Mise en abyme

Efter ännu en sömnlös natt (som jag hostande tillbringade i soffan läsandes Filter-reportage) hade jag en idé om att skriva ett blogginlägg i samma ämne som jag tog upp häromdagen – narcissism. Orsaken till att jag började fundera mer på det ämnet var för att jag läst den omtalade Sigge Eklund-intervjun. Jag förstår mycket väl varför han känner sig påhoppad av den artikeln eftersom den driver tesen (lanserad av Eklund själv i hans roman ”Det är 1988 och har precis börjat snöa”) att narcissism är nåt slags ärftlig åkomma i den eklundska släkten. Dessutom framstår han som ett slags bekräftelsehorande och självupptagen person utan självdistans när man läser både artikeln och hans reaktion på den. Inte så smickrande. Det är helt ärligt lite av ett karaktärsmord. Särskilt våldsamt när det riktas mot nån som har väldigt höga tankar om sitt eget värde.

Nu ska jag ärligt säga att jag har en ganska vag uppfattning om vem Eklund är och om han har någon egentlig talang. För mig räcker det att han skrivit en überpretto självbiografisk bok om sin självupptagne far (jag orkade inte ens läsa ut den eftersom den var så enormt trist, så det kanske är det jag blev mest irriterad på), att han producerat program med Filip & Fredrik (de mest överskattade mediepersoner som funnits i svensk TV-historia) samt har nått sin största framgång genom att ha en pod med Alex Schulman (inte heller nån favorit). Därför kan jag inte säga att jag hyser nåt större personligt medlidande med honom för att han blev omilt behandlad i det där porträttet. Å andra sidan känns det som journalisten som skrev texten var hänsynslös i sin quest att hitta en poster boy för nynarcissismen. Det var ett skoningslöst porträtt. Men på ett sätt gör det den, i alla fall för mig, ganska ointressante Sigge Eklund lite mer spännande. Nu måste jag själv bilda mig en uppfattning om det han gör för att se om han verkligen är så där, eller om det var en orättvis bild.

Det som egentligen fångade mig i texten var att det är ett så tydligt tidsdokument och ett försökt till en samhällsanalys, även om det där i huvudsak sker genom en känd familj och dess medlemmar. Texten sätter tummen på nåt jag länge funderat på och processat. I det blogginlägg jag skrev häromdagen så nämnde jag som sagt att jag tycker att det är konstigt att det inte ens längre anses som särskilt problematiskt eller suspekt att vara självupptagen och främst ägna sig åt självförverkligande. Det är tvärtom lite suspekt att göra det motsatta. Att ha en agenda som når längre ut än omedelbar bekräftelse av det egna jaget kan framstå som närmast samhällsomstörtande, och framför allt väldigt politiskt. Det verkar nästan osannolikt att kunna drivas av nåt annat behov än att bli sedd, älskad och bekräftad. Allt leder tillbaka till just det – so what’s in it for you?

Filter-artikeln visar att det kanske ändå finns en gräns där behovet av offentlig bekräftelse till slut kan slå tillbaka mot den som inte har nån synbar barriär mellan behovet av bekräftelse av sitt privata och sitt offentliga jag, dvs när man använder sitt liv, sin persona, sitt ego, sitt varumärke för att bli känd eller som stoff för sin karriär, och detta jag sen blir ifrågasatt eller kritiserat. Nu är det varken särskilt nytt eller särskilt originellt som stilgrepp att hämta stoff från det egenupplevda eller skildra det självbiografiska. Men det verkar som om allt fler bygger sin karriär på det sättet och i allt mindre grad filtrerar eller bearbetar grundmaterialet, berättelsen om det egna livet, innan det når mottagaren. Det är mer som om det är nåt slags ständigt pågående livesändning direkt mot publik. I varje stund sänder kanal JAG rätt ut i etern. Inget är för stort eller smått.
Det är som ett hav med stora trålare som glider omkring med ekolod. Vänligen bekräfta mig!

