Raindrops on roses and whiskers on kittens

whiskers
Hej igen kära bloggläsare!

Hur mår ni? Vad åt ni till lunch? Blev era liv som ni förväntade er?

Jag minns att jag på en fest skapade en awkward stämning genom att plötsligt mitt i ett kallpratande med en person jag inte känner så väl fråga ”Är du lycklig?”.
Jag kunde lika gärna ha frågat om hen brukade snorta kokain, vad hen hade för sexuella preferenser eller om hen nånsin fantiserat om att döda en annan människa.
Så jag tar tillbaka frågan. Den är provokativ. Uppkäftig. Oartig. Privat.
Fast jag skulle uppriktigt vilja veta vad som gör andra människor lyckliga. Och nej, inte den där med ”att få vara frisk” eller ”att min familj mår bra”. Det andra.
Vad är livskvalitet? Vad är guldkant? Vad är basic jävla happiness?
I ditt liv. I andras liv. I livet.

För jag försöker desperat komma på vad jag tycker är roligt. Vad jag gillar. Vad som gör mig, om inte lycklig, så i alla fall mindre olycklig (jag vet, jag framstår som lite ambitionslös ibland).

Jag minns att jag gillade att vara riktigt jävla mätt. Men det gillar jag inte längre. Jag gillar inte att vara hungrig heller för all del. Jag gillar konceptet mat. Jag tycker bara inte längre om att allt jag äter måste passera genom min kropp. Det verkar så omodernt. Så futilt. Sånt slöseri med tid. Jag dricker en latte, ett glas cola, en shake i tetra. Ticktack, tiden rinner. Innan du hinner svälja.

Jag minns att jag gillade att shoppa. Jag har försökt lite med det från och till fortfarande, men jag gillar inte att ha en massa saker vilket något förtar glädjen i att skaffa sig nya prylar. Jag känner allt oftare nåt slags äckel över att kunna köpa sig nästan allting. Och gränslös frustration över att inte kunna köpa det jag mest behöver. Ticktack, tiden rinner. Den som har mest prylar när hen dör får ingenting ta med sig dit hen går.

Jag minns att jag gillade att jobba. Så där när man hade flow, fixade saker och bara fick det att hända. Gick omkring och dög. Uppfylld av sin kunskap, kompetens och möjlighet att prestera och leverera. Nu bär jag runt på en laptop från ett mötesrum till nästa och sen är dagen slut, och jag också. Utan att egentligen ha gjort nån nytta alls. Ticktack, tiden rinner. Den räcker aldrig till. Du räcker aldrig till.

Jag minns att jag gillade att ha party och gå ut, festa, dricka drinkar och bli uppspelt spexig. Göra mig fri och sorglös. Nu vill jag helst bara gå hem och se ”På spåret” och göra en svag latte i min Nespressomaskin. Uppspelt blir jag när jag kan gissa vart vi är på väg redan på 10 poäng. Fri blir jag aldrig. Ticktack, tiden rinner. Snart är vi framme vid slutdestinationen.

Jag minns att jag gillade att sova. Nu vill jag aldrig gå och lägga mig, för jag vill inte att det ska bli morgon. Jag vet att jag är lika trött oavsett hur mycket jag sover, så det känns som slöseri att ägna en massa tid åt sömn. Ticktack, tiden rinner. Snart vaknar du aldrig mer.

Jag minns att jag gillade att se filmer, läsa böcker, lyssna på musik, gå på konstutställningar, gå på teater, se nya platser, träffa nya människor. Nu blir jag ledsen över allt jag inte kommer att hinna se, höra, läsa, uppleva, känna. Alla jag inte hinner träffa. Det går för fort. Tiden är för kort. Allt flimrar förbi. Vad ska jag välja av allt jag borde hinna? Ticktack, tiden rinner. Snart är allt över.

Jag minns att jag gillade kaniner, glass, nagellack med glitter, afternoon tea, kakfat på fot och kuddar med fjärilar på. Raindrops on roses and whiskers on kittens, bright copper kettles and warm woollen mittens och brown paper packages tied up with strings. Nu gillar jag mer att jag brukade gilla de sakerna. Ticktack, tiden rinner. Om tusen år finns inget kvar.

Jag minns att jag mest av allt gillade känslan av att vad som helst kunde hända. Jag var på väg nånstans, och det var mest troligt till nåt bättre. Framåt var alltid bra. Framåt var alltid nytt. Det fanns alltid ett ”sen”. Att längta till och sträva efter. Uppnå.
Nu hatar jag känslan av att vad som helst kan hända. Jag står stilla och framtiden rusar emot mig med draget svärd och jag vet inte hur jag ska försvara mig. Tiden som är ”sen” krymper och tiden som var ”då” blir större. Ticktack, tiden rinner. Snart är du borta.

Jag tror att det är precis där det sitter. I den skyddslösa bröstkorgen. I insikten om att det mesta är lull-lull och att det är en skör, skör hinna mellan alla de vardagliga små ritualerna vi lagt oss till med för att hålla dödsångesten i schack och avgrunden i att inse att allt du har kan tas ifrån dig lätt som en plätt. Och vem och vad ska trösta dig då? Då när du inser att allt bara är distraktioner? När kaniner, glass, raindrops on roses and whiskers on kittens inte räcker? När du står där i det iskalla strålkastarljuset och får frågan ”Blev det här som du hade förväntat dig? Är du lycklig?”.

Du har en livskris, sa en väninna bestämt. Ta ett wienerbröd istället.
Nej, jag har ingen livskris. Jag har en dödskris.
Jag är uppfylld av min egen dödlighet. Förlamad och chockskadad över att jag (JAG!) gick från löftesrikt knoppande (nåja…) till vissnande innan jag hann slå ut i full blom. Att jag kan dö. Att jag mest troligt kommer att dö. Och att det kan hända när som helst. Precis när som helst. Jag vill absolut inte vara med när det händer. Absolut inte.
Men mest av allt är jag rädd att jag inte ska ha hunnit bli lycklig innan det händer.
Skynda, skynda. Ticktack. Bli lycklig nu. Snart kan det vara för sent.

#2

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s