Kom ketchup så går vi!

Livet är inte som en chokladask. Det är som en ketchupflaska. Det kommer inget, det kommer inget, det kommer inget. Sen lossnar det, på fel sätt. Så att man får kladdig tomatsörja över hela sig,
Jag är så enormt less på nästan allting i vår herres hage just nu. Det är bara en jävla skitsak efter den andra som radar upp sig vid horisonten. I princip allting av det ligger helt utanför min kontroll. Jag försöker att istället för att blir ledsen, arg och uppgiven metodiskt bena ut och fixa allting. Göra allt jag kan från mitt håll. Förhålla mig.
Jaha, vi måste flytta ur vår lägenhet och hitta en ny och fixa allt praktiskt – ringa försäkringsbolaget, ringa hyresvärden, ringa hyresgästföreningen, träffa byggfirman, kolla om nån man känner vet nån som kan hyra ut en bostad några månader osv, osv.
Gör det bara! Pricka av på listan. Jaha, de säger si och de där säger så. Vad är nästa steg?

Jaha, löneavdelningen har gjort nåt fel i beräkningen av månadens lön och gett mig en dryg tusenlapp i lön. Ja, jag har varit sjuk – men riktigt så där lite skulle jag nog inte ha. ”Nej, jag kan inte se varför du inte fått sjuklön. Men det korrigeras nog vid nästa utbetalning”. Glad helg på dig också! Bussigt, då kanske ni kan betala mina räkningar den här månaden då?
Det var extremt lägligt detta. När det nu skulle ha varit det, men nu var det extra kasst faktiskt.

Sen som vanligt alla sjuhusinteraktioner, prover som ska tas och undersökningar som ska göras, alla tider som krockar med varann och är svåra att boka om. Alla små (och stora) delar som ingen ser helheten i. Särskilt inte jag. Ovisshet om saker har blivit bättre eller sämre. Rädslan varje gång kroppen uppför sig konstigt.  Det är så mycket som är fel. Det är så mycket som kan gå fel. Det är så mycket som kommer att bli fel.
Och jag kan inte göra ett skit åt det. Och när jag försöker så är det ett steg fram och två tillbaka. Det finns alltid biverkningar. Det finns alltid komplikationer. Lagar man lite här så blir det mer trasigt där.

Oron för ekonomin som alltid finns där. Jag har inte råd att vara borta mer. Jag har inte råd att vara sjuk. Jag har inte råd att ta det i min takt.
Sen de små sakerna, de där som andra kan förstå. De som hade räckt för att sänka nån annan. Förkylning, urinvägsinfektion, tandvärk. Den förlamande tröttheten.
Men det är bara att bita ihop. För vad är alternativet?
Det vore bra om du började träna nu. Du måste äta på rätt tider. Du måste sova mer. Du måste prioritera dig själv och din hälsa.
När fan ska jag hinna det?  Du får väl prioritera? Sant. Jag kanske skulle ut och springa lite alla de där sömnlösa timmarna strax efter midnatt? Använda min tid mer effektivt?
Så skall det funka med jobbet.
Visa framfötterna nu. Att man kan lita på dig. Ta ett kliv framåt. Få det gjort. Häng inte upp dig på det gamla nu. Prestera. Leverera.
Min kalender är som vanligt helt fullknökad av möten och jag hinner knappt andas emellan, än mindre utföra alla andra arbetsuppgifter jag borde. Stress, stress, stress. Och ingen som ser och ingen som hör. Och ingen som vill.

När man försöker sig på lite vila, paus och verklighetsflykt med att läsa en tidning, se ett tv-program, hänga på sociala medier eller egentligen bara gå utanför dörren (eller just nu – stanna innanför den) så ser man bara mer skit. Folk som är irriterande dumma i huvudet, skrämmande attityder, en läskig samhällsutveckling, vär(l)den i sönderfall.
Men jag letar väl på fel ställen? Väljer att se fel saker och fel människor.

