Social (in)kompetens

Jag har funderat ett tag på det här med social kompetens. Är jag socialt kompetent? I mina ögon är jag det. Jag kan kommunicera, jag lyssnar på vad andra säger och tar till mig av det (jag tar också till mig väldigt mycket av saker de inte säger) och jag tycker att jag har empatisk förmåga. Jag vill förstå och bli förstådd. Men samtidigt är det tydligt för mig att jag väldigt lätt stör mig på andra och i några fall blir direkt avigt inställd till andra människor och sen har väldigt svårt att ändra min åsikt. I många fall är det inte nåt problem då jag kan välja att inte ha nån djupare relation med såna människor. Men ibland är det svårare, som när man är placerad i ett sammanhang där man inte väljer vilka människor man ska interagera med. Det kan exempelvis vara i skolan eller på en arbetsplats.

Jag tror att jag har väldigt svårt för sånt jag upplever som ”falskt”. Jag vill inte sitta i lunchmatsalen och småprata om helgen med nån som jag vet pratar skit om mig, nedvärderat mig inför andra eller försatt mig i nåt taskigt läge. Inte så att jag behöver vara otrevlig. Jag vill bara inte interagera med den personen mer än jag måste. Jag har svårt för att kallprata med en person jag inte har nåt intresse för. Och mitt intresse dör när jag upplever att en annan person är respektlös mot mig. Jag har nog en väldigt låg tröskel inför sånt, och svårt att efter en viss frekvens av upprepningar av ett sånt beteende alls hitta tillbaks till ett neutralt läge.
Ibland så tänker jag förstås att jag måste vara väldigt ”speciell” och svår eftersom många andra inte verkar ha nåt som helst problem med att sitta inför mig och kaskadkräkas verbalt över nån person de inte stååååår ut med, och sen kommer den personen och då är det inte bara ”hej” utan ”heeeeej, hur äääär det? Hur var din helg?” och leenden och skratt. Jag har ofta suttit där som en fågelholk och verkligen funderat på om det som jag nyss hörde var nån typ av hörselhallucination. Jag fattar inte den grejen. Jag blir väldigt nervös av det beteendet, för det indikerar förstås att den personen lika gärna kan prata skit om dig eller nån annan, oavsett hur trevlig hen är mot en.

Jag menar inte att man ska slå folk på käften som man inte gillar. Jag menar bara att för mig är det en lång process som leder fram till ogillandet – jag tar in en massa saker som händer och så kommer jag fram till att ”den här personen är inte schysst mot mig” (eller mot andra. Det ena går ofta hand i hand med det andra. Inte alltid, men oftast). Då vill inte jag lägga nåt extra på den personen. Jag försöker att vara ”korrekt”, men jag har tyvärr ett extremt dåligt poker face. Det är väl det som gör det till ett större problem för mig än för många andra. Jag kan inte lika lätt ”slå på” den funktionen att vara trevlig mot nån jag egentligen inte vill vara trevlig mot.
Det känns för mig som att göra våld på sig själv. Förnedrande. Jag vet precis varför jag känner så. Det är helt logiskt för mig. Jag kan inte ta skit. Jag har gjort det. Det gav men för livet. Min kvot är fylld. Jag har sen dess nån typ av kontaktallergi mot översitteri och människor som måste hävda sig. Tyvärr tror jag att det gör att de personerna ofta uppfattar det som om jag försöker hävda mig mot dem. Och det är troligen på ett sätt sant. Men för mig är det ”trampa inte på mig, tryck inte ner mig, bossa inte mig, prata inte skit om mig, underskatta inte mig”. Det är vad jag hävdar. Med eftertryck. För mig är det mer som självförsvar. Jag vill inte hävda mig på nån annans bekostnad. Jag vill be den som inkräktar på min integritetssfär att backa lite eller bara lägga av.

Dock funkar det väldigt dåligt. Det blir bara enormt frostigt. När jag har bestämt mig för att en person har passerat den där gränsen så vill jag helst inte se, prata med eller interagera med den personen mer. I privatlivet går det att göra så, men inte i vissa andra miljöer. Alla barnen måste komma överens. Men jag vill inte leka med barnen som petar på mig med sina vassa käppar.  Jag vill inte försöka kommunicera med nån som skiter i vad jag säger. Det enda fokus jag har är ”SLUTA PETA MED DEN VASSA KÄPPEN!”. Jag vill inte prata om vad du gjorde i helgen. Eller vad jag gjorde.
För mig är allt utöver ”korrekt” en belöning man ger till människor som är trevliga eller normala mot en. Lite som att dricksa på restaurang. Det är där jag tror att min åsikt skiljer sig ganska mycket från andras. Om nån är taskig vill inte jag vara trevlig tillbaks, för det är undfallande och förnedrande. Då säger jag indirekt att det är ok att vara så mot mig. Och det tycker jag inte.

Det är därför jag tycker att det är intressant att se att jag även kan upplevas som socialt kompetent, trevlig, samarbetsvillig, glad och rolig i sfärer där jag inte blir petad på med vassa käppar. Jag är väldigt lojal mot människor som är snälla mot mig, behandlar mig med respekt och respekterar mina gränser.
Jag inser att jag är född i fel tid. I 20-talets Chicago hade jag varit precis rätt sorts människa.

#96

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s