Och ditt namn ska vara…

Anna Maria Svensson. Glittra-Tindra Afrodite Månstråle.
Smaka på namnen. Se det lilla barnet framför dig. Se tonåringen. Se den vuxna kvinnan. Se den åldrande damen.
Vem är hon? Vad jobbar hon med? Hur klär hon sig? Hur pratar hon? Hur lever hon? Är det nån skillnad på de två. Kan de vara ungefär samma sorts person?
Klart de kan. Men ändå ger namnen olika typer av förväntningar. Du kanske tänker nog automatiskt att Elvis Drakmåne är en special snowflake, medan du funderar på vad Lisa Larsson kan ha för egenskaper som sticker ut.
Självklart förändras ens bild av en person när man lär känna vederbörande, men jag tror att vi läser in oerhört mycket i ett namn. Ibland på ett positivt sätt och ibland på ett negativt sätt.

Namnet skvallrar egentligen mer om föräldrarnas drömmar och tankar om sitt barn än om individen som blir namngiven. Så vida man inte själv senare i livet valt ett namn och bytt till det.
När jag växte upp var det inget konstigt med att många hette samma sak. Det kändes inte som att de nyblivna föräldrarna hade som plan att hitta ett så originellt namn som möjligt till sina barn. Tvärtom.
Det var alltid en massa Anna, Maria, Eva, Linda, Pernilla, Petra och Åsa när man kom upp i förskola och grundskola. Killarna hette saker som Niklas, Tomas, Anders, Peter, Patrik, Johan, Mats och Mikael. Det var också väldigt få som hade uppenbart tagna efternamn. Det var samma där – det var Andersson och Pettersson och Lundström och jag.
Det var inget konstigt med att det fanns en handfull Anders Svensson. Det var också mer regel än undantag att man fick sitt efternamns initial som tillägg, för att man skulle kunna skilja på alla som hette samma.  Anders.E och Anders. K. Anna. L och Anna. B. Inga konstigheter.
Om nån hade ett pråligt namn, typ Angelique eller Maximilian, då förstod man liksom genast att det var nåt speciellt med den ungen. Kanske hade det barnet mest Barbiedockor av alla man kände, hade en fransk onkel, hade fototapet i gillestugan eller nåt annat spännande. Namn kändes inte som att de var identitetsskapande på samma sätt. Det var ingen statusmarkör. Det var nästan värre att ha nåt ovanligt namn än att ha ett vanligt. Kompisar som hade namn som var ”en generation fel” (sånt där som mammor och pappor hette, eller ännu värre mor- och farföräldrar) tyckte att det kändes lite besvärligt. De ville heta Anna och Peter. Inte Barbro och Göte. Jag ville heta Nicole. Det var troligen för att jag var kär i en kille som hette Niclas. Eller om det var Niklas. Då för tiden skulle det inte ens prålas med stavningen. Jag minns också hur förorättad jag blev när nån rättade vad min mormor hette. Hon hade ett engelskt namn, men var döpt till en svensk variant – med svenskt uttal. Jag förstod inte varför folk envisades med att kalla henne nåt hon inte hette. Hon visste väl bättre vad hon hette än nån annan besserwisser. I efterhand kan jag tycka att det är lite som att hävda att ens barn verkligen heter Klarkk (Clark), Kävinn (värmländsk Kevin) eller Penne-låpä (Penelope). Ännu värre är det när folk krystat in ovanliga bokstäver i sina vanliga namn för att det ska bli mer exotiskt. Gärna slängt in en liten apostrof också. Det är förstås ogint att påpeka att om man lägger till en massa x,z,h, ck och é så kanske namnet faktiskt enligt uttalsregler blir ett helt annat än stavningen antyder. Men ok, den som hittar på’t bestämmer. Varför frånta nån glädjen av att heta Annethé och uttala det anätt ändå.
Nu är det mer regel än undantag att man väljer ett namn som ungen ska vara ensam om, och på nåt sätt blir det antingen väldigt krystat eller så finns det tio Neo och Alvin i samma dagisgrupp. Då är det plötsligt Bertil och Torsten som är det originella igen. Eller Barbro och Göte.

Jag har också haft den här diskussionen med kompisar om man kan paxa ett namn för sitt kommande barn. Jag har alltid tyckt att det är så konstigt. Både att förvänta sig att man kan reservera ett namn och att ”sno” ett namn som nån närmare vän berättat att de har tänkt till sitt barn. Båda sakerna är lite märkliga. Jag förstår verkligen om man är en sån som många år har funderat på nåt namn som man tycker är fint eller har nån egen koppling till, och kanske berättar det för nån man känner och sen vips som döper den personen sitt barn till just det namnet. Ok om det är ett mycket vanligt namn, då kanske man får fatta att den influensen kan ha kommit från många håll, men annars tycker jag att det är lite…osnyggt.  ”Jo, när du sa att Elvira är det finaste namn du hört och att du vill att din framtida dotter ska heta det, då tänkte jag…ja, det var inte så fult. Då döper jag min dotter till det, för jag kom inte på nåt bättre. Orka googla liksom”. Lite sådär som om man köper likadana soffkuddar som nån polare har och att det bara är en sorts komplimang till den andra personens smak. Eller inte.

Samtidigt. Tänk att få ett utbrott över att nån halvbekanting ”snott” ens namn. ”ESTELLE tänkte ju jag döpa min unge till!”
Särskilt om man kanske inte ens är i närheten av att skaffa barn själv och den som valt namnet är nån man inte ens kommer att umgås närmare. Då kan jag tycka att det är lite överkänsligt. Jag skulle nog bara hålla tyst om namnet om jag verkligen på allvar skulle uppleva det som störande om nån döpte sin unge till samma.
Jag har flera i min bekantskapskrets som valt väldigt ovanliga namn till sina barn, ändå har andra bekantingar (utan koppling till de första) valt samma namn. Det gör ju att man inser att det här med namninfluenser ändå är tidsbundet och dyker upp i flera sammanhang samtidigt. Det är svårt att vara unik utan att vara extrem.

Sen har vi den här frågan med påhittade efternamn. Förut tyckte jag att även det var ett utslag för ett lite märkligt behov av att sticka ut.
”Ja, alltså Guldtrollsson är ju ett taget efternamn”.
You don’t say?!!
Men sen några år kan jag inte längre i mjugg skratta åt denna orgie i självmedvetenhet då jag är en syndare av stora mått. Då varken min karl eller jag ville ta den andres efternamn när vi gifte oss, och tyckte att det var trist att ha olika, så bestämde vi oss för att ta ett nytt gemensamt. I demokratisk anda. En kombo av våra båda efternamn gav fel associationer om man säger så.
Efter mycket pulande, funderande och analyserande hittade vi ett som är både originellt och inte så där riktigt uppenbart taget. Det följer den naturromantiska traditionen i svenska efternamnskonstruktion. Man skulle kunna säga att det är ett ”Winter is coming”-efternamn, utan att vara det minsta Lannister eller Stark. Jag får väldigt ofta spontana komplimanger för detta efternamn. De mest surmulna myndighetspersoner (rekord var nog när min man ringde polisen för att anmäla en grej och blev avbruten med en komplimang för sitt namn. Tur att det inte var nåt pågående brott som krävde snabb insats…) kan spricka upp i ett ”åh, det var ett fint namn”. Så jag kan lite, lite svälja om nån tycker att det är förmätet att inte nöja sig med ett -sonnamn. Jag har inte nånsin ångrat beslutet att byta efternamn. Inte att byta förnamn heller, för den delen.
Det är inte så personlighetsstört som det verkar, det var bara så att ingen nånsin (inte ens mina föräldrar) kallat mig nåt annat än mitt smeknamn (som är ett helt vanligt namn det också) och det ofta blev rörigt när jag och alla andra hänvisade till det namnet och mitt dopnamn ibland dök upp i listor eller på brev.  Vem är det? hände det att folk frågade. Mig. Som var denna vem. Det var inte alls dramatiskt att byta. En kollega sa till och med ”Jaha, men vad hette du innan då?”. Hen hade aldrig ens hört mitt riktiga namn.

Det här att det ett tag var väldigt inne att byta efternamn till xxx-dotter tyckte jag (då) var lite skumt. För vad jag förstått i efterhand var det för vissa nåt slags protest mot att det i Sverige i modern tid varit xxx-son som gällt för både män och kvinnor. Ett uppror mot en slentrianmässig patriarkal struktur, antar jag. Men är det inte då lika omodernt att definiera sig som nåns dotter? Även om jag inte direkt tänker på det i vanliga fall när jag hör ett -sonnamn eller ett -dotternamn så tycker jag att det är lite konstigt att man definieras av en av sina föräldrar. Förr var det förmodligen mer relevant. Vem är du? Jag är son till Nils. Jag är Nilsson. Nu funkar det inte så längre, utan en hel släkt kan vara Nilsson i flera generationer, både kvinnor och män. De flesta vet nog inte ens vem den där förfaders-Nils var.
Men innan det var det förmodligen en praktisk detalj för att hålla reda på folk i bygden (men känns ju som att det kan ha varit lite komplicerat ändå, då det i alla fall i min släktforskning har visat sig att namnfantasin var ytterst begränsad. Antalet Nils, Karl, Johan, Anders, Lars, Maria och Anna var legio. Dog en unge orkade man inte alltid hitta på ett nytt namn till nästa som föddes. Och där verkade det inte tal om att ”paxa” nåt namn. Det var fullt med larssöner och anderssöner överallt ). När folk inte längre lever på gårdar i mindre byar och känner till varandras föräldrar så känns det som syftet  har gått förlorad och man därför vattnat ur den typen av arvenamn så mycket att man inte känner något särskilt inför sitt familjenamn.  Att vara -son eller -dotter känns för mig lite reducerande. När man verkligen tänker på det. Innebörden språkligt. Men jag vet inte. Det är bara nån vag tanke som jag inte ens skulle kunna argumentera för. Jag tror aldrig jag tänkte på det när jag hade mitt -sonnamn. Man väljer ju namn (i de fall där man faktiskt får det själv) utifrån nåt man trivs med, nåt identitetsskapande (sticka ut, smälta in) eller för att skapa samhörighet med sin närmaste familj. Om det är med föräldrar eller partner kan ju vara sak samma egentligen.

Men jag kan säga att jag aldrig hört att föräldrar definierar sig efter sina barn, namnmässigt alltså (på andra sätt är det väldigt vanligt, särskilt för kvinnor). Inte förrän jag läste en artikel i tidningen Språk om efternamnstrender (väldigt intressant och läsvärd). Där beskrevs hur en dotter tagit sin pappas namn+dotter. Ok, inte så udda. Men sen hade pappan tagit dotterns namn+pappa också. Ehhmm? Det var väl lite gulligt, men mest creepy.  Men jag tycker ju även att det är lite creepy att tatuera in sina barns namn, personnummer eller bilder på kroppen (eller sina föräldrars  för all del). Jag ska väl även där vila på hanen iom att det säkert skulle komma upp att det måste bero på att jag ej har barn och därför inte kan förstå sånt. Jag förstår inte heller varför nån vill presentera sig för andra människor med främsta epitet ”trebarnsmamma”. För mig är det lika konstigt och ovidkommande som att jag skulle presentera mig som ”gift” eller ”xx:s fru” i ett sammanhang där jag främst representerar mig själv. På ett föräldramöte förstår jag att man säger att man är ”xx mamma” eller i ett föräldraforum kanske främst säger hur många barn man har. Men i annan kontext blir det för mig lite udda. Jag tänker alltid ”hoppsan, där är nån som lever för sin familj” (vilket inte behöver vara nåt fel alls, men det är ett sätt att signalera nånting kring vad man tycker är viktigast med en människa. Vilket också är ett vanligt ämne i min blogg.
För mig är det bara en lite konstig tanke att man behöver manifestera sin kärlek till partner eller barn med att tatuera in deras namn eller liknande.
Det verkar dock väldigt ogint att tycka att det är skumt att nån vill manifestera sin kärlek till sina nära och kära på ett lite övertydligt sätt. Hey, det är tusen gånger bättre än att inte vilja manifestera sin kärlek till nån annan på nåt sätt alls.
Så jag pudlar direkt. Byt namn för att visa vem du tillhör (eller vem som tillhör dig), tatuera in nån annans namn på din kropp (så du inte glömmer det…), ha ditt barns foto som avatar i sociala medier (hen är oftast gôlligare än dig), ha ditt husdjurs namn som lösenord på din jobbdator (9 av 10 har det, I tell you…), ha ditt bröllopsdatum som passerkod, ha dina kids personnummer som bankomatkod. Se till så att alla i familjen är ordentligt uppmärkta med klanens namn (kanske t-shirt med tydligt tryck på bröstet?).  The sky is the limit.
Tillhörighet är viktigt. Sammanhang. Identitet.
Kärlek också.
Finns det nån som är döpt till Älskling?

Tur SCB:s namnsök alltid har svaret:

 

namn

#95

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s