Kontorets MacGyver

Jag älskar post it-lappar. Så pass mycket att jag blir jättedeprimerad om jag måste använda de där fula knallgula som finns i kontorsmaterialförrådet på jobbet. Nej, nej det duger inte. Jag köper mina egna post its. Jag måste ha i minst fyra olika färger och tre olika storlekar, och helst olika former också. Man kan inte skriva kärleksfulla meddelanden till sin älskade på en fyrkantig post it (på jobbet är alltså det inget problem).
Jag älskar anslagstavlor, listor och gem. Jag tycker om mappar i olika färger (jag har mina egna som matchar den färg som är dominerande i vår grafiska profil) och att sortera allting i fina högar (även inuti mitt skåp). Jag älskar min(a) dymomaskin(er) och sätter etiketter på nästan allting.
Jag tycker om pärmar, register och plastfickor. Jag måste ha min favoritbläckpenna på jobbet (det är en Parker-penna som är i matt stål och ganska tung) och mina favoritbläckpennor hemma (de är trekantiga och ovandelen är i blank metallic och nederdelen i matt gummi. Min man letade runt på en massa kontorsvaruhus innan han hittade just såna och köpte dem till mig i julklapp). Jag måste också ha en pappersalmanacka oavsett hur många elektroniska kalendrar jag har. Hemma har jag tusen skrivböcker och ett helt skåp fullt med pennor, tejp, klister, kort, block, papper.

På jobbet får jag pikar om att jag städar mitt skrivbord i princip varje dag innan jag går hem, att jag har min egen tekopp (och diskar den varje dag) och att jag tycker att det är mer oförskämt att göra en kaffering på nån annans skrivbord än att slå någon hårt i ansiktet. Jag tycker också att bland det fräckaste man kan göra om man skulle låna nåns plats på kontoret (varför i helvete man nu ska göra det? Det är dessutom absolut jävla förbjudet att låta sin sjuka unge sitta på en kollegas plats och använda hens dator bara för att hen inte är där. Låter du nån ligga med din man om du inte är hemma också eller? VA? VA? VA?) är att ställa om hens skrivbordsstol. Jag fick yrsel och svimningskänslor när en chef en gång skulle sitta vid min dator i fem minuter och ändrade på stolsinställningen medan jag stod bredvid, och sen ba ”tack” och gick därifrån. Jag blir fortfarande lite kräkfärdig av ångest när jag tänker på denna händelse.

Kollegor har möjligen fem extrapar skor i sitt kontorsskåp och nästan alltid nån kofta eller tröja som hänger på deras stolsrygg (och tycker inte att det är udda alls, medan jag bara ”om du ska byta skor på jobbet medan nån annan sitter bredvid kanske du vill byta till mysbyxor också?”), medan jag har kanske nästan allting som man kan behöva i mitt. Plåster, säkerhetsnålar, huvudvärkstabletter, smink (alltså en necessär full), hårborste, läppsyl, tre sorters te, müsli, nötter, knäckebröd, energibar, vattenflaska, halstabletter, paraply (ofta tre stycken), tygpåsar, plastkassar och datorväska, hörlurar, bordsfläkt, deo, body mist och små provflaskor med olika sorters parfym, tandborste, tandråd och tandkräm, handkräm, hårsnodd, nagelsax, gummiband, ballonger, enkronor, resårband, nagelfil, gaffatejp och vaselin (I kid you not!), bindor, trosor, USB-minnen (minst två), pappersnäsdukar, en blomvas, en extra mus, en massa sladdar, batterier (två sorter minst), måttband, nål & tråd, häftstift, olika sorters pennor (självklart överstrykningspennor, kalligrafipennor, pennor med olika färg på bläcket, märkpennor osv), fickspegel, nagelbandskräm, samarin, magneter, knappnålar, häftmassa, klister, lim, tipp-ex, påsklämmor och olikfärgade gem.
Jag har säkert glömt ungefär hälften av allt som jag har i mitt ”bra att ha”-förråd. Men det är en del.
Sen tycker en del kollegor att det är otroligt roande. Men nog fan är det just de som sen står där och behöver ett USB-minne, en påse, ett paraply, en huvudvärkstablett, ett snabbt mellanmål eller en blomvas, och blir överlycklig när det visar sig att jag och mitt fåniga ”förråd” kan erbjuda den tjänsten.

Det är också jag som plockar bort vissna blomblad på krukväxter, plockar med tomma kaffekoppar när jag går till köket, sorterar tidningarna i tidningsstället, kastar frukten några dagar innan bananflugorna börjar surra och torkar av mitt skrivbord själv när städerskan inte dammat det på några veckor. Det är jag som rättar till tavlan som hänger snett på väggen. Ändå är jag inte ett skit pedantisk i jämförelse med många andra jag känner. Jag tycker bara om att inte ha det så kaotiskt omkring mig.

Mina favoritaffärer är Ordning & Reda, Granit, Lagerhaus och alla varuhus där det finns en pappersavdelning. Förvaringsmöbler, lådor, askar, boxar och burkar är det finaste jag vet. Jag kan hamna i nåt slags meditativt tillstånd när jag sitter och sorterar saker.
Ett av mitt livs lyckligaste ögonblick var för övrigt när jag upptäckte att det fanns post it-block i A5-format.

Men jag är helt normal. HELT normal. Det är säkert bara en slump att flera kollegor ber om ursäkt till mig om jag går förbi när det är stökigt på deras skrivbord.
Jag är inte alls kontrollfreak på nåt sätt.
Till exempel använder jag aldrig linjal. Om det inte är för att slå någon hårt över fingrarna när de pratat för högt i kontorslandskapet.
Och jag accepterar att det är sju dagar i veckan, även om det blir otroligt irriterande när man lägger upp sina sprillans nya post it-block (med magnetbaksida och veckodagstryck!!!) i jämna rader på skrivbordet.

postit

 

BONUS: Alejandro Fuentes Bergström – Postitpeppin

#47

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s