Shouldn’t have done that

Nån gång på eftermiddagen idag traskade jag till biblioteket och förhandsröstade i EU-valet, sen råkade jag låna en bok också (min vana trogen). Lyckligtvis var det Erlend Loes senaste. ”Inventering”. Nu är den utläst.
Jag kan inte ens förklara vad det är som är så bra med den, eller med Erlend Loe. Men det är alltid nåt väldigt existentiellt tragiskt i hans böcker samtidigt som de är skruvade, absurdistiska och fulla av en ganska vriden och svart humor.
Ofta när någon frågar mig om vem som är min favoritförfattare fylls huvudet med massor av namn. Eller inget. Vilken eller vilka böcker har gjort störst intryck på mig? Det är för många för att ens räkna upp. Och hur skulle man kunna välja en bok bland så väldigt många? Eller en enda författare? Och borde man inte då säga en Nobelpristagare?
Men jag tror att jag nu ärligt kan säga att Erlend Loe är min favoritförfattare. Jag tror det beror på att jag gillar hans liksom fria associationer när han skriver. Det är för mig väldigt enkelt och självklart att hans berättelser tar den vändning de tar, samtidigt som det är totalt överraskande. Det finns alltid en sån skön kombination av omsorg om små detaljer i karaktärernas personligheter, tankar och funderingar och de osannolika situationer de hamnar i. Som att ta något vardagligt och skruva det ett par varv tills det på samma gång är helt sannolikt i sin kontext och sen helt osannolikt på samma gång.
Ett av mina bästa läsminnen är nog när jag satt på ett tyskt tåg och läste ”Stilla dagar i Mixing Part”. Det gav en extra dimension på nåt sätt.
Jag har tyckt om nästan allting av honom jag läst. Mer eller mindre. Hans Kurt-böcker är också helt galet roliga. Fast de är barnböcker. För vuxna.
Dessutom har jag intervjuat Erlend Loe en gång, och det är lite så där så jag blir starstruck i efterhand när jag tänker på det. Han var väldigt sympatisk.

Huvudpersonen i ”Inventering” är dock inte så sympatisk. Inte osympatisk heller. Det är det som är grejen med hans figurer. De känns helt logiska i en helt vrickad värld. Eller helt vrickade i en logisk värld. Så om jag säger att boken handlar om en pensionsfärdig norsk poet som får dåliga recensioner på sin diktsamling, så kanske det inte riktigt uppstår nåt slags sug efter att läsa boken. Men som alltid finns det många bottnar i hans berättelser, och denna handlar (utan att det ens ha dolts som ett isberg under ytan) väldigt mycket om att tröttna på att bli bedömd av världen.
Så nånstans kan jag sympatisera med huvudpersonen Nina Faber, när hon ger sig ut på ett slags korståg mot folk som inte borde ha sågat hennes diktsamling.
Jag har länge funderat på det här med recensioner och recensenter, men det förtjänar ett eget inlägg.

Godnatt för nu.

#77

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s