Osköna hem

skonahem
Jag har i vanlig ordning påbörjat en massa inlägg som jag ej orkat skriva klart. Trots att semesterns tredje vecka närmar sig slutet och jag har en hel vecka till så vägrar den där extra energin och avslappnade känslan att infinna sig. Nu ska sägas att jag lagt en hel del tid på planering inför höstens prövningar, att träna och att vara social utanför ”hemmet” så särskilt mycket tid har inte tillbringats framför datorn. Och när det hänt har jag mer velat slösurfa än skriva nåt. Lika illa är det med bokläsningen, som jag i min naivitet trodde skulle få ett uppsving när matlagning, disk, städning och liknande sysslor strukits från ”to do”-listan (nåja, inte helt..men har man fyra tallrikar, två glas och mest äter keso och macka hemmavid samt inte har tillgång till några städattiraljer är tiden man lägger på dylika aktiviteter ändå försumbar jämfört med normalläget). Men ro att läsa kommer liksom aldrig. När jag väl läser så plöjer jag en bok på några timmar, men mestadels öppnar jag en bok, läser några sidor och blir sen sittande med den i knäet och funderande på nåt annat. Spelar ingen roll hur intressant boken verkar, det är som att jag inte har lust bara.

Nåt jag däremot fått stor lust till är att köpa och läsa inredningstidningar. Jag vet att jag skrivit om det förut, att jag har ett stort intresse för heminredning. Det är liksom bara så att jag inte direkt inreder mitt eget efter några som helst uttalade idéer eller stilmässigt konsekventa tankar. En ganska lång tid nu har jag inte heller orkat med det, då det för mig inte ens kunnat tjäna som verklighetsflykt utan bara blivit en ledsam påminnelse om ett hem jag inte trivs i och den hela tiden återkommande insikten att vi inte vill ta några beslut, köpa nåt nytt, fixa nåt gammalt när vi ”ändå ska flytta snart”.
Dessutom har energilösheten och insikten om att det krävs en stor utrensning av saker innan man kan ta in nåt nytt, göra om eller tänka om satt stopp för tillfälliga infall kring hemförbättringsprojekt.
Nu har den här evakueringshistorien och grannens bärsärk till slut lett till både tillfällig och kommande permanent flytt. Så plötsligt kommer allt i en ny dager. Visserligen kommer vi att flytta till en nästan exakt likadan lägenhet (minus vattenskador och galen granne…hoppas vi), men vår kompensation blir åtminstone på pappret att den ska snyggast till innan vi flyttar in. Så vi liksom vinner nåt på all denna misär. Det, samt att det är en annan lägenhet. Jag tror att mycket av aversionen mot den vi bor i (läs: bodde i) berodde på saker runt omkring mer än själva lägenheten (även om den har en hel del brister i sig själv, om man nu inte är ett stort fan av 50-talets planlösningar och att bo intill ett tågspår). Det började inte bra när vi i princip blev lurade av tidigare hyresgäster om vilket skick lägenheten var i (de hade möblerat och dolt allt skabbigt, alla skador och allt trasigt och kom med undanflykter varje gång vi ville komma och titta, mäta och kolla på lägenheten) samt läget med grannen över (som då eskalerat nåt enormt under tiden vi bott där). Så den första månaden helrenoverades (nåja, vi snackar hyresrätt så det handlade om att måla och tapetsera om det som var allra skabbigast samt byta sprucket handfat och lägga nytt golv i nåt rum) det medan vi bar runt möbler i olika rum, levde bland kartonger och hade allt inplastat. Precis då hade de första tecknen på sjukdomen kommit och jag var helt slut hela tiden. Så när vi såg att alla parkettgolv var skadade och de godkända omslipning så orkade jag bara inte med det också, utan sa att de fick göra det senare.  Vilket aldrig blev gjort. Nu kan man tycka att det var lika bra….
Ur mitt perspektiv var hela flytten en flopp. Vi fick det större än innan, men jag vantrivdes nog redan då…och sen blev väl allt bara värre.

För att korta ner allt det till kärnan så känns det faktiskt som att börja på nytt nu. Jag vet att det kommer att bli jobbigt, rörigt och ta lång tid att komma i ordning. Jag vet att vi måste rensa ur, göra oss av med saker, tänka om och köpa nytt (vilket i sig inte är ett problem – annat än ekonomiskt möjligen, men det krävs ju att man gör sig av med saker och tänker lite smartare kring vad man behöver). Men förutsättningarna är annorlunda nu. Vi kan också ställa högre krav gentemot hyresvärden och jag känner det också som att vi nu redan planerar för nästa flytt, men också tänker att vi ska ställa in oss på att göra det mysigt och optimera det både för nuet och framtiden. Hemma ska vara en trygg och vilsam plats, en plats där man vill tillbringa tid och dit man vill ta sina vänner. Det har väl inte riktigt känts så på ett tag…
Så vi har tänkt om när det gäller ytorna och rummen. Vad vi använder mest idag och vad vi saknat.

