Mad dogs and verklighetsflykt

Världen gillar inte mig just nu.
Idag mötte jag en gubbe som var ute och gick med en gigantisk rottweiler. Direkt när hunden fick syn på mig på långt håll började den morra, dra i kopplet och visa tänderna på ett sätt som inte med bästa vilja i världen kunde tolkas som ett leende. Hundägaren verkade dessutom nervös och skrek ”nej, nej” och verkade ha fullt sjå med att hålla fast i kopplet. Jomensåatt, det kändes ju jävligt tryggt. Jag var tvungen att vika av och gena över en gräsmatta och en parkering för att inte behöva komma närmare den lätt aggro hunden. Jag fick liksom en liten hint om att det inte vore helt optimalt om jag bara gått rakt fram och förbi. Hela tiden väntade jag mig att känna ett par tassar i ryggen och ett bett in nacken, men det fick förvisso mitt promenadtempo att öka från makligt till maniskt, så kanske är det ett recept på bra pulsträning – skicka en labil rottweiler i ens väg bara?
Alltså, jag är normalt inte hundrädd och tycker att rottweilers är fina hundar, men efter den där incidenten kände jag mig lite darrig i benen. Jag tror aldrig att jag sett en hund vara så uppenbart aggro utan att ha blivit provocerad. Men vad vet jag, jag hade ändå lila gympadojor på mig och det kanske var en polishund – a fashion police dog.
Nåja, å andra sidan såg jag en annan rottweiler förra veckan som var lugn som en filbunke mitt i en stökig massa av förstamajfirare och tittade lite förstrött på en border collie som kastade sig i riktning mot den och ylade. Den såg ut som om den tänkte ”jag vet inte vad du håller på med, men du kommer att trötta ut dig med det där. *suck*”.
Jag dömer inte hunden efter håren, bara efter om den reser ragg när den ser nån som är ute och rastar sin stegräknare.

Annars är allt great. Eller inte.
Men jag orkar inte tänka på allt trist.

Jag bestämde mig också för att inte vara arg på grannen idag, trots att han tjacksnickrade lite (en timme eller så från midnatt) i natt och jag väldigt, väldigt gärna hade velat sova lite innan jag skulle upp och jobba. Dessutom är det väldigt svårt för mig att förstå vad han snickrar på. Jag har sett bilder från hans lägenhet. Det finns väldigt få saker att spika i. Det är madrasser på golvet, ”väggord” skrivna med bläckpenna direkt på tapeten (och det var inte precis ”Carpe diem” om man säger så) och hans inredning verkar bestå av en hög med bråte, klädbylten och förstås HÖGTALARE (att ingen av hans inneboende snott dem är ett under – fast ett dåligt). Men ändå så bestämde jag mig för att tycka synd om honom idag. Jag mötte nämligen en av de mer pratsamma gamlingarna i huset (om det är nåt positivt som kommit ur detta så är det att jag pratat mer med övriga grannarna de senaste månaderna än jag gjort på alla de år vi bott här) och hon uttryckte sin medkänsla med vår situation, men berättade också om grannen att ”han var helt vanlig förut”. Tydligen bodde han med sin fru och deras barn i lägenheten först, och sen fick hon cancer och dog. Även om det inte ursäktar vad som hänt i hans lägenhet det senaste året, så kan jag nånstans ändå känna att det här bara är tragiskt alltihop. Tragiskt för alla. Ledsamt och tråkigt och så jävla deppigt.

Man blir så uppgiven över att en situation kan spåra ur så mycket och att det inte finns nåt stopp innan det gått så långt som det gjort för honom. När vi flyttade in för några år sen var det visserligen stökigt, fester, hög musik och uppenbart att det var en del business där. Det var illa nog. Men sen har det bara eskalerat i misär, bråk och destruktivitet.
Jag funderar på hans barn, hans släkt, hans vänner. Har de försökt att hjälpa honom, men givit upp? Har han själv försökt få hjälp? Missbrukade han innan det hände eller började han efteråt? Hur var det för barnet (barnen? oklart om han hade flera) att växa upp så? Var finns de idag och hur reagerar de på det här? Tanten sa också att hon hört att han sagt att han ”var tvungen att ha inneboende för att klara hyran”. Well, det skulle jag också vara om jag bodde själv i en 4:a…Och vilka inneboende han haft sen. Det enda de har gjort är att försätta honom i en ännu värre sits än han var från början. Inget är svart eller vitt, och även om jag på ett plan tycker väldigt illa om honom på grund av allt han utsatt oss och andra boende för (det som pågår i hans lägenhet är hans ansvar oavsett vad som hänt i hans liv) är han också ett offer. Jag känner väldigt starkt att människor som på olika sätt råkar illa ut måste få hjälp och alltid så fort som möjligt – innan det är för sent. Det kräver eget ansvar, vilja att förändra situationen och hårt jobb, men stödet måste finnas där snabbt om någon halkar snett. Det handlar rent krasst inte bara om empati, utan också om att det på alla sätt är till skada för samhället, och i förlängningen oss alla, om människor faller igenom.
Jag hoppas att han får hjälp/söker hjälp nu, men på nåt sätt tror jag att han är förbi det. Men jag hoppas att jag har fel.

Har tänkt på det där hela dagen. Ingen väljer att bli en tjackpundare & ingen väljer det livet, men jag kan nog mer än de flesta relatera till att man ibland har lust att ägna sig åt vilken verklighetsflykt som än finns tillgänglig när livet handskas hårt med en. Men de dåliga valen man gör för kortsiktig flykt kommer alltid att generera större problem på sikt.

Jag säger som Dalai Lama ”If a mad dog is coming towards you, compassion is no use. You need to use your intelligence. It might also help if you can run really, really fast…”
Men det betyder inte att man inte kan undra vad som gjorde hunden sån. Men kanske mest efteråt. När man inte längre känner ett omedelbart hot.

#69

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s