Januari and the day that never came

Idag läste jag två saker som fick mig deprimerad.

Nej, förlåt…jag var rätt deprimerad från början så jag ska inte skylla på det.

Förresten, jag är övertygad om att människor som är deprimerade är lite mer intelligenta än andra, för de fattar hur illa saker är. Att vara lycklig är att befinna sig i nåt slags konstant förnekelse. Men jag ska erkänna att jag faktiskt hellre varit sorglöst dum i huvudet. Om man nu fått välja. Men det verkar svårt att programmera om nåt som liksom fanns där från början. Som man aldrig valde. Som liksom kom på köpet. Det som setts kan inte oses. Eller så beror det bara på kemisk obalans i hjärnans synapser (jag bara drar till med nåt nu, men ni lär ju inte märka nån skillnad). Hur som helst, jag tror att depression inte bara är en fråga om läggning utan också en fråga om januari. Jag hatar januari. Det är som årets Mordor. Det finns inget jag tycker om med januari. Det är en luthersk månad. Inget är kul och allt är svårt, mörkt och trist. I november kan man liksom få äta choklad och sura om det är för deppigt, men i januari då ska man liksom ta nya tag, vara så jävla käck och påbörja saker. Man ska lämna julmys och nyårsdekadens bakom sig och träna, äta kli och gå upp i ottan och mjölka korna.

Men alltså, de här två sakerna som gjorde mig deprimerad var inte ens några politiska utspel utan det var en passage i ett inlägg i Underbara Claras blogg som handlade om hur härligt hon tycker att det är att ”komma igång” igen. Jag insåg då hur jävla lite jag tyckte om att börja jobba igen efter ledigheten, och hur mycket jag saknar att känna så inför mitt jobb. Att det ska bli kul, att jag vill ta tag i saker och det känns pepp.

Även om jag alltid är svårstartad efter ett lov så är jag glad att känslan i kroppen när jag tänker på mitt jobb är positiv! Tycker att det är deppigt med det där ständiga nedräknande mot hur många dagar det är kvar till nästa helg eller nästa semester. Som många ägnar sig åt på Facebook. Inte för att det är något fel i att göra det, utan bara för att det verkar så otillfredsställande och jobbigt att bara leva för ledigheten och se livet som en transportsträcka till den.  När majoriteten av dagarna faktiskt innebär jobb. Jag har själv haft en sådan jobbsituatuon under en period (plus att skolan kändes så i vissa perioder).  Och jag är väldigt glad över att det inte känns så längre.  Att jag kom därifrån innan vantrivseln handlingsförlamade mig totalt. För det är kanske det som är det luriga med ett jobb man vantrivs med: Tillslut blir man så nedgången av att vara på ett ställe där man inte trivs att man kanske inte ens orkar börja leta efter något annat, fastän man vill.

Ändå gillar jag ju det område jag jobbar med. Jag gillar bara inte mitt jobb. Och på nåt sätt gick det här rakt in. Vad är det som hindrar mig egentligen? För jag vantrivs verkligen. Jag har försökt gå runt det där i flera år, och det kanske beror på ditt eller på datt och det kanske blir bättre om jag ”bara”. Men det blir det aldrig. Det funkar bara inte. Jag känner mig bara mer och mer som om jag inte kan nånting, fast jag visste vad jag kunde innan jag började där. Jag har inte världens bästa självförtroende generellt, men inom vissa sfärer så vet jag att jag KAN och framför allt att jag kan jobba hårt när det behövs. Där jag är nu är det så mycket annat som tar fokus från det jag kan, vill och är bra på. Jag får nästan aldrig ägna mig åt sånt jag är bra på, och det dödar faktiskt all lust och kreativitet. Jag har helt enkelt börjat tänka att jag inte förtjänar bättre. Men varför skulle jag inte göra det? Varför skulle inte jag förtjäna att ha ett jobb där jag trivs och där jag känner att jag gör nån nytta?