Och sen den totala tröttman, den när folk säger – TÄNK POSITIVT! UPP MED MUNGIPORNA NU!
Universalmedlet. Som om allt skit blir till guld bara man tänker att det är så.  All skit försvinner. Cillit Bang Power Remover.
Jag har svårt för den typen av vy över världen när jag vadar knähögt i bajs. Jag önskar jag var en sån som kunde skjuta det ifrån mig, köpa mig ur det eller bara blunda. Men jag är inte en sån person. Jag blir uppgiven, ledsen, arg, irriterad och förbannad. Sänkt.

Jag tänker faktiskt ibland att jag råkar ut för ovanligt mycket skit. Och just nu mer än vanligt! Ibland kanske det räcker att andra bekräftar det istället för att komma med nåt värdelöst jävla råd om att jag borde titta med en annan blick på skiten. Tro mig, jag försöker verkligen titta på det som inte är skit, men min utsikt är liksom skymd av bajsberget.

Jag kräver ärligt talat inte att kunna glida runt på en räkmacka eller leva ett liv där allt bara är happy-joy-fab. Jag vill bara slippa detta ständiga motstånd. Dessa ständiga käftsmällar, knivar i ryggen och snubbeltrådar när jag käckt försöker kravla mig ur nåt dynghål som jag, av oklar anledning, ofta tycks hamna i oavsett vad jag gör.  För mig funkar det finfint med vardag. Att allt flyter på. Att saker funkar som de ska. Jag behöver inte mer än så.
Jag behöver inte mer. Jag behöver mindre. Skit.
Om det är sånt man ”får räkna med” så vänligen sprid ut det i lite mindre doser så jag i alla fall har en chans att kunna hantera det.
Ändå får man inte vara arg, för det är ingen man kan vara så arg på som man skulle behöva. Det är inte en orsak. Det är hundra. Och varje enskild sak skulle ha varit hanterbar, utan de andra med i ekvationen. Så min ilska, vrede och uppgivenhet ses alltid som lite obefogad av de som inte har hela bilden. Och de har de aldrig, för de lyssnar inte när jag försöker säga nåt.

Jag förstår att de flesta väntar sig att man ska tala tyst om sina bekymmer, motgångar och trista saker som händer i ens liv. Man ska liksom hålla skenet uppe, oavsett. Det blir så jobbigt för andra om man är deppig och visar det. Det stör jag mig på. Ingen av de sakerna som är skit i mitt liv just nu är orsakade av mig, nåt jag valt eller nåt jag gjort – och tyvärr verkar valet ”skaka det av sig och låtsas som om allt är ok” inte vara nåt som ligger för mig. Jag orkar inte. Jag fokuserar på min lista med saker jag KAN göra: ringa, fixa, planera, försöka lösa det jag kan lösa, försöka få hjälp med det jag kan få hjälp med (så att jag ska orka det jag måste klara själv) och kanske då och då få ventilera nånstans att saker känns skit, utan att snusförnuftiga människor föreslår att man ska tänka positivt.
Men istället för att ”tänka positivt” eller tipsa andra om att göra det kanske du bara konkret kan hjälpa nån. Med nåt. Jag tror det hjälper mycket mer faktiskt!

Mina tankar, min vilja, mina önskningar har aldrig i sig själva nånsin löst några problem jag haft. Det enda som löst dem är mina aktiva handlingar, andras stöd (praktiskt och känslomässigt) samt pengar (det är så jävla lätt att säga att ”pengar löser inte problem”. Nej, det är möjligt att inte alla problem kan lösas med pengar. Men väldigt många saker kan bli enormt mycket lättare om man kan betala för tjänster och köpa hjälp, eller bara har råd att kliva av tåget en extra stund när man fått för många smockor och behöver samla kraft. Det är det man kan köpa för pengar. Andrum, avlastning och utrymme. Vilket kan vara avgörande när man måste orka ta itu med en massa annan skit. Så även där tycker jag att andra kan bespara mig från floskler – har man vidare ekonomiska ramar har man frihet, oavsett vad man har för andra bekymmer).

Så att hinna blogga en gång om dagen känns kanske inte som mitt prio just nu. #blogg1miljonandasaker
Om det inte är för att skrika ”DET ÄR INTE SÅ VÄRST PEACHY JUST NU!”.

#56

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s