Zombieöverlevnad for dummies

Ibland är allt som behövs en paus från allt som inte riktigt går ens väg. Jag tog helt enkelt helg även från alla tråkigheter. Man får vara glad när det faktiskt går att göra så! De flesta av mina irritationsmoment (som nån utom en högre makt, alternativt en yrkesmördare, kan få ordning på) verkar bara gå att arbeta på när andra har kontorstid. Alltså är det inget jag kan göra under helgen i alla fall. Ny vecka – nya bekymmer (eller mer av de gamla). Men på helgen stängde jag mest av alla tankar på de kommande månadernas kända och okända bekymmer.

Ibland räcker det med en mikropaus. Som när man hör sin man svara i telefon, låta väldigt avvaktande i sina ”mmmhmm” och ”ok” och sen väldigt allvarligt säga ”Det beror på när Hanne Kjöller slutar skriva ledare”. Det var länge sen jag skrattade så högt och länge. Jag vet inte om den som ringde från DN:s prenumerationsavdelning tyckte det var lika kul dock. Men med tanke på att vi ändå bestämde oss för att börja prenumerera igen så kanske skämtet på tidningens bekostnad kunde passera. Jag tycker verkligen att det finns några skribenter i DN som ofta är ute och cyklar (Kjöller verkar cykla i ett helt annat universum till och med), medan jag har en stor fäbless för andra. På senare tid har även några av mina gamla favoriter vurpat ordentligt (Thentes text om vänstermänniskornas skuld i näthat cyklade i diket så pass att jag började undra om det var nåt slags alkoholrelaterad trafikolycka bakom). Det är väl egentligen bara Fredrik Strage som jag fortfarande har svårt att tycka är i fel körfält ens när han framför åsikter jag inte håller med om till hundra procent.

zombie2 zombiekiller

Helgen var full av givande mikropauser.

Som att tillbringa Stockholms kulturnatt med att hänga på Armémuseum och lajva zombieinvasion. Eller rättare sagt var jag mest en åskådare som vanligt, men det räckte bra.
Det var faktiskt en väldigt mysig liten happening där hela museet var utsmyckat med diverse fantasifulla tecken på att zombieapokalypsen anlänt. Det fanns chans att få hjälp med sitt zombiesmink, en bar med zombiedrinkar, en brädspelshörna med zombiespel, filmvisning av norsk nazizombiefilm och fullt med zombielajvare. Vi hängde mest med mannens kollega, som är extra intresserad av militärhistoria, och därför gav oss en privat liten guidning av de delar av museets ordinarie utställningar som var öppna under kvällen. Men kvällens höjdpunkt var utan tvekan föreläsningen om att överleva zombiekatastrofen. Det var samma snubbe, Herman Geijer, som höll i den där ABF-kursen som min man gick för några år sen. Jag har inte samma zombieintresse som min äkta hälft, men det var ändå en mycket intressant föreläsning som inspirerade till diverse funderingar om helt andra och zombiefria zoner i den allmänt katastrofala vardagen. Till exempel att en av de bästa överlevnadskunskaper man kan ha är att behålla hoppet och inte ge upp när saker blir lite motiga (eller mycket). Det smäller kanske till och med högre än att ha förberett sig minutiöst med utrustning för alla sorters domedagssituationer. Om man inte pallar trycket kommer man ändå att krackelera när zombieinvasionen kommer.  Jag, som mest är sur och tvär (och alltid målar zombien på väggen) fann nåt slags märklig motivation i detta. Jag som ändå oftast vill slå alla som pratar om positivt tänkande med en crovel extreme 2 (eller en kofot) rakt i ansiktet. Hur bra det än är som drivkraft att vilja idka våld mot allt för naivt glada människor så kanske det ändå är lite bättre för själen att tänka ”äh, några zombiekatastrofer mer eller mindre, detta ordnar sig!” och ta några hoppsasteg när man flyr från de odöda.

För egentligen handlar det inte om zombies, utan om vad som händer när ett samhälle utsätts för en smittsam epidemi eller nån typ av katastrof som får allt att falla sönder. Vilket inte är lika osannolikt som att en zombieinvasion med  odöda, som vill äta våra hjärnor, skulle inträffa. Så ABF-kursen (liksom denna snabbguide till de viktigaste punkterna) handlade egentligen om hårda fakta som vilka behov en människa har för att överleva, vad som är framgångsfaktorer när man ska försöka lösa en krissituation, hur gruppsykologi och beteenden påverkar hur man klarar sig, vilken typ av egenskaper (fysiska och mentala) man kan ”träna upp” för att vara bra rustad för en katastrof osv. Så även om det är en humoristisk inramning så är själva grundkonceptet ändå ganska seriöst, och det Herman pratade om var applicerbart på många olika situationer som kan uppstå. Jag tycker att delen om gruppdynamik var ganska intressant, eftersom jag började fundera på vilken roll jag själv tar i en situation där det uppstår någon typ av yttre fara. Jag brukar skämta om att jag troligen är en av de människor som skulle klara mig kortast tid om jag hamnade på en öde ö eller liknande . Jag är sjuklig, otränad, inte fysiskt stark eller uthållig, inte händig, har dåligt tålamod och har ett av universums sämsta lokalsinnen. Dessutom blir jag grymt cranky om jag inte får sova, äta och se på dåliga dokusåpor på TV. Jag är inte praktiskt lagd för fem öre. Jag är alltså  en typisk rödskjorta (finns det nåt avsnitt i Star Trek som handlar om zombies?). En som dör de första minutrarna i avsnittet, och inte ens får ett namn i rollistan. Behöver man nån som strör sarkasmer omkring sig kan jag vara bra att ha, annars troligen inte.