Förut räknade jag sällan ned mot helg, semester eller ledighet. Inte för att jag inte gillade att vara ledig, men för att jag gillade att jobba också. Nu vill jag bara vara ledig så ofta jag kan, och tycker att det är deppigt att behöva gå till jobbet. Inte bara deppigt utan direkt jobbigt. Och jag kan inte längre avgöra om det är det här jobbet eller om det är jag. Jag kanske bara inte tycker om andra människor. Jag kanske bara inte kan göra mig till socialt. Jag kanske bara inte kan nåt egentligen. När man tillräckligt länge jobbat nånstans där man inte får utvecklas så slutar man tro att man kan, och hur ska man då kunna söka ett nytt jobb eller gå ut och sälja sig (nu menar jag alltså inte bokstavligt…eller ja, kanske. Det är också en slags horeri. Ett själsligt).

Det andra saken som gjorde mig deprimerad var att läsa sammanfattningen av en bok som heter ”Marshmallowtestet – att bemästra självkontroll”. Den bygger tydligen på nåt experiment på Stanford där en forskare gav barn en marshmallow, sa att om de inte ätit upp den när han kom tillbaks skulle de få en till och sen gick ut ur rummet och var borta i upp till 20 minuter. Experimentet skulle sen visa att de barn som kunnat motstå att äta upp sin marshmallow på alla sätt fick ett lyckligare liv. Och lägre BMI (NO SHIT SHERLOCK! Vem hade kunnat ana…).
Varför det gjorde mig deprimerad? För att jag ätit upp marshamallown medan gubben var kvar i rummet och hotat honom med smörj om han inte berättat var han gömt resten av påsen. Eller för att jag tycker att det är ett grymt experiment att utsätta ett barn för. Och för att jag vet att ”allt kommer till den som väntar” inte stämmer. Och för att det egentligen inte handlar om självbehärskning, utan om man tror på det man blir tillsagd och litar på att man får en belöning för det man avstått, jobbat för eller blivit lovad. Så tänker jag på den där lilla tjejen som satt vid fönstret på lekis hela dagen, och skippade docklek, fruktstund och att rita prinsessor, för att hon trodde på att ”om du stannar här en timme så kommer vi och hämtar dig”. Jag kunde nog inte klockan än, men nog fan fattade jag att jag blivit fetinglurad efter en stund, att det bara var nåt de sa. Allt kommer inte till den som väntar.
Jag hatade verkligen lekis. Jag hatade att behöva umgås med andra barn. Jag tyckte att de var obegripliga och skrämmande. Allt planlöst springande, alla höga skrik, alla lekar som gick ut på att knuffas och nypas, alla som var oaktsamma med saker jag var rädd om, alla meningslösa ritualer (sitta i en ring och äta frukt, why?), alla nya regler som ändrades hela tiden (det är fult med rosa, det är fult med långt hår, det är töntigt att rita prinsessor, banan är en äcklig frukt). Jag förstod ingenting. Jag ville rita, läsa böcker och pyssla. Jag ville leka med en kompis åt gången. Jag ville inte lämpas av i nåt slags cikursmanege och tillbringa dagarna med imbecilla skrikhalsar med tveksam mognadsnivå. Ja, jag var sjukt lillgammal. Nej, jag hade inte umgåtts i större barngrupper innan. Nej, jag kommer inte från Bullerbyn. Ja, jag satt verkligen vid fönstret och stirrade nästan varje dag i ett helt år. Sen började skolan, och då var jag redan desillusionerad. Det var inte mina regler. Det var inte människor jag valt. Det var nåt som skulle göras. Och hur visste jag egentligen att det inte var så att det var mig det var fel på? Allt kanske egentligen var helt normalt. Allt utom jag. Så det var bara att bita ihop och gilla läget.

Så båda sakerna handlar egentligen bara om samma sak. Att vara nånstans där man inte trivs, och tänka att om man bara väntar tålmodigt så kanske det går över eller så är det bara smällar man får ta – för att man inte riktigt, riktigt passar in i den här världen. Eller den där världen. Eller riktigt nånstans.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s