Mitt mjuka ansikte mot din hårda vindruta

Min personlighet nedkokad till ett enda meningsutbyte:
Annan person: – Jag försöker att när jag kommunicerar med andra alltid tänka ”Välj att förstå!” *entusiastiskt*
Jag: – Hur menar du nu? *avmätt*

Idag fick jag ännu en gång bekräftat att det bara handlar om spel. Det behöver inte vara ärligt, sant eller ens schysst. Det behöver bara vara spelat bra.
Jag sa att känslan jag fått med mig hem var att övningarna varit ”kul, positiva och spännande” och så log jag.
Inuti så vred sig min själ som en mask i vånda över att lögnen var så stor. Men det var kanske inte svårare än så.
Det kanske bara är svårt första gången? Det kanske kommer att gå lättare nästa gång. Och nästa igen?

Ljug. Låtsas. Var tyst. Säg bara saker om människor när de inte är med. Var falsk.
Nu säger jag bara positiva och uppskattande saker när jag menar dem. Jag visar mer engagemang för de jag bryr mig om och de som visar att de bryr sig om mig än mot andra. Jag tycker mer om de som är schyssta, hjälpsamma och positiva mot mig än de som inte är det. För mig är det logiskt. Men det verkar det inte vara för andra. Man ska låtsas. Till varje pris.
För mig är det snudd på ett brott. Och ändå får jag mer eller mindre uttalat att det är det viktigaste jag kan bidra med. Inte min kompetens, utan att tillfredsställa andras behov av bekräftelse. Hur jag känner inför det har jag redan bloggat om.
Den känslan jag tog med mig var inte att nåt kommer att förändras till det bättre för mig, i gruppen eller i arbetssituationen eller att det som jag upplever som logiskt, rationellt, sunt och rätt borde vara rådande.
Jag måste vara en bättre skådespelare. Jag måste vara mer oärlig. Jag måste låtsas mer. Vad jag tänker, tycker, säger i andra rum eller till andra spelar ingen roll så länge jag är tillräckligt bra på att ljuga och spela ”den perfekta kollegan” när det finns åskådare. Jag behöver vara en ögontjänare. Jag behöver imitera ett beteende jag föraktar. Jag måste dölja vem jag är och min personlighet. Jag måste vara fegare, tystare och listigare.
Jag måste vara mer rädd om mig själv.

Det var inte en insikt jag trodde jag skulle få. Men det var känslan jag tog med mig.
Jag vet inte ens om det är ok att jag är ärlig här. I min egen blogg. Där jag är anonym. Troligen inte. Men jag gissar att om det är det enda stället jag får vara mig själv så kommer jag att behöva det mer än nånsin.

– Vad vill du ha för kompetensutveckling 2014?
– Finns det nån kurs i machiavellism?

#84

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s