Bortrest

De nuvarande levnadsomständigheterna går så mycket lättare att förhålla sig till när man liksom låtsas att man är på semester.
Det ger en nåt slags uthärdlig kontext kring varför man bor två vuxna i ett rum med kokvrå, har en bråkdel av sina kläder och prylar tillgängliga, har resväskorna inom synhåll, får rummet städat, sängen bäddad och handdukarna bytta (visserligen bara en gång i veckan, men i alla fall) och sällan lagar mat hemma.
Det är lite svårare att upprätthålla den illusionen på vardagarna när väckarklockan ringer och jag vaknar på soffan (nej, har ännu inte lärt mig sova i den stenhårda sängen och min sömnbrist började bli tärande för både mig & omgivningen), mannen försöker tassa tyst med sina morgonbestyr (lite som när en noshörning försöker trippa över ett fält med minor) för att jag ska få sova en liten stund längre och jag sen ska göra precis samma procedurer som hemma (men på mindre yta & kortare tid – eftersom det är lite längre till jobbet härifrån) och sen skynda iväg till en annan tunnelbanehållplats än den jag brukar åka från. Same same, but sämre. Vardag funkar sämre här.

Men på helgerna går det bättre. När man får sovmorgon. När man kan träna i hotellets gym. När man spatserar runt i närområdet som om man vore på upptäckt i en ny stad eller ett nytt land (det ligger bara nån kilometer från där vi bor i vanliga fall, men vi är sällan i de här hoodsen ändå. Och vi kommer inte från samma håll nu i alla fall, bara en sån sak). När man kan bruncha, luncha och äta middag på nåt nytt ställe eller äter frukost mittemot varann vid ett litet köksbord (det gör vi aldrig hemma). Vi går hem till vår lägenhet och hämtar post, vattnar blommor och hämtar småprylar vi kommit på att vi behöver – men det är så främmande där nu. De flesta rummen är helt tömda och väggar, golv och interiör utrivet i olika grad. Det känns inte som vår lägenhet. Inte vårt hem.
Istället bor vi här nu. I vårt rum. På våning sex. Vi möter andra hotellgäster, en del av dem uppenbarligen just på semester. Andra verkar bo här i liknande omständigheter som vi eller på grund av jobb. Vi morsar på de i receptionen som börjat känna igen oss nu. Man kan fika eller äta frukost i lobbyn. Få sig en latte. På kvällen är det obemannat och en särskild nattingång. När vi går hemifrån låser vi in våra värdesaker i kassaskåpet. När det är sol åker vi upp till takterrassen, sitter där och läser och tar en öl.
I vårt pyttiga kylskåp ryms just ingenting och vi skrattar åt att vi tog med oss en del från kylskåp och skafferi hemma, som om vi trodde det skulle bli matlagning i nån större grad här. På två spisplattor, i ett rum där man också sover och där det inte finns nån fläkt. I don’t think so.

Men det finns så klart bra saker. Vi anstränger oss i tålamod, just för att vi vet att det kommer att gå oss på nerverna att bo två personer i ett utrymme där de enda dörrar man kan stänga är ytterdörren och den till toan. Vi vill inte sitta på vårt tråkiga rum och glo, så vi är hemma mindre än vanligt och gör mer. Vi går promenader, går på bio (vi har en längre ned på gatan), går och fikar, tränar, stämmer träff med vänner, går på konsert och går ut och käkar. Eller tar en extra kvällspromenad för att handla nåt litet vi kom på att vi behövde (svårt att storhandla som vi brukar när man varken har frys eller särskilt stort utrymme i kylskåp eller för torrvaror). Vi läser mer. Vi är ute mer. Vi umgås mer.
Det finns helt klart både fördelar och nackdelar. Men nackdelarna känns som om vi redan visste innan, så nu fokuserar jag på det som är bra.
Vi är på semester från vårt vanliga liv.
Ibland är det skönt, men ibland längtar man hem.

#79

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s