länk till ett blogginlägg i en grupp med flera hundra medlemmar så har man kanske filat lite extra, valt ut ett bra inlägg som man tycker står för ens skrivande och tänker sig att det här vill jag verkligen, verkligen att andra ska läsa, engagera sig i och kommentera. Ungefär ”Det här är betet för att få andra att nappa på att läsa min blogg, återkomma och engagera sig framåt”.
Okej. Så har nog inte folk som gick med i den gruppen tänkt när de postade sina inlägg, eller så tänkte de så…och det gör mig lite bekymrad. Det är mycket möjligt att jag missat gruppens syfte och att det inte alls finns nån sån ambition. Jag tänker lite så här att den är till för att ”sälja in sin blogg”, ”få inspiration av andra”, ”hitta nya spännande bloggar att följa”. Andra kanske tänker ”det står att jag ska posta länken till alla mina inlägg i blogg100, så då gör jag väl det”.
Jag vet inte hur jag ska säga detta på ett snällt sätt, eller om jag egentligen borde säga det alls, men…det har hittills varit en antites till spännande att läsa inläggen som postats där.
För att tala klarspråk – det är väldigt många människor där ute som varken kan skriva eller har nåt att säga. Det känns väl på sätt och vis skönt, för då behöver jag verkligen inte skämmas för att jag inte presterar nåt innehållsmässigt högkvalitativt eller stilistiskt nyskapande här. Men samtidigt…vad vill alla de här människorna egentligen med sitt skrivande? Det är den kvardröjande känslan efter att ha plöjt ett antal olika inlägg som postats där. Ändå ett slags förbryllad nyfikenhet inför hur och vad andra har för ambitioner med sitt skrivande.
Det blev en direkt rekyl till mig, för mitt eget syfte borde jag i alla fall ha kläm på. Om jag inte har nåt att säga, varför envisas jag då med att skriva? Framför allt – varför i hela friden förväntar jag mig att nån ska ta sig tid att läsa det? Vad ska bloggande ge mig? Vad ska min blogg ge de som läser? På det sättet kan jag mycket mer sympatisera med nån som har en matblogg, en stickblogg eller en politikblogg. Det finns ett tydligt uttalat syfte – att dela med sig av sina alster, inspirera andra, utbyta erfarenheter eller skapa opinion eller inspiration. Det är ett syfte som är hyfsat lätt att förstå, och lätt att förhålla sig till som läsare. Liksom om man är så pass känd att ens vardagliga göranden på nåt sätt skapar ett egenvärde (vilket jag generellt är lite tveksam till, särskilt när jag läst kändisars bloggar). Men annars, hur motiverar man att okända människor ska lägga sin tid på att läsa ens löst sammanhållna funderingar om ditt och datt dag ut och dag in? Det är väl egentligen ganska duktig hybris att anse att det man själv häller ur sig lite oengagerat på en kvart är så pass intressant att alla andra människor exalterat bör kasta sig över det för att se vad man har tänkt, gjort eller tyckt sen sist?
Eller rätt så mänskligt. Men det förklarar bara ens egen drivkraft, och som avsändare så har man väl i alla fall nån enstaka gång funderat även på mottagaren?
När jag startade den här bloggen var det för att ha en pausblogg. Det var mitt uttalade syfte att skriva kort, roligare, fånga tankar, posta bilder på och länkar till roliga saker. Helt enkelt skapa en blogg för förströelse – min och andras. Men nu är alla bloggar såna, och hela nyhetesflödet faktiskt. Klickbete, kul grejer, infall, nåt som är lättsmält och lättuggat, random åsikter utan större eftertanke. Det är inte det jag (eller andra?) saknar. Det är snarare genomtänkta tankar, längre resonemang och fördjupning som saknas. Inte bara i bloggvärlden – utan totalt. Att bara tillföra innehåll till ett infoflöde som redan svämmar över av meningslösheter känns ganska…själviskt.
Jag vill särskilt poängtera att jag i ovanstående ”experiment” lagt mig vinn om att läsa helt nya bloggar (dvs som jag inte läst förut och vars skapare jag inte känner till sen innan) för att försöka skapa mig en bild av vad deltagarna i #blogg100 generellt skriver om och är engagerade i, samt får ett genomsnittligt intryck av hur och vad andra bloggar om. De bloggar jag redan valt att läsa har jag från början ändå lagt till i mitt flöde för att de intresserar mig, så de går inte riktigt att använda som ”nya impulser”.
