”Jag är ingen förebild”

Jag har den senaste tiden läst en massa inlägg av så kallade ”högprofilbloggare” om att de vill avsäga sig ”uppdraget som förebilder”. Det hela verkar bottna i känslan av att det under de senaste åren skett en förskjutning i vad kommentarerna i bloggarna handlar om. Det är helt enkelt inte mest ”du är så fantastisk/bra/snygg/talangfull/vad tycker du att jag ska göra?” utan folk tycker en massa kritiskt, med udden att bloggaren ifråga borde vara mindre si och mer så.  Eller tvärtom. Ofta motstridiga önskemål från olika grupper, som alla självklart presenterar sin ståndpunkt som rättesnöre. Och att dessa saker till stor del har en uppfostrande och indignerad ton kring vad man ska och inte ska göra för att vara en bra förebild.
Det är i alla fall den röda tråden i de texter jag läst på ämnet. Det, och irritationen över att inte få vara sig själv (= inte ha alla rätta svar, inte kunna passa in på allas önskemål, inte kunna företräda allas synvinkel) och i några fall att de upplever att samma krav inte ställs på män i samma position.

Jag kan sympatisera med denna synpunkt. Det måste vara sjukt irriterande, på alla sätt, att få känslan av att man inte duger hur man än gör och att folk är missnöjda. Särskilt när man lägger ner så mycket på sin blogg och ofta kanske delar med sig av hyfsat personliga saker och ibland sticker ut hakan för att slåss för nån fråga man brinner för. Den delen är jag helt med på. Det måste kännas grymt otacksamt.
Men på ett annat plan blir jag förbryllad. Är en ”förebild” nåt man väljer att vara, eller kan välja bort? Jag tror att det är väldigt få personer som har som primärt syfte att vara en förebild, utan det är liksom en roll man får när man har tillräckligt mycket makt och påverkar tillräckligt många människor. Det är så att säga, precis som makt, nåt man själv kanske får tugga i sig att man får genom sin position – trots att man tycker att det är trevligare när det bara innebär fringisar och chanser än när det gäller att vara talesperson för, symbol för och ansvarig för ”varumärket” sig själv fullt ut – även de tråkiga bitarna.  Det är tricky det där, som jag skrivit om förut – när man själv och ens liv är varumärket hur ska man då kunna hantera kritik mot det? Är det ens offentliga jag eller ens privata jag som blir påhoppat?
Det här är inte riktigt samma sak, men tangerar det ämnet.

Den här frågan har delvis dykt upp förut när offentliga personer fått kritik för vad de sagt, gjort eller den livsstil de promotar genom att skildra den i olika publika sammanhang. Kissie som ger tips om hur man bantar genom att äta barnmat, Katrin.Z som talar om hur äckliga feta människor är, Blondinbella som tycker att feminister är som nazister, Pernilla.W som talar om att hon bryr sig mer om barnens rätt än djurens (när hon fått kritik för en mössa med blårävs-tofs som hon aningslöst hyllat) osv.
Nu är detta visserligen extremer av det hela, och jag upplever det inte som att någon av de här bloggarna (av de jag läst mer än tillfälligt) har samma typ av medvetet provokativa utspel.
Men ändå, kan man verkligen bemöta åsikter, upprördhet och ifrågasättande genom att säga ”jaha, så här är jag. Take it or leave it” eller ”jag har aldrig bett om att vara en förebild”. Jag tycker att det är naivt på gränsen till aningslöst. Det är inte du som bestämmer om andra ska se dig som ”förebild” (eller en bristande sådan).

Samtidigt inser jag förstås det absurda i att varje dag behöva sitta och läsa flera hundra kommentarer om att man inte borde vara så glad/deppig, träna så mycket/träna så lite, klä sig mognare/mindre trist, inte berätta om hur roligt man har/hur tråkigt man har, inte väga så lite/väga så mycket, inte uppfostra sitt barn si/så osv. Jag förstår att det måste vara extremt annoying. Men samtidigt så har många (inte alla ska sägas) av de som skrivit dessa inlägg den senaste tiden gjort sig kända för att hårdprofilera sig i olika frågor. Det innefattar att mer än en gång tala om för andra vilka idioter de är som inte är si, tycker så eller förstår att det ligger till på sätt A och inte på sätt B.  Ursäkta, men jag kan då tycka att det är hyfsat naturligt att folk inte alltid bara klappar medhårs, skriker hurra och helt okritiskt sväljer viss dubbelmoral, utan faktiskt ifrågasätter och undrar. Om man sticker ut inom vissa områden kanske det är naturligt att folk undrar om man verkar promota andra värden inom närliggande sfärer?

Det kanske är enkelt för mig som har en liten anonym blogg i utmarkerna och sällan får nån sorts kommentarer som jag inte känner att jag kan argumentera emot utifrån min åsikt. Och är det nåt random gnäll om nåt som jag inte tycker är relevant så rycker jag på axlarna. Det är förstås mer personligt om man har sig själv och sitt liv som varumärken och frontar upp med sitt fejs, sitt jobb, bilder på sig och sin familj osv. Då blir det personligt, oavsett om man försöker låta bli att ta det så eller ej. Det kan jag fatta.

Jag funderar dock lite på hur man VILL att det ska vara istället.
Ska bara de som tycker nåt snällt, bra eller vill berömma få kommentera? Det vore förstås mycket mer trevligt, men samtidigt så blir det också lite snett. Om nån har en plattform där de får ”sända” precis vad de vill (och det får man ju så klart i ett demokratiskt samhälle) så kan man inte styra vad folk känner, tycker och hur de reagerar på saker man skriver (och i vissa fall låter bli att skriva).
Eller handlar det mer om att en ”duktig tjej” som brinner för några specifika frågor avkrävs ansvar för områden som hon inte bryr sig om, och att det känns orättvist? Kanske. Det är också en intressant fråga. Är det en könsskillnad där?
Men för mig blir det igen lite konfunderande att man kan välja i vilka frågor man är den tuffa som avkräver andra ansvar för sina handlingar, åsikter och ageranden – men sen när man själv blir synad på dessa områden (eller andra) så säger man bara ”talk to the hand, du har inte rätt att fråga mig om varför jag visar dubbelmoral, inte bryr mig om det här, har sagt nåt som många upplever som sårande osv”. Jag tycker på ett sätt att det är fegt. På ett annat sätt bara mänskligt.
Vem tusan har ork att sitta och trevligt bemöta sura inlägg där man kritiseras för ditt och datt, som kanske inte ens är saker man sagt (varken implicit eller direkt) och som man inte har nån särskild åsikt om eller som bara verkar ha som avsikt att sänka en? Nej, det känns ju inte som ”smällar man får ta”. Samtidigt, var går gränsen?

Jag tycker i alla fall att frågan är mer komplex än det framställs som när de här maktbrudarna (oavsett vad de anser själva så har många av dem en stor arena, stor publik och stor makt) lite trött tillrättavisar sina kritiker om att det inte är ok att de har några ”förväntningar” på ditt eller datt.  Ändå tycker jag att det är intressant att frågan lyfts. För det visar lite på dubbelheten – å ena sidan ”jag är en helt vanlig tjej som bloggar lite om mitt liv – back off, jag tänker inte vara nåns förebild, stå till svars eller leva upp till era krav på mig”, å andra sidan så kan man delta i debatter, utnyttja sin position och bli sur om man blir avfärdad som ”en helt vanlig tjej som bloggar lite om sitt liv”. Eller är jag en av de där gnälliga personerna som avkräver dem ansvar nu? Som förväntar mig för mycket?

Som jag har skrivit förut så kommenterar jag i princip aldrig i andras bloggar (om det inte är en person som jag känner personligen, och som också vet vem jag är) – särskilt inte om jag har en kritisk åsikt. För mig är det lite som att komma hem till nån och vara otrevlig mot dem där. Om jag vill utveckla min åsikt om nånting så skriver jag ett eget blogginlägg, där jag kan utveckla min ståndpunkt och tar upp en fråga eller ett ämne mer allmänt. Det här är min plattform. Tycker jag nåt kan jag göra det här,  och då är det på mina villkor. Så på det sättet förstår jag vad de menar. Den som har bloggen sätter reglerna. Men reglerna kan inte vara ”du får inte reagera på det jag uttrycker”. Man kan stänga av eller moderera kommentarerna om man nu verkligen inte tycker att folk ska få vara kritiska eller ifrågasätta (där). Men man kan inte stänga av de åsikterna.  Jag tycker att det är ganska drastiskt, och lite fegt, att välja att ducka andras åsikter om det man själv tyckt till om.
Samtidigt är det faktiskt den som har bloggen som måste bestämma det. Hen kanske inte vill ha dialog, kanske inte vill veta vad folk tycker, kanske vill att det bara ska vara medhåll och applåder eller vill ha en viss sorts kommentarer. Det kan jag förstå. Det är ett sätt att förhålla sig. Ett annat sätt är att skriva ett inlägg där man förklarar att man betackar sig från kritik och att folk stör sig eftersom man inte ”bett om att vara en förebild”. Då kommer troligen en del att reagera som jag gör, eller mer kritiskt. Jag har faktiskt inte läst kommentarerna till nåt av inläggen, så jag vet inte om de nått omedelbar effekt ”bra skrivet! du är så bäst!” eller nåt ifrågasättanden. Får kolla det vid tillfälle. Kan ju vara hyfsat intressant faktiskt. Är det bara preaching to the choir-läge eller finns det anhängare som har nåt slags mer nyanserad åsikt och reaktion.
Men mig triggade de där inläggen igång tankarna på.
Å ena sidan.
Men å andra sidan.

Underbara Clara (som är en av de personer som skrivit om ämnet) är ju en person vars blogg jag läser från och till. I huvudsak tycker jag att hennes blogg är intressant – men nej, jag håller inte alltid med henne och jag stör mig ofta på hennes, i mina ögon, lätt självgoda attityd. Det är väl inte så bussigt att tycka så om nån, men det är min syn på henne.  Jag ser det som att hon visst försöker att vara en förebild, ett facit, nån som talar om hur man ska göra, vad man ska tycka och vad som är rätt och fel.  Men vem gör inte det? Det gör väl många både i bloggvärlden och utanför. Däremot är jag lite förbryllad kring hur hon ser på sig själv och sin roll i förhållande till de som läser hennes blogg.
Jag är kanske inte riktigt målgruppen, eftersom jag sällan tidigare i mitt liv har anammat en särskild persons hela varande som ett riktmärke för mig själv (och ännu mer sällan gör det nu som vuxen). Men givetvis tar jag, precis som alla andra, intryck av vad både okända och kända människor framför för åsikter, driver för teser och hur de framställer sig själva och de liv de lever.
Somligt tänker jag ”fasiken vad bra/smart/tankeväckande” om och blir inspirerad av, och annat tänker jag mer ”nej, jag tror inte det” eller ”det där är tvärtemot vad jag tycker är rätt/bra/vettigt” om.  Jag har ingen förväntning på att vare sig offentliga personer, eller såna jag känner personligen, ska tillfredsställa mig med sitt liv och sitt agerande.
Däremot kan jag störa mig på att personer med en plattform och makt att framföra sina åsikter till en stor grupp samtidigt friskriver sig från ansvar på olika sätt.  Det ansvaret kan vara att säga ”jag är inte intresserad av att diskutera det här ämnet med dig” eller ”ja, jag äter kött och det får du tycka är osympatiskt om du vill, men det är mitt val” (och det behöver inte ens vara ett personligt svar till var och en som framför sin åsikt, men att adressera frågan i nåt inlägg). Vill man att människor ska förstå hur man tänker, varför man gjort vissa medvetna val (eller tycker att det är ok att köra ett omedvetet val) eller finna en sympatisk så kanske man lägger tid på att bemöta frågor, påståenden och kritik. Eller så kanske man inte hinner, orkar, vill eller känner för det. Men man kan liksom inte kräva att folk inte ska känna, tänka, reagera eller tycka på vissa sätt för att det känns orättvist, småsint eller jobbigt för en själv. Det man kan göra är att deklarera att man inte kommer att ta vissa diskussioner och varför. Eller bara ignorera. Som jag gissar att många faktiskt gör. Tiger ihjäl de som gnäller och har synpunkter man inte gillar.

Om jag stör mig för mycket på någon tyckare så kan jag förstås bara låta bli att läsa hens  blogg (fast i sak tycker jag att det där också blir lite haltande – ok, att skippa att läsa nåns blogg, men om nån är en offentlig person som deltar i debatt, sitter i tyckarsoffor och sprider sina åsikter lite överallt, då är det faktiskt också nån som påverkar opinionen i vissa frågor. Då är det inte bara att säga ”men läs/titta/lyssna inte då”). Det är säkert otroligt märkligt att folk man inte ens känner tycker sig ha rätt att tycka nåt om hur man är, hur man lever, hur man ser ut och vad man gör. Jag tycker att det är askonstigt när jag tänker på det.  Lite obehagligt liksom. Därför försöker jag i huvudsak att fokusera på vad folk uttrycker för åsikter och bemöta det och deras argument. Hur de är eller hur de ser ut har jag egentligen ingen business att kommentera, och ingen annan heller.

Men samtidigt är det lite konstigt  att nån som ”sänder” och förväntar sig att bli lyssnad på av en stor grupp samtidigt tror sig kunna styra reaktionerna. ”Du får bara tycka detta och uttrycka det på detta sätt”. Det är att inte förstå sin makt eller sin position. Eller förstå hur människor fungerar.
Ändå tycker jag att det här är en ögonöppnare för alla som tanklöst sitter och skriver kritiska kommentarer i bloggar. Vad är syftet? Egentligen? Att skapa medvetenhet och debatt, att få gehör för sin åsikt/sitt speciella intresseområde eller mer att specifikt ifrågasätta en särskild person? Det kanske behövs en större medvetenhet om det. Vad vill man uppnå? Är det alltid konstruktivt att kommentera vad nån annan skriver? Kanske är det ibland vettigare att skaffa sig en egen åsiktsplattform och promota det man själv tycker framför att kräva att nån annan ska ändra sin åsikt och tjafsa på hens domäner?
Däremot tycker jag självklart att den som öppnar för en diskussion i nån mån också måste vara beredd att ta den. Sen är frågan hur stor den skyldigheten är och hur långt det sträcker sig. Det måste varje person bestämma själv.

Vad var mitt syfte med det här inlägget?
Att visa att det är mer komplext än jag tycker att man framställer det som i ”nu avgår jag som förebild”-inläggen. Om man ska ta konsekvensen fullt ut så tror jag att lösningen på det problemet snarare är att sluta blogga (alternativt stänga kommentarsfälten). Man kan liksom inte villkora folks engagemang. Däremot kan man (på sin egen plattform) naturligtvis argumentera kring varför man tycker att folk borde sätta mindre press på offentliga personer och inse att de (liksom alla andra) bara är människor med många olika sidor. De finns inte till för att tillfredsställa dig (eller mig), och hur provocerande den tanken är – i de flesta fall finns de förmodligen inte ens till för att störa dig (eller mig).

PS. Jag vill jättegärna vara en förebild. Men jag vill ännu hellre vara en efterbild.

#93

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s