Det blir ett slags rundgång att man är mest känd för den man är (inte det man gör) och det man gör handlar om den man är och det man gör när man berättar vem man är. Jag vet inte om det blir så tydligt vad jag menar, men eftersom allt redan försiggår i offentligheten och i princip uttolkas i realtid (bloggar, sociala medier, podar, talkshows och intervjuer) så blir kommenterandet av det som nyss hände (och alla redan tagit del av en gång) nåt slags metaberättelse. Jaget förhåller sig bara till sig självt i olika skeden, och  inte ens till något som är nytt eller sedan tidigare dolt för ”publiken”. Det är som att någon direktrefererar en fotbollsmatch där hen själv är en av spelarna, och sen kör allt i repris lite senare och kommenterar hur andra kommenterat hur hen kommenterade sin egen insats. Sen kan andra kommentera de kommentarerna, och man själv kommentera det igen. Det är som att se en självreflekterande loop, en rekursiv bild där man håller ett foto av sig själv där man håller ett foto av sig själv där man håller ett foto av sig själv. I all evighet. Man blir mindre och mindre och mindre ju djupare in i bilden man går. Det finns inget slut. Det svindlar. Som att likt Narcissus bli förhäxad av sin egen spegelbild, av projektionerna av det egna jaget.
Jag ser dig. Jag ser mig. Jaget ser jaget.

Är det fult att vilja ha bekräftelse – på den man är, det man gör, det man presenterar för världen? Jag tycker inte det. Alls. Men frågan är väl snarare om man egentligen vill interagera med andra eller om man bara vill bli speglad av dem? Söker man nåt slags okritisk, dyrkande, helt igenom bejakande respons eller söker man en dialog? Kan jaget eller det jaget gör bli ifrågasatt, kritiserat eller lämnat åt sitt öde utan att det är en personlig skymf eller kränkning? Är det främst kärlek man vill ha eller är det nåt annat, som mer kan utveckla ens förmåga och ens tankar?
När man själv är produkten och det man gör aldrig egentligen är separerat från kärnan, det egna jaget, hur ska man då förhålla sig till responsen (eller bristen på respons) från andra? Eller ifrågasättande och kritiska synpunkter?

För mig är det väldigt märkligt när människor blandar ihop de sakerna, och ännu konstigare när de förväntar sig en viss typ av respons hela tiden.
Om jag inte är din fanklubb, din mamma eller din älskade så kommer jag inte alltid att ta emot allt som kommer från, eller ur, dig med öppna armar och applåder och skrika ”HURRA!”. Ska jag vara helt ärligt så skulle jag inte ens ha den attityden mot en idol, mitt barn eller min partner. För jag fungerar inte så. I min värld är inte kärlek, vänskap eller ens beundran att bara tindra med ögonen och ”bejaka” allt. Ibland är saker inte så bra och ibland är det du gör inte så bra. Det är inget konstigt med det. Så är det för alla.  Jag kan gilla dig ändå, men jag behöver inte gilla allt du säger, gör, skapar, postar, delar eller visar. Jag behöver heller inte säga nåt, om jag inte har nåt bra att säga. Men ibland kanske jag måste fråga vad du menar eller vad du vill med det du säger. Särskilt om det ifrågasätter något annat eller någon annan.

Visst, jag kan förstå att man ibland har en deal med vissa människor att man bara ska bejaka varandra. En pakt. Man ”gillar” allt den gör och säger, för att man vill ha ”gilla” tillbaks. Det är lite som att stödrösta på Norge i mellon. Jag vill ha din röst, så du får min. Men om jag inte tyckte din låt var så bra då? Måste jag ändå rösta på dig? Jag funkar inte så. Jag skiljer på Norge och det norska bidraget. Jag finner att många människor inte tänker så. Men devalverar man inte saker lite om alla ens vänner är ”finaste”? Om man slentriangillar allting? Om alla åsikter är ok, och tystnad är det enda sättet att bemöta allt som inte är solsken och enkelt. Finns det inte något vagt oroande med att alltid underförstått villkora sitt ”gilla”? Att ge bekräftelse bara för att få? Att hålla inne med frågor, diskussioner och andra vinklar för att det kan bli obekvämt?
Att aldrig blir ifrågasatt och behöva fundera på vad man själva sänder ut (oavsett vad ens eget syfte var).  Är det inte ofta nästan det mest grundläggande för att kunna utvecklas, oavsett om man håller med eller inte gör det – att man bli lite, lite ifrågasatt? Vad är bekräftelsen då värd? Om den kan ”köpas” eller försvinner så fort det regnar lite?

Eftersom jag fungerar på ett lite annat sätt än en del andra människor kan det ibland bli väldigt svårt att få andra att förstå att ju mer de fiskar efter beröm, respons eller en viss typ av bekräftelse desto mindre är sannolikheten att jag ska ge den. Dessutom känner jag mig väldigt obekväm med det outtalade (och ibland direkt och påträngande uttalade) behovet av att jag ska reagera, interagera och ge respons på ett visst sätt, inom en viss tidsram och under vissa premisser.
Det finns få saker som jag ställer mig så frågande till som om nån kommer till mig med nåt de till exempel har skrivit och frågar om min åsikt, och sen blir besvikna, irriterade eller sårade om den respons jag ger är att säga ”Detta, detta och detta tycker jag är bra. Det här skulle jag förtydliga. Det där skulle jag ta bort. Det där är felstavat”. Om man vill ha okritiskt smicker och applåder så får man gå till nån annan, alternativt säga ”Jag vill bara ha beröm, inget annat”. Då förstår jag. Annars inte.
Ibland har jag funderat på om jag har nån typ av autism eftersom jag blir förvirrad när jag uppfattar det som att någon ber om min åsikt och sen inte vill ha den (om den inte är exakt överensstämmande med deras egen, och i det fallet förstår jag inte ens varför de frågar nån annan, för då är det slöseri med tid). Jag tycker tvärtom att jag har visat engagemang och ansträngt mig för att verkligen utföra den uppgift som jag blev ombedd att utföra. Å andra sidan är jag i så fall betydligt mindre autistisk än många andra eftersom jag aldrig skulle drömma om att komma med kritiska utsagor om nåns utseende, vikt, kläder, hår, smak, hem, barn eller nåt annat som är personligt. Varken om jag blir tillfrågad, eller när jag inte blivit det. Kommentarer som jag uppfattar som mycket mer sårande och personliga tycker jag att andra ofta kan kläcka ur sig utan att blinka, medan jag faktiskt inte skulle drömma om att säga ”vill du veta vad jag tycker om din frisyr? Ja, det var snyggare förut!” för det är inte konstruktivt, hjälpsamt eller kan leda nånstans, enligt mig.
(Förtydligande: Jag menar inte att autister säger sårande kommentarer, utan att diagnosen autism ofta är förknippad med att man kan ha svårt att tolka information & kommunikation i en social interaktion).

När någon säger ”jag älskar dig” till mig är det troligen ett av de tillfällen jag har minst lust att säga det tillbaka (även om det rent känslomässigt förstås är ganska viktigt att man just i den stunden bekräftar och visar uppskattning för det motparten just sa…det kan annars bli väldigt awkward). Det beror bara på den enda faktorn att för mig är saker inte lika mycket värda när de liksom är forcerade och på nåt sätt villkorade. Förväntade. Slentrianmässiga. Jag menar inte att det alltid behöver vara det, i den situation eller andra, men att det är ett typexempel på när man ”ska” returnera kommentaren.
Ett bättre exempel – om jag säger ”jag önskar jag kunde få blommor ibland” och så får jag det dagen efter så betyder det mindre för mig än om jag skulle få dem en månad senare eller vid ett helt annat tillfälle.
För mig är det också som att interagera med ett barn om någon presenterar sitt alster för mig helt okommenterat och står och tittar uppfordrande på mig sen.
Man bara: ”Ahh, vilken fin teckning du har gjort. Är det en hund? Jaha, en get. Det var en fin get!”.
Jag vill gå förbi, se teckningen på ditt bord, säga ”Vilken fin get!” eller lägga en post it på ditt bord där det står ”Hej, jag måste bara säga att jag tycker att du är väldigt duktig på det här med getter!”. För mig är det en större komplimang, bekräftelse och feedback att jag aktivt och vid ett tillfälle jag valt självmant ger en positiv respons på något. Och tvärtom. För mig skulle det vara direkt komiskt och inte alls särskilt intressant om personen ifråga direkt skulle gå runt till mitt skrivbord titta på min teckning och säga ”Ohhh, vilken fin get DU har gjort!” (Tack, men det är en hund!).

Visst, ett gilla på Facebook kostar inget i det avseendet. Men jag blir även i såna sammanhang lite avtänd när någon primärt är en som ”sänder”. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, men har ni tänkt på att en del människor verkar använda såna kanaler för att liksom främst marknadsför sig själva? De ställer inte frågor eller inbjuder till diskussion, eller deltar själva. De problematiserar inget.
De använder sina konton i sociala kanaler som om de vore ett företag som skulle berätta om, sälja och visa upp sin produkt gentemot sin kundkrets. Som ett skyltfönster för att presentera en vara – dem själva. Det är lite olika på vilket sätt man gör det, men gemensamt är att man i första hand verkar vilja ha bekräftelse och bara av en sort. Därför postar man sällan nåt som inte 1) kan gillas 2) kan delas vidare.
I viss dos kan jag tycka att det är ok, men sen inte. Vem är jag för en sån person? undrar jag ofta. En publik, en mottagare av information eller en del av en fanklubb? Om min uppgift bara är att bekräfta nån annan och hens tillrättalagda ”produkt” blir det i längden ganska ointressant för mig. Eftersom jag har ganska många bekanta som har sig själva som varumärken kan det ibland bli lite så. De delar bara den typen av ”information”. Det påminner ganska mycket om en kändis Instagram-konto. Det är ”publikanpassat” och rensat från allt som är naturligt och personligt. Problemet blir bara att jag känner mig lite underskattad då, fördummad. Seriöst, jag prenumererar inte på sändningar från din ”Me, me, me”-kanal. Jag vill interagera med en annan person. Det är för mig hela grejen med sociala medier.  Jag är inte en gilla-maskin som är till för att spritsa ut tumbs up som får dig att känna dig som drottning Silvia som vinkar till dina undersåtar. Jag personligen föredrar nån typ av interaktion framför att nån trycker ”gilla”. För mig är bekräftelse att nån ger av sin tid för att interagera, reagera och diskutera. Engagera sig. Det är inte att nån gör en tummen upp. Självklart blir jag ganska ointresserad av att interagera med nån som aldrig interagerar med mig. Men igen – det är inget rättvisespel där en gilla till mig är en gilla till dig. Tvärtom. Men noll gilla, kommentarer eller åsikter från dig är garanterat förr eller senare noll från mig också.
Visst, ibland kanske man bara vill bli sedd och inte vill ha nåt ifrågasättande, nån diskussion eller nåt annat än ”Jag ser dig” eller ”Keep up the good work”. Jag håller helt med.
Men ärligt, är det inte bättre att i just såna lägen få en kram av nån som finns i rummet, framför att få en gilla eller retweet? Kan man få båda är det förstås ännu bättre ;-)
Är lycka verkligen att få hundra grattishälsningar på Facebook när man fyller år eller är lycka att få ett handskrivet kort från nån hem i brevlådan samma dag? Man behöver inte välja, men för mig kommer alltid det som inte är en snabb knapptryckning efter att en påminnelsefunktion ploppat upp min skärm utan faktiskt kräver nåt – eget initiativ, egenformulerade tankar, en självvald interaktion och en spontan komplimang – vara mer värt. Varje gång.

För mig är det ljusår mellan att vara en narcissist och att vilja bli bekräftad för den man är och det man gör. Att få empati, uppmuntran, tips, råd, push, stöttning, ifrågasättande, mothugg och medhåll är faktiskt på olika sätt bekräftelse. Bekräftelse på att jag ser dig, vad du säger, vad du tycker, känner och vill. Bekräftelse är inte alltid att säga ja eller att gilla. Det är ibland bara att vara med, vara engagerad, att fråga hur, varför, hur långt eller varför då?
För mig är det sårande när andra bara vill sätta mig på åskådarplats med vimplar och ”heja, finaste du”-banderoller som jag ska vifta med när de vill att jag ska. För mig är det inte kärlek. Det är att kräva oavlönade statister till tv-serien ”Här är ditt liv”.

Men det är också viktigt att tänka på att den som blir mest sedd, bejakad och bekräftad inte alltid är den som förtjänar eller behöver det mest, eller ens känner sig mest bejakade.
Olika människor ger uppskattning på olika sätt eller tolkar även den bekräftelse de får på olika sätt.

Det kanske svåraste sättet att vilja ha bekräftelse är att vara en person som aldrig skulle be om den och har lärt sig att aldrig förvänta sig den av andra. Eller möjligen att vara en person som kastar all bekräftelse hen får i ett svart hål som aldrig kommer att bli fyllt hur mycket andra än ger. Eller möjligen att vända sig till en sån person och säga ”Det skulle passa väldigt bra om DU kunde ge MIG lite uppskattning nu”.

#50

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s