No (n)emo

Jag är nog en väldigt late bloomer om man säger så. Direkt från knopp till vissen kanske. Men det är alltid som jag är lite i osynk med var jag är eller borde vara.
Till exempel är den här barngrejen lite komplicerad för mig. Det har faktiskt alltid varit så att jag inte kunnat se mig själv som förälder, inte känt nån längtan efter barn och inte nånsin visualiserat ett barn i mitt liv. Tvärtom. Jag kan inte ens minnas att jag nånsin tänkte så under hela min uppväxt eller ens när jag började ha seriösa förhållanden. Jag var bara helt blank inför det. Även om jag ibland tyckte att det var lite, lite konstigt så tänkte jag på nåt sätt att ”det kommer väl, sen”. Så som det verkar ha kommit för i princip alla jag känner.
Att jag skulle vakna en morgon och vilja ha barn. För det var ungefär så jag uppfattar att andra kände. Antingen det eller ”ooops, det blev visst barn” eller ännu oftare ”nu har vi båda fast jobb, en fin lägenhet och har varit ihop lagom länge. Jag ser här i ”to do”-listan att ”barn” verkar vara nästa punkt”).
Men det hände aldrig mig att jag vaknade en morgon och tänkte att det var dags, att jag ooopsade eller att jag tänkte att jag skulle bocka av den där punkten. När kompisar blev gravida och fick ett barn, två barn och kanske till och med sitt tredje så satt jag där och tänkte ”jaha, du också?”. Som att det var en transformation som skett dem och som jag inte var i närheten av.
Eftersom jag sällan eller aldrig bryr mig om vad som förväntas eller att jag ska passa in i normen, så brydde jag mig inte heller om att det ibland setts som udda att jag inte alls varit intresserad. Jag har stört mig på att folk alltid antar att man vill ha barn, försöker få barn och inte kan tänka sig ett liv utan barn. Jag har diskuterat det på ett principiellt plan, men mer sällan på ett personligt. Barnnormen. Familjenormen. Jag har hört många konstiga kommenterar i det ämnet genom åren. Och alltid tänkt ”Vad mycket jobbigare det varit för mig om jag inte kunnat få barn, då hade en del av de här sakerna varit direkt förolämpande och sårande”.

Sen när det kanske på nåt sätt började kännas aktuellt enligt ”checklistan” så blev jag sjuk och tänkte att det vore väldigt svårt att lägga till ett barn i den ekvationen, och sen fick jag i strax efter veta att jag troligen inte kan få barn eller att chanserna i alla fall är väldigt små. Till en början kände jag mig nästan lättad. På ett sätt som var konstigt. Men det var som att jag liksom skulle slippa ”försvara” min totala brist på längtan efter barn. Att man inte har barn för att man inte kan få är nåt som folk förstår i alla fall.  Jag kände också som att jag alltid vetat det, att jag inte skulle få några barn och att det på nåt sätt var en försyn att jag därför gått en stor del av mitt liv och inte ens sett det som en brist. Det vet jag inte om jag gör nu heller, om jag ska vara ärlig. Det är mer som nåt slags ”jaså, det var inte meningen alltså”.

Men nu, när tåget liksom är på väg ut från stationen oavsett, och alla accepterat att det inte kommer att hända nåt på den fronten så har jag ibland drabbats av en plötslig känsla av sorg över att jag aldrig kommer att få veta hur det känns att vara förälder. Det är inte att vara gravid, inte att föda ett barn, inte att ha en bebis. Bara att vara så nära ett litet barn som upptäcker världen och få se allt genom den lilla människans ögon. Få dela den upplevelsen, med barnet och den andra föräldern. I det ryms också sorgen över att det inte nånsin kommer att finnas en liten människa som är hälften han och hälften jag. Jag tror att han skulle bli världens bästa pappa, och jag tror till och med att jag skulle kunna göra ett hyfsat jobb som mamma. Men nu får vi aldrig ens försöka.
För det kommer aldrig att hända.

Jag tycker inte att det är jobbigt att andra har barn, att umgås med nån som är gravid eller har en bebis eller små barn. Jag känner ingen specifik avund inför den typ av familjeliv. Jag blir inte bebissjuk eller tittar längtansfullt på andras barn. Jag fantiserar inte om att jag kunde ha haft det barnet eller den familjen. Jag tänker aldrig på mina ”ofödda barn” som nåt slags individer som skulle kunna ha funnits.
Jag har aldrig kunnat relatera till andra människors liv på det sättet att jag tänker att ”det kunde ha varit jag”. För det kunde inte ha varit jag. Jag är jag. Mitt liv är så här. Ditt liv är så där.
Jag är inte nåns mamma och jag kommer aldrig att bli det, och jag vet inte om det är en förlust i sig. Däremot sörjer jag alla val jag inte fått göra. Men som så ofta annars tänker jag ”vilken tur att det blev jag ändå. Tänk om det blivit nån som tagit det hårdare”. Precis som när jag blev sjuk.
Det är som att jag tänker att jag är så bra på det här att vara lite besviken att det ändå inte är nån big deal i den allmänna konkursen.
Ibland skrämmer det mig att jag inte ens inför det som andra betraktar som livets mening riktigt kan relatera.
”Det kanske är meningen med ditt liv. Meningen med mitt kommer jag säkert att få veta längre fram. Jag vaknar en morgon och så vet jag bara”.
Eller inte.

Det verkar för övrigt helt absurt att dra det här ur hatten just precis nu. Men det är lite så mitt psyke fungerar. Om jag har ont i huvudet vill jag gärna skära mig i benet, så det gör lite ondare nån annanstans och jag kan pilla lite på ett nytt sår (eller ett gammalt som jag rivit skorpan av). Nu var det en helt olämplig metafor då jag knappast skulle tillfoga min redan så hårt prövade kropp avsiktlig skada och dessutom har fobi för allt som är vasst.
Som livet, och dess alldeles för skarpa kanter.

Barnet jag aldrig får skulle kanske ha hetat Nemo (efter kaptenen, inte fisken). Eller Molly.
Eller Han Solo. Eller Hon Solo. Men eftersom jag inte vet riktigt vad det skulle ha blivit kallar jag det Hen Solo.

#70

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s