Learning by doing

Vad kan man säga? Livet tycks ta för mycket tid. Särskilt när man spenderar det på oväsentliga saker, som att jobba och sånt. Eller att vara sjuk. Och typ på att diska. Och twittra och se på dåliga Tv-program . Men jag ska bli en bättre människa nån dag. En som kan hålla många bollar i luften samtidigt. Jag tänker inte säga nåt om ”livspussel” för det kan man tydligen bara om det ingår dagishämtning. Men jag kanske sitter här med min ”livsbridge” då. Mer passande? Jag får det hur som helst inte att gå ihop med tid +ork +måsten +annat. Det är trist. Just nu finner jag ganska många saker trista. Särskilt mig själv.

Ett tag blev jag väldigt arg på alla runt mig som tog allting för självklart, sånt som inte är självklart alls, men nu inser jag mer och mer att man naturligtvis tolkar sin tillvaro och omgivning utifrån där man själv är för tillfället. Det är egentligen inte konstigt. Det är väl bra att vi är på olika ställen så vi liksom kan täcka upp olika områden i samhället och lägga vårt engagemang på olika frågor? Företräda olika intressen och grupperingar. Olika perspektiv. Bara man skiftar perspektiv lite grann, nån gång ibland. Inte står på exakt samma plats år ur och år in.

Jag har tänkt väldigt mycket på det här med hur man väljer vad man vill ta del av från omvärlden och vilken input man är öppen för. Hur man söker sig till trygga åsiktsnejder och intressesfärer när man är lite vilsen. Ju mer vilsen desto större behov av igenkänning och tydliga svar. Hur man stänger av vissa saker, företeelser och frågor när man känner att man inte vill ifrågasätta eller ifrågasättas. Även om jag ständigt vänder och vrider på allting (även mig själv) kan jag ibland känna en sån monumental trötthet över detta me, me, me-fokus som hela tiden premieras och faktiskt tas som en naturlig feature och inte alls narcissistisk störning nu för tiden. Varken i det stora perspektivet eller i det lilla. Det intensiva sökande efter ”sig själv” och det som ska uppfylla ens livsmål tar sig allt mer absurda uttryck. Utan att nån på allvar säger att det kanske är skadligt på nåt sätt att lägga så mycket tid på sitt ego.
Hur många stannar ens upp och tänker ”men vänta nu….vart är jag på väg? Och varför ska jag dit nu igen?”. Att tänka på den samlade massan av människor och vad deras individuella livsmål och personliga fokus skapar för typ av samhälle anses nästan som en omodern tanke. Menar du att JAG skulle kunna/vilja/behöva ta nåt ansvar för nåt mer än mig? Är du KOMMUNIST?
Kanske, men troligen inte. Jag är bara trött på att ingen liksom vill ta ansvar eller konsekvenser av sina handlingar, på nån enda nivå. Varken i det lilla eller det större.

På nåt sätt är det som att vi alla säger ”Jag ska göra det där sen, när jag är klar med mitt. Då ska jag bry mig om annat och andra. När jag är klar med mig själv och mina egna projekt och min värld är fin, klar och färdigfixad”.
Face it, du blir aldrig hel. Du blir aldrig färdig. Du hittar aldrig dig själv. Det är det som är grejen. Grejen är allt det andra, utanför dig.
Om allt handlade om dig kunde du leva i ett vakuum, med bara dig själv. I ett tomt universum med en spegel. Fast att söka sitt eget inre djup och sin själsliga trygghet är för all del mycket mer sympatiskt än det merparten tycks ägna sig åt. Tomt stirrande på en reflektion i en yta. Men hela tiden denna återkommande frustration över hur mycket tid vi lägger på oss själva, när det som egentligen skapar värdet är det vi får och ger till andra. Interaktionen.

Förut tänkte jag alltid att jag måste bli färdig först, innan jag kunde ge nåt till nån annan. Lite bättre. Lite mer klar med mig. Innan  jag ägnