Hur många bortvända jävla ansikten tål Sverige?

Det här ämnet pockar dagligen på min uppmärksamhet. Varje dag. Månad efter månad. Jag skjuter undan det. Vill inte tänka på det. Vill inte förhålla mig.

Jag är, som jag nämnt förut, uppväxt i en småstad. Det innebär att man delvis lever i en skyddad värld. Jag hade under tiden jag bodde där till exempel inte sett någon enda människa tigga (dvs sitta på gatan med en lapp och en burk) annat än i amerikanska filmer eller nyhetsreportage från fattiga länder i ”tredje världen”. Jag minns att jag nån gång tänkte att det var hemskt att man kunde leva i ett sånt fattigt, utarmat och kollapsat samhälle att de som hade det bättre utan att blinka kunde gå förbi en medmänniska som satt på gatan och bad om pengar. Hur skulle man nånsin kunna vänja sig vid det? funderade jag. Jag kom fram till att det måste vara en annan sorts människor som kunde klara av att bete sig så. Lite mer kallhamrade och hjärtlösa människor än vi här i Sverige.
Visst kunde nån fyllis på stan komma fram och fråga om man hade några spänn över, och visst hade man hört att det fanns uteliggare – men det var liksom helt tydligt för en att detta var ett fåtal udda fåglar som på nåt sätt inte kunnat anpassa sig efter premisserna för samhällets hjälpinsatser och säkert varit föremål för diverse insatser redan. Det var några olyckliga själar som snart nog skulle fångas upp och tas om hand av det system vi betalar skatt för att underhålla. Just så att ingen ska behöva sova på gatan eller sitta på marken och tigga pengar. För sånt var vårt samhälle. Ett där det bara inte gick för sig att människor skulle tigga. Tänkte jag.

Nu är det 2014 (och det har just slutat snöa…).
När jag går till tunnelbanan för att åka till jobbet på morgonen så har tiggarna vid min hållplats redan kommit till sitt ”jobb”. Ibland sitter en tandlös tant i huckle på en pall och spelar en enerverande liten truddelutt på sitt ostämda dragspel och ropar ”tacktack” till alla som går förbi. Jag ser aldrig nån stanna till. Men oftast har de inga såna publiktillvända trick, utan sitter bara rakt upp och ned med en handtextad skylt, en mugg eller en liten kartong framför sig.
Vid klädinsamlingscontainern vid tunnelbanan sitter en medelålders kvinna insvept i en filt och viskar ”takksimikke” när man ens rör huvudet i riktning mot hennes slitna pressbyråmugg. Ett tag satt en man på en kartongbit precis utanför ingången till vänthallen, så där så man nästan snubblade över honom. Borta vid ingången till centrum står ofta en man med två kryckor, och fötter som är vikta i en obehaglig vinkel inåt, och skramlar med sin mugg när man går förbi. Ett tag dök ett äldre par upp på torget varje torsdag när sopbilarna, där man kan lämna sopor till återvinning, stod parkerade där några timmar. Gamlingarna stod tålmodigt och väntade tills nån kom bärande på en kasse med grovsopor och började utan pardon att rycka och dra i det som skulle lämnas in. Rota i påsar och säckar. Människor ryggade tillbaka och slet åt sig sina påsar, som om de precis höll på att bli bestulna på en värdefull ägodel, och inte nåt de dömt ut som skräp. Nej, det var deras skräp och det skulle ingen rota i. Så de räckte över sin påse till de besvärade sopgubbarna över huvudet på den lilla gumman som gestikulerade, stödde sig på sin käpp och visade att hon ville titta i påsen. Kanske fanns det nåt användbart där? Jag vet inte vad de hoppades hitta, men jag blev lika illa till mods varje gång jag såg denna scen utspela sig.
Ibland ser jag nån kvinna sitta på torget och gå igenom flera kassar med kläder i olika storlekar. Jag tänker att det kanske är uppfiskat ut Stadsmissionens klädcontainer, där folk lägger kläder de vill skänka. Jag blir nyfiken på hur de lyckas med att få upp kassarna ur nedkastet. Det måste vara svårt. Det är liksom konstruerat så att man inte ska kunna öppna det eller ta ut nåt. Sen undrar jag varför jag ens tänker så. Varför skulle de ha gjort så? Varför är det min första tanke?

I centrum finns också hemlösa. Det finns speciellt två som jag känner igen. Precis vid bänken vid spärrarna sitter oftast en äldre, gråhårig kvinna påbyltad i flera lager kläder. Hon ser ut som en smutsig och väderbiten mormor. Bredvid sig har hon en kundvagn fylld med påsar, tidningar och olika klädbylten. Jag ser henne i princip varje dag. På morgonen sitter hon oftast på den där bänken och verkar lösa sudoku i nån gammal Metro. Ibland äter hon en bulle från 7-Eleven. Senare på dagarna är hon inne i centrum och sitter ibland och sover på en bänk eller i en stol, eller sitter med ett block som hon skriver flitigt i. Ibland när jag har kommit hem sent på kvällen är hon i vänthallen igen. Då har hon bäddat ner sig framför de neddragna ståljalusierna till Pressbyrån och parkerat sin kundvagn som en skyddande mur framför sig. Jag har aldrig sett henne prata eller interagera med någon.
Den färgade mannen i täckjacka, mössa och handskar (oavsett årstid) pratar dock ofta. Högt för sig själv. Han svär och domderar. Ibland gör han utfall både mot inbillade och verkliga personer. Mest aggressiv är han mot tiggarna. En gång sparkade och slog han mot en kvinna i huckle. Jag tog upp mobilen och tänkte ringa polisen, men nån annan hade redan gjort det. de kom och körde bort honom.
Kanske tycker han att tiggarna inkräktar på hans domäner? Han bor ju där, i centrum. Precis som tanten har han en kundvagn som han drar omkring på. De har ungefär samma rastplatser, men jag har aldrig sett dem prata med varann eller interagera på nåt sätt. Han sitter ofta strax bredvid torgalkisarna på de runda bänkarna vid telefonkiosken eller på bänken i den lilla parken ovanför tunnelbanenedgången. Det gör aldrig hon. Hon kunde lika gärna ha varit helt ensam. Hon låtsas aldrig ens om att det finns andra människor. När det gäller honom verkar det vara tvärtom. Ingen låtsas om att han finns. Till och med alkisarna tar avstånd. Han är en främmande fågel bland de nedgångna svennegubbarna i keps och gällivarehäng som halsar ur burkar och flaskor. Eller kanske är det hans lukt som avskräcker. Jag har aldrig känt en människa lukta så – en förlamande blandning av urin, skit och svett. Ofta känner jag hans doft före jag får syn på honom. Den ropar lika aggressivt som han.
Han hasar runt och skriker för sig själv, eller sitter still med rullande ögon och muttrar tyst för sig själv. Ibland kommer väktare eller poliser och kör bort honom. Då lommarna han lydigt iväg en bit. Men oftast går han bara omkring med sin kundvagn inne och precis utanför centrum. Ett kort tag hade han en fast plats i en vardagsrumssoffa som någon från bostadsrättshusen vid torget måste ha ställt ut och han släpat ut till en bra placering mittemot korvkiosken. Men efter ett tag var den borta, och han halvlåg som vanligt på en av träbänkarna vid den lilla plaskdammen mitt på torget. Ibland är han försvunnen ett tag, men sen helt plötsligt ser jag honom i centrum igen.

På tunnelbanan på väg till jobbet luktar det ibland väldigt starkt av brandrök. Det tog ett tag innan jag insåg att det alltid kom från de där stora sällskapen av tiggare som åker in till city från sina läger längre ut på tunnelbanenätet. Jag gissar att de värmer sig vid öppna eldar på kvällarna för att inte frysa så mycket. Många av dem har ju varit här hela vintern. Jag har sett på Tv hur de bor. I gamla husvagnar som bäst, i provisoriska träskjul eller tält. När de åker in till stan är de ordentligt påbyltade och har stora väskor eller IKEA-påsar med filtar och andra tillhörigheter med sig. De är väderbitna och solbrända, så där som man bara blir om man är utomhus väldigt mycket. Kläderna är ofta slitna och ganska lortiga, och så luktar de ofta på det där speciella sättet, av eld. Så där som man luktar när man suttit ute i skogen vid en öppen brasa. De sitter i grupp på tunnelbanan och småpratar och skrattar. Som om det inte är några konstigheter alls, och det kanske det inte är. De är på väg till sitt jobb bara, som vem som helst. Mitt bland oss andra som är på väg till våra.

Där jag byter till buss brukar det sitta någon också. Ofta vid en vägg precis utanför Åhléns, men det är olika personer varje gång så jag känner inte igen nån. Jag antar att det är en plats man inte kan paxa. Någon gång har jag sett människor komma ut från Pressbyrån eller det där italienska caféet bredvid och lämna en mugg kaffe eller en smörgås till nån som sitter och tigger. Det är nästan den enda plats jag sett flera olika personer interagera med tiggare, prata med dem eller bry sig.
Utanför jobbet finns det ofta upp till tre eller fyra tiggare. I långa perioder är det samma ansikten varje dag. De har sina bestämda platser. Utanför ”Gateau” sitter en yngre kvinna med foton på sina barn framför sig. Runt lunch brukar de sammanstråla några stycken inne i nedgången till tunnelbanan och äta tillsammans. De lägger en papperspåsa på golvet, som de dukade upp en duk för picknick, och där sitter de sen och delar på en grillad kyckling. Ibland blir det bråk just där eftersom alkisarna i kvarteret också har sin hang out i precis det lilla hörnet mellan trappan, dörren in till innergården (där jag passerar in till mitt jobb) och Apoteket. När det regnar brukar den där hörnan vara full – tiggare, alkisar och några pensionärer som sökt skydd på väg ut från Apoteket. Det är som helt olika världar som möts en kort stund.

När jag åker in till city ser jag många fler. Då sitter det nästan nån var femte meter i vissa områden. Ofta står de på knä, med händerna knäppta framför sig och blicken i marken. Timme ut och timme in. Med sin mugg eller låda framför sig. När jag är på sjukhuset sitter det alltid nån utanför ingången. Aldrig utanför akuten, bara vid stora huvudingången. När jag åker nån annanstans i tunnelbanenätet så finns det nästan alltid nån som tigger vid varje uppgång. De är så många. Nån dag diskuterade vi det, hur många de kan vara. Är de 150? 200? 250? Min man började räkna, antalet tunnelbanehållplatser och hur många uppgångar och så kanske några extra i varje del av stan där det finns ett större centrum. Vi pratade om det som om det vore en intressant kuriositet. Hur många skruvar finns det i Ölandsbron? Hur många tiggare finns det i Stockholm?
Han berättar ibland i förbigående om killen som sitter vid hans jobb, på bron. Jag undrar varför han sitter just där, det blåser ju så mycket. Min man vet inte varför han har valt den platsen, men nån gång räddade han killens mugg som höll på att blåsa bort. ”Jag gav lite mynt så det fanns nåt att tynga ner muggen med. Jag brukar ge pengar några gånger i veckan”, sa han. Jag nickade bara. Inga konstigheter. Tiggare vi mött, liksom.

Jag ser dem alla. Jag känner igen vissa. Och jag ser dem ändå inte. Jag ser inte på dem. Jag tycker det känns värre då. När jag har mött deras ögon. Ibland ger jag någon växelmynt som jag gräver fram ur en ficka eller min plånbok, men oftast har jag inga kontanter på mig. Jag betalar nästan alltid med kort. Jag tror inte de har kortläsare. Jag måste skratta åt den tanken. Och sen fastnar skrattet i halsen. Det finns inget roligt med det där. Inget alls.
Kvinnan som sitter utanför bageriet vid jobbet är den jag oftast ger pengar till. Det är kanske för att jag går in i dörren precis bredvid henne när jag ska köpa min kaffe. Då är det som att jag inkräktar på hennes plats, lånar hennes utrymme. Jag går liksom inte bara förbi, utan passerar så nära att jag kunnat nudda vid henne. Eller så är det för att jag tänker att hon är i min ålder som jag ger henne pengar oftare än jag ger nån annan tiggare. Eller så är det för att hon har ett foto på sina barn framför sig. Eller nån annans barn. Jag vet inte. Jag vill inte veta. Om jag tänkte på det hela tiden, vilka de där människorna är, var de kommer ifrån, om de har barn hemma, hur deras liv har varit & kommer att bli och varför de sitter där så skulle jag inte stå ut. Med mig själv. Med nånting.

Ibland har det bubblat upp en stark vrede i mig när jag ser dem. Ett slags raseri. Särskilt när det är kallt, regnar eller snöar ute. Och de sitter där. Bara sitter där. Frusna, stilla och tålmodiga. Jag vill rusa fram och skaka dem, skrika ”men du kan inte sitta här. Det är inte ok. Du kan ju bli sjuk. Du gör mig orolig. Du får mig att skämmas, över mig själv. Över andra. Över det här landet. Över det land du kommer ifrån. Över den här jävla världen. Gå härifrån! Sitt inte här ute, sitt i alla fall där inne. Där det inte är så kallt!”. Min ilska är så stark, och jag ser att en del andra vänder den mot dem, inte mot att det ens kan vara så här. De tittar föraktfullt, pekar, skäller eller säger nåt när de går förbi. Jag läser i tidningen om de som gör mer än så – kör bort dem, häller vatten på dem eller sätter upp lappar ”ge inte tiggarna pengar”. Som en ”mata inte djuren”-skylt på ett zoo.
Är de inte människor?
Nej, de är inte människor. Inte de som behandlar dem så. De är nåt annat. Rädda och fega jävlar. Räddare och fegare jävlar än mig till och med.

Det är många år sen jag såg den första tiggaren som på knagglig svenska och med en laminerad lapp i handen gick runt i tunnelbanan och bedjande sträckte fram en mugg för allmosor. Nästan lika länge sen som jag för första gången såg en hemlös med trött ansikte kliva in i tunnelbanevagnen och med monoton röst dra sin inövade ramsa ”hej, jag är hemlös och jag undrar om nån har en krona att undvara till mat eller husrum i natt”, men sen knappt stannade till för att kanske få syn på en mötande blick bland alla bortvända ansikten och avvisande huvudskakningar.
Det är inte så många år sen som tiggare i varje gatuhörn blev en naturlig del av gatubilden och min hjärna började stänga av att det faktiskt är en riktig människa som sitter där på marken.
Det är ännu kortare tid sen jag slutade diskutera och argumentera emot när andra pratade om att man inte ska ge tiggarna pengar för då stannar de bara här och åker inte hem till ”sina länder”, att man inte kan ge till alla så då är det ingen idé att ge till nån och att de ändå jobbar för kriminella ligor allihop. De behöver inte alls gå med kryckor, de har inte alls några barn hemma i Rumänien och Ungern som behöver sjukvård och de borde egentligen söka jobb istället för att sitta där och be om pengar de inte gör nåt för att förtjäna.
Jag säger inte längre ”Om de åker till ett gudsförgätet kallt jävla land i norr och sitter timme ut och timme in på en kartongbit på en gata och ser hur folk går förbi dem utan att röra en min, hur fan tror du då de har det hemma? Vad tror du deras möjligheter till försörjning är där? Vilket jobb tänker du att de ska få i Sverige? Vem tror du erbjuder dem ett vanligt jobb?”
Jag säger ingenting. Jag blundar. Jag går lite fortare. Men aldrig så fort så att de försvinner. Varken tiggarna eller de snusförnuftiga know it all-människorna som har facit för hur världen fungerar.
Jag vet inte vad jag ska säga, tänka eller göra. Vem ska jag ge mina pengar till? Hur mycket ska jag ge? Ska jag ge till alla? Varje dag eller nån gång ibland?
Fast jag vet att det är en av de dummaste orsakerna ever så ger jag oftast inte något för att jag inte kan med den känslan jag känner när jag tar fram några jävla mynt och böjer mig fram och släpper dem vid en människa som sitter vid mina fötter. Vem fan tror jag att jag är? Som ger någon annan mina växelmynt, mina småpengar och mitt fega och falska jävla medlidande? När jag gör det känns det ännu värre. Att erkänna att jag ser den där människan som sitter där och att jag helt uppenbart tycker att det är i sin ordning att nån ska få smulor från mitt bord medan jag går in i värmen med min latte i handen.
Att låta bli är som att låtsas som att jag inte ens sett. Jag vet inte om det är bättre. Jag vet inte hur jag kan tänka att det är bättre.

Jag vet inte längre vad jag är för slags människa. Jag vet inte när det här började vara ok. Jag vet inte när jag slutade formulera det här i ord. Ens inuti mitt huvud. Jag vet inte när jag började tycka att deras tysta varande i mitt synfält blev en plåga, ett ok och ett slags provokation. Ett slags påminnelse om nåt jag rimligen inte borde acceptera. Medan vi diskuterar om de har rätt till våra småpengar, grovsopor, återvinningskläder så sitter de där – dag ut och dag in. På en plats de gjort till sin. Och vi går förbi med blicken nån annanstans, och om vi pratar om dem så frågar vi oss hur många de kan vara, hur mycket de kan få ihop på en dag och när de kommer att åka hem igen.

Hur många tiggare tål Sverige?
Hur många bortvända jävla ansikten från kallhamrade, hjärtlösa människor tål Sverige?

Ibland så frågar nån mig ”vad tycker du om tiggarna?”.
”Det är för jävligt!” säger jag.
Och ibland tolkar den som frågar mig mitt svar som jag menade det, men ibland inte.
”Vad ska vi göra åt det?” säger nån ibland.
”Jag vet inte” säger jag.
Och nästa dag tar jag alltid en näve småmynt ur skålen med växelpengar på hallbyrån.
Nästan varje dag när jag kommer hem ligger de kvar i min ficka.
De bränner där i fickan på en kallhamrad, hjärtlös jävla människa som just då inte ens vågar möta sin egen blick i spegeln.

#53

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s