Jag reklamerar samtiden

Nu när jag läser gårdagens inlägg vet jag inte om det var så himla tydligt skrivet, eller om min poäng egentligen framgick riktigt.
Jag ville beskriva hur nånting väldigt onormalt blivit så normalt att jag knappt ens reflekterar över det, och framför allt bara sorterar in alla intryck jag dagligen får som om det vore helt vardagliga händelser och inte ens del av en väldigt märklig normförskjutning. Just därför ville jag att beskrivningen av tiggare och hemlösa i min närhet skulle vara som ett slags kall registrering och att de funderingar jag har om deras liv liksom utarmats till att röra helt ovidkommande detaljer och ibland vara störande naiva och fördomsfulla. Att mina ögon och min hjärna tar in alla dessa detaljer och sen bara sorterar in det i ett ”tagit del av – ej förstått”-arkiv. Eller inte det heller. Jag förstår precis vad jag ser. Jag har bara inte en aning om hur jag ska förhålla mig till det. Även om det borde vara så enkelt som det var för mig innan den synen blev en del av min, och alla andra storstadsmänniskors, vardag. Här på marken sitter en medmänniska, och att inte visa att man ser hens utsatthet eller gör nåt för att förändra den situationen, är på så många sätt så fegt och ovärdigt.
Varför är tiggare människor vi förhåller oss helt annorlunda till än andra medmänniskor? De är i första hand tiggare, inte personer. Vi pratar i bästa fall om dem, sällan till dem.

Jag störs också av min egen, och andras, dubbelmoral. Jag vill hjälpa andra människor, ställa upp, slåss mot orättvisor och ta ansvar för det här samhället. Men bara om det inte kostar mig för mycket. Framför allt i personlig insats och engagemang. Vad hindrar mig från att närma mig en annan människa och i alla fall försöka se henne eller honom, sträcka ut en hand på nåt plan (även om jag inte skulle erbjuda husrum eller ge bort hela min lön) eller om jag inte tror att det skulle hjälpa engagera mig på ett strukturellt plan för att vara med och medverka till en konstruktiv lösning? Vad hindrar dig?
Jag vill inte ha ett samhälle där folk behöver sitta på gatan och tigga. Det spelar mig ingen roll vilka de människorna är för det är oavsett deras ursprung, motiv och drivkrafter ett tecken på en stor själslig fattigdom att vi accepterar det. Accepterar, som i ”låter det bero”. Det är nån annans ansvar, inte mitt. Det är nån annan som ska lösa problemen, inte jag. De borde vara nån annanstans. Jag vet inte var. Men inte här.

Sen slår jag på TV:n och hamnar i ”Uppdrag Granskning” om nynazister som kastar glasflaskor mot antirasistiska demonstrationer, drar kniv på nattbussen när nån ifrågasätter om det är ok att kalla sig nazist och har som lördagsnöje att knivhugga random färgad kille som råkar komma i deras väg. Samtidigt frågar sig en bekants bekant varför man inte ”får säga som det är utan att bli anklagad för att vara rasist” på Facebook efter att ha skrivit nån drapa om ”Muhammed och hans 10 ungar som får lägenhet av soc, medan vi hårt arbetande och ensamstående mammor minsann inte får nån hjälp”. Nån annan tycker att det är fel att ”man måste vara brottsling eller psykiskt sjuk för att få nåt i det här samhället”. Ja, men vi säger väl bara så. Att flyktingar, tiggare och psykiskt sjuka är nåt slags lyxlirare som bor i flotta lägenheter, kör Mercedes och äter från guldtallrikar – allt medan de hånskrattar åt småbarnsmammor.

Sverige 2014 – vad är det för fel på dig?

#54

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s