#blogg100 – tredje gången gillt

blogg100-logotype
Jag hade helt glömt bort att det var den tiden på året. Den då man hoppar på utmaningen att blogga hundra dagar på raken.
Nu inser jag att det körde igång redan igår, men jag brukar för det mesta inte vara så noga med petitesser som hur andra bestämt att nåt ska funka.
Jag har absolut ingen inspiration, ingen lust att skriva (eller lust till så mycket alls faktiskt) och tycker att allt som kräver nån typ av ansträngning är oerhört motigt. Just därför tror jag att det blir alldeles utmärkt att hoppa på den här bloggutmaningen igen.

Jag brukar ta mig an allt som händer mig i livet som nån typ av problem som ska lösas. Det är både bra och dåligt. Bra för att utgångspunkten är ”så här kan det väl inte vara meningen att det ska vara?”. Dåligt för att jag i många fall lägger orimligt mycket energi på att försöka lösa saker som inte kan lösas, och fastnar i en loop kring den saken. Lite som en sån där robotdammsugare. Energiskt men planlöst åker jag runt och försöker suga upp problem jag hittar, men står modlöst och brummar när jag inte kommer in under soffan. Kör in i soffkanten gång på gång. Pang – det var stopp. Pang – det var stopp. Pang – det var stopp. Men dammet finns ju där. Det ska sugas upp. Pang. Pang. Pang. Tills jag är på randen till utladdning och får retirera tillbaka till laddstationen. Sen brummar jag ut igen och dammsuger lite, tills nästa gång jag kommer till soffan.
Nåja, den där liknelsen var säkert kass. Den nya tidens robotdammsugare är säkert mer effektiva och lär sig att undvika soffan. Jag städar här borta där jag kommer åt istället. Eller så blir de skrotade och så kommer det nån ny och fräschare modell som är slimmare och kommer in under soffan utan problem.

För några år sen var jag under en längre period nedstämd. Mest på grund av att mina levnadsbetingelser ändrades ganska grundligt och jag helt enkelt inte var så pigg på dessa förändringar jag inte själv valt. Till sist insåg jag att håglösheten behövde åtgärdas och tog mig an uppgiften på samma sätt som man beslutar sig för att fixa sina naglar eller städa på vinden. Eller kanske mer som att gå en kurs. På den här kursen lärde jag mig bland annat att om man slutat tycka att allt är roligt ska man tvinga sig att göra saker man brukade tycka var roligt innan man började tycka att allt var tråkigt. Man ska liksom schemalägga de här roligheterna och försöka väcka sin djupfrysta entusiasm till liv genom att tvångsmässigt tvinga sig att utsätta sig för kuligheter.
Oh joy…
Jag vill dock minnas att det fungerade. Eller så tröttnade jag bara på att vara miserabel. Jag brukar ju det. Tröttna. På nästan allt. Det är därför jag tycker om den här sortens valfria tvång som en bloggutmaning. Det är ett sätt att försöka lura sig själv. Jag minns att jag tyckte att det var roligt att skriva, och att blogga.
Så nu ska jag bara hamra in det minnet i kroppen med ett regelbundet hamrande på tangenterna.

Då kör vi då #blogg100 anno 2015.

#1

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s