Fast jag oftast tycker att huvudsaken är att nån skriver med inlevelse och engagemang, och faktiskt kan intressera mig för nästan vilka texter som helst bara de är hyfsat välskrivna och/eller har nåt viktigt eller underhållande att säga, så tyckte jag inte att särskilt många bloggar jag läste ens levde upp till den miniminivån. Det är ett ganska dåligt betyg.
Det är kanske väldigt, väldigt tragiskt att själv skriva oinspirerande och tråkiga pliktinlägg och sen klaga på att många andra gör samma sak, men helt ärligt blev resultatet av det här experimentet nästan det omvända mot vad syftet var. Dvs jag tappade nästan sugen helt för att nånsin mer blogga. Och det kanske inte riktigt var meningen…eller så var det precis det som var meningen.
Det blir ännu mer intressant att tänka på detta i förhållande till ett inlägg jag skrev första året jag var med i blogg100. Det var ett rätt irriterat inlägg om snobbismen i att tycka att man är så bra på att skriva så att man inte behöver fåniga projekt som blogg100.. Min tes var att huvudsaken är att man själv vill delta och gillar att skriva. Nu är jag faktiskt inte så säker på att jag fortfarande företräder den inriktningen.
Lyckligtvis skiljer det sig ganska mycket åt kring vad man tycker är intressant att läsa, så förhoppningsvis finns det läsare för alla olika bloggar. Kanske skriver också väldigt många för att få skriva, inte för att bli lästa. I det fallet så är syftet uppfyllt hur som helst. För man kan ju leka med tanken att allt inte behöver vara läsvärt bara för att det görs läsbart. Å andra sidan kanske det man vill säga själv alltid är skrivvärt (för en själv)? Det kanske är good enough?
Så kanske är det helt enkelt det jag ska fråga mig framåt:
Är det här läsvärt?
Om det inte är läsvärt, är det i alla fall skrivvärt?
Om det inte är nåt av det kanske man bara ska låta bli?
Jag ska sova på saken…
#15
Fem minuter du aldrig får tillbaka 
Gud så befriande det var att läsa detta och se att det inte är jag som sitter och är snobbig och tycker att det liksom fattas nåt…
(Jag har för övrigt också sovit på saken och kom fram till att livet är för kort för att springa med bara för att ”alla andra gör det”, när man egentligen tycker att tåget går på fel håll. Typ. Jag får hitta ett tåg som går i en riktning som känns mer rätt.)
Personligen stör jag mig nog mest på att det inte verkar finnas något intresse för att föra någon slags dialog – eller ens svara på kommentarer – om det man skriver om. Inte ens i de bloggar som lyckas skriva något som väcker intresse och nyfikenhet. Jag tror visst att folk skriver för att bli lästa, men det ska vara en enkelriktad uppmärksamhet. Bloggarens jobb är gjort när hen klickar på publicera-knappen.
Tja, så kanske det är…? Men det tilltalar mig bara inte.
När sociala medier var nytt och spännande, the grej of the day och sådär, då var det ju dialogen det handlade om. Allas möjlighet att vidga sina vyer, mötas och få nya perspektiv. Nu känns det som att det bara handlar om att synas och höras.
Där någonstans tappar jag intresset. Vad är grejen med att prata rakt ut och hoppas att nån lyssnar? Sen då?
Hm. Jag borde helt klart skriva ett eget blogginlägg om det här istället för att prata sönder ditt kommentarsfält…! Men jag blev glad att inte vara den enda som reagerat. Och för mitt eget höga nöjes skull är jag glad att du fortsätter skriva. Jag slösar så gärna mina fem minuter här!
Min man sa nåt bra ”Det är de snälla som räknas”. På det sättet måste det också vara de som delar med sig av sina tankar (och lyssnar) som är de som räknas. Och du räknas. För du lyssnar, även när du pratar. Jag har förstått att folk lyssnar på olika sätt (och ibland inte alls). Det som är en stor sak för mig är en liten för andra. Det som kommer lätt i ord för mig kräver mycket av nån annan. Allt man lägger sin energi och sitt engagemang i är viktigt – om så bara för en själv. Det är faktiskt inte det sämsta. Hur viktigt det är för andra måste faktiskt komma i andra hand ibland. Även om det ibland känns som att kasta pärlor för svin. Men det är dina pärlor. Kom ihåg det.
”Det är de snälla som räknas” är en fantastisk maxim, på alla möjliga sätt och vis. Och att räknas är också en väldigt fin sak. Jag spar dem – båda – och kommer igen med både delandet och lyssnandet. Vilken dag som helst nu… :)
Tack för fina ord!