Å andra sidan har jag en egenskap som möjligen kan vara användbar i vissa fall – jag upptäcker nästan alltid när det är fara å färde. Jag är som ett vandrande brandlarm, en levande skumhetsdetektor och ”nu är nånting knepigt här”-mistlur, allt i ett. Är det ett konstigt ljud, en märklig doft eller är nån i omgivningen det minsta avvikande i sitt beteende så vädrar jag i luften direkt, börjar registrera alla detaljer och backar ett par steg, samt sträcker mig efter ett vapen som finns i närheten (ett gem, en blyertspenna eller en tung temugg). Min man är ungefär tvärtom – han kan i princip bli omkullsprungen av en dinosaurie utan att ens titta upp från boken han läser eller sin mobilskärm. Men han har å andra sidan en grymt bra spatial förmåga och kommer ihåg helt ovidkommande små detaljer om allting (eller låtsas att han gör det, vilket är en skitbra egenskap det också). Plus att han ju har ett diplom från Hermans kurs. Han är alltså en certifierad zombieöverlevare (låt oss hoppas att han aldrig får pröva sina skills i verkligheten). Så vi kanske kompletterar varann. Vi behöver bara nån som kan döda söta (inget krav, föredrar om de är fula) och ätbara djur, bygga ett fort och är så fysiskt spänstig att hen kan brotta ner en zombie och slå den i huvudet med en kofot (enligt uppgift det bästa vardagsvapnet för att ta sig an de odöda om man inte är särskilt duktig på nåt annat – svärd, kaststjärnor eller dart eller nåt).

Hur som helst. Jag fick faktiskt lite av en crush på Herman. Han var väldigt rolig och tog sig an ämnet på ett väldigt intressant sätt. Dessutom var publiken taggad och även deltagande zombies grymtade och morrade intresserat.

Så till slut några handfasta tips för (zombie)överlevnad (av de jag kommer ihåg i huvudet, vill ni veta mer får ni gå kursen):

– Skaffa dig en bra kondition (enligt uppgift duger det bra med att träna på gym: kör två månader kondition, två månader styrka, två månader explosiv träning. Repeat until zombiekatastrofen kommer)
– Skaffa dig kunskap (gå en kurs i överlevnad, lär dig om gruppdynamik, öva praktiskt på hur du ska agera i krissituationer)
– Skaffa dig utrustning för att klara en nödsituation (du behöver inte ha en bunker under ditt hus och mat för 1 ½ år, guldtackor och eldkastare – men en dunk med vatten, bra skor, en radio driven av solceller, en morakniv, en kofot, campinggrejer, konserver, vattenreningstabletter osv kan vara bra)
– Se till att dina grundläggande mänskliga behov tillgodoses (vätska, mat, värme, sömn och trygghet) om du vill klara dig fysiskt och mentalt nån längre period.
– Nätverka med folk i din närmaste omgivning. Chansen att klara sig i en nödsituation ökar om man har god kontakt med sina grannar (ja, där dog vi…)
– Sök dig bort från folktäta storstäder om katastrofen beror på ett muterat, luftburet rabiesvirus (eller nåt annat zombielikt scenario). Så ni som har sommarstuga i Norrland, räkna med att jag kommer förbi när apokalypsen kommer.
– Få inte panik!

Jag tänker förstås genast att min bästa valuta när katastrofen kommer är att jag sitter inne med alla svaren på hur man överlever, även om jag personligen är helt levnadsoduglig (nåja, jag har klarat mig till medelåldern så helt kanske är lite väl värdeladdat). Jag kan vara hjärnan (även om det är ett extra ömtåligt gods i zombietider).
Jag lägger därför till en sak till på 2014-listan: erövra ett ABF-diplom i zombiekatastroföverlevnad (jag tror iofs den kan kvala in under punkten ”gå en kurs i nånting vad som helst”).

För de som är mer intresserad av ämnet rekommenderas Hermans blogg nejtackzombies.

#58

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s