Vi har beställt lite nya möbler som ska levereras till den nya lägenheten och har redan en plan för ytterligare grejer som ska införskaffas.  Vi har bestämt att en del möbler ska vi inte ens ta med oss och andra saker ska vi behålla nedpackat tills vi känt efter vad vi vill ha för nåt egentligen. Jag har generellt sett rätt mycket ångest över att kasta fullt fungerande saker (jag är dessutom alltid rädd om alla mina ägodelar så det är sällan nåt går sönder eller blir jätteslitet = har svårt att kasta bort), men jag får väl inse att andrahandsvärdet på IKEA-möbler inte är så stort och att vår soffgrupp från Mio (som vi fortfarande älskar och som inte är trasig eller särskilt nedsutten) kanske inte kommer till nån snäll familj på landet.
Jag vet bara att när vi var studenter med taskig ekonomi och flyttade ihop (och var för långt från föräldrahemmen för att kunna plocka med oss ärvda saker) så var vår smala lycka att vi hade en kompis som flyttade norr ut och sålda av ett komplett bohag (där det mesta var från hans föräldrahem + lite IKEA-stuff) för några tusen.  När vi i flera år hade rätt snålt med pengar var det mycket sånt – köpa eller få saker av kompisar som bytte upp sig eller flyttade. Sen lämnade vi en del vidare till andra när vi köpte nytt. Så det är väl så jag tänker – att jag skulle önska att nån som behöver kunde få sakerna istället för att man bara dumpar dem (eller ens ger dem till Myrorna eller liknande). Jag skulle hellre ge bort till nån specifik person än att skänka till en organisation faktiskt. Vänner brukar tjoa BLOCKET, men mina erfarenheter där är typ att det ska prutas, konstras och bestämmas saker som inte hålls för några symboliska hundringar och att det enda som funkar är att skänka bort saker för att i alla fall få nån som hämtar. Då blir man nedringd. Frågan är då om det är folk som verkligen behöver det som kommer då, eller om de bara är ”ekonomiska”. Jag har inte uppfattat det som ensamstående mammor eller ungdomar som just satt bo som har möjlighet att komma med släp och hämta möbler.

Jag är ju ingen second hand-tjej precis och tycker normalt att loppisar är mest jobbigt (att hitta guldkorn bland drivor av junk är inte min forte. Jag får mest panik av att se så mycket fula och kasserade saker på ett och samma ställe), så jag har ingen erfarenhet av den marknaden. Men jag har sett att bytesgrejen är stor på Facebook, och har gått med i några grupper där nu för att reka lite. Det är väldigt fascinerande för mig att se vad det är folk försöker byta bort (öppnade BOB saft-flaskor…gamla solkiga garntomtar, urtvättade H&M-linnen eller annat junk, medan saker som faktiskt verkar ha nåt slags värde är mindre begärliga. Jag har iofs lite ”speciell smak”, men när jag la ut ett par dyra skor i ett sånt forum var intresset obefintligt). Så jag är lite rädd att saker som jag tycker är ganska fina faktiskt inte har nåt andrahandsvärde.
Jaja, kanske kan jag med bättre samvete slänga eller skänka saker om jag i alla fall först försökt byta, återvinna eller sälja dem.

Men jag tror att det här med inredningstidningarna ändå är ett steg mot att våga drömma om ett hem där man trivs, ett hem man vill vara i och som man vill lägga energi på.
Sen är det en helt annan sak att jag ser en massa ganska roande klichéer som återkommer i inredningsreportagen. Som nån skrev i en insändare i en av alla tidningar jag plöjt de senaste veckorna ”det är inredning för vita medelklasspersoner”. Och det är sant. Kan jag säga som vit medelklassperson. Man förväntas alla ha samma våta dröm om hur ett hem ska se ut (med några ”excentriska” små avvikelser som en turkos halltrappa eller en röd kökslucka, eller kanske till och med en skål eller en tavla som nån konstnärlig vän har målat) och där ingår lite ur kolumn A, lite ur kolumn B osv.  Det är ett recept med vissa grundingredienser för att baka sju sorters kakor (ingen av dem är baklava liksom).  Men även om jag inte alltid drömmer om samma saker så tycker jag om att se hur människor bygger sina egna dockhus, skapar sin egen värld och ibland tänker jag ”ahh, smart. Det där skulle jag kunna sno och stöpa om för min egen vision”. Det är viktigt att ska sin egen vrå, och just nu längtar jag enormt efter en blandning av rum för vila, återhämtning och social interaktion. Inte en plats för förvaring av saker eller samlingsplats för olika mindre genomtänkta impulsbeslut.

Det är början på nåt nytt, och förhoppningsvis bättre.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s