Ingen sömsmån för bullshit

Intressant! När jag inte ”måste” skriva nåt i bloggen varje dag så påbörjar jag inlägg och kasserar dem efter några rader (eller många rader om saker jag kanske inte borde skriva några rader alls om).
Jag vet inte hur man ska tolka det riktigt…
Att tvånget att leverera går före den nödvändiga kvalitets- & censur-filtret? Eller att lättnaden i att slippa gör att jag inte tar mig över tröskeln att harva igenom en tanke i alla fall två varv innan jag trycker ”flytta till papperskorgen” eller ”spara utkast”? Jag vet inte riktigt.

Jag tycker ärligt talat att det är lite för mycket KAOZ just nu. Lite för många bollar i luften. För att kunna greppa nån.
Det var skönt att dra iväg på en liten minisemester på tu man hand och sen med vänner, och koppla bort allt på hemmaplan. Men det känns lite som att jag är med i en film där nån desperat försöker springa ifrån en explosion eller en tsunami eller jordens undergång genom en smal korridor (btw, jag vill att mitt liv är gjort av det där materialet som dörrar är gjorda av i Hollywoodfilmer! Det kan vara en orkan, en istid, jordens kärna som exploderar, solen, Noaks ark-översvämningen  – men bara huvudpersonen hunnit in i ett hus och smällt igen dörren så är hen safe. Utom om det är styckmordspsykopater och zombies utanför. För de kommer att sticka in en hand genom ett hål som de gör i fönster, vägg eller dörr…). Det är bara att springa, men oddsen för att hinna fram är inte jättebra.
Måste jag då skriva specifikt om KAOZET? Eller alla bollar (i storlek som allt från bowlingklot till planeter) som cirkulerar ovanför mitt huvud och hotar att falla ned när man minst anar det.
Nej. Troligen inte. Men min hjärna är lite enkelspårig.

På tal om det så fick jag resultatet på den där Myers-Brigg-testen i slutet på förra veckan. Det var i princip samma resultat som jag fick när jag fusk-gjorde det hemma. Fast jag fick Extrovert istället för Introvert. ENTJ.
Alltså har jag precis samma sorts störda besserwissser-mentalitet som angavs förut, men jag vill inte längre styra i det fördolda utan vill härska och söndra lite mer pang på. DEN BORNE LEDAREN, står det som tagline. Hahahaha.
Eller hur? Jag skulle hellre skjuta mig i huvudet än att vara chef. Det är nog min mardrömsbefattning. Att utse mig till ledare är lite som att låta en grizzlybjörn vara dagisfröken.
Och jag tror att de flesta som känner mig skulle slå sig för knäna och skratta högt om de fick veta att jag kategoriseras som den typiska karriäristen. Det finns få saker jag är så lite intresserad av som karriär. Jag är snarare antikarriärist. Jag har gjort ungefär noll yrkesmässiga drag utifrån nån tanke på vad som gynnar mig karriärmässigt. ”Nä, jag hade ingen lust”, ”jag gillade inte det kontoret” eller ”jag kunde inte böja mig tillräckligt långt framåt på anställningsintervjun” tycker jag är fullt giltiga argument för att ha låtit en chans passera. Jag vet inte hur jag har blivit anställd nånstans egentligen, men det beror väl oftast på att nån som känner mig har gått i god för att jag är duktig och sen på att jag haft en bra CV (efter att nån gått i god för att jag är duktig på en ny arbetsplats. Det är som en chokladboll satt i rullning i pärlsocker det där…). Så jag vete fan vad som skulle hända om jag sökte jobb nu, när de håller på med olika typer av personlighetsanalyser och stresstester och jag inte längre skulle kunna komma undan med att vara helt utan rim och reson., på grund av nåt banalt som att jag kanske, eventuellt ibland är rätt bra på att jobba. Eller var.

Som när jag utan att blinka i en djupintervju berätta att jag på allvar tycker att en bra pedagogik att använda mot en vuxen person är att retoriskt fråga ”var bor strumporna?” efter att förklarat att alla saker i ett hem ”bor nånstans” och ”längtar hem” om de hamnar nån annan stans. Jag tror att jag lättade upp det genom att berätta att min man svarade ”mina strumpor har sökt politisk asyl under vardagsrumsbordet” på detta försök till uppstyrning. I verkligheten borde alla varningsklockor ha ringt ungefär där. Alert! En besserwisser med kontrollbehov som infantiliserar människor, och dessutom bara respekterar avbräck från ordningsstadgarna om personen i fråga är rolig.
Snacka om att vara krävande.
Ändå fick jag jobbet, vilket så här i efterhand kan framstå som lite av ett misstag. Både för dem och för mig.

Men nu hade jag ju ändå kryssat i att jag tyckte om hårda saker, och alltså finns det ingen återvändo. Sån här är jag, och det är bara att tugga i sig. Allt som stod där är sant. Och är det inte det så fick en organisationskonsult i alla fall fett mycket cash för att försöka tuta i mig, min chef och mina kollegor att det nog i alla fall kunde vara lite sant, och är en bättre gissning än att slicka på pekfingret och sträcka upp det i luften och se om en kråka landar på det.

Om mitt censurfilter är trasigt nån dag kanske jag fördjupar mig i hur denna profil tillhandahölls mig och hela den absurdistiska kontext som blir när en person med PMS och utan impulskontroll ombeds att delge världen sin åsikt. Eller så sparar jag allt det till mina memoarer. Som jag just idag bestämt ska heta ”Ingen sömsmån för bullshit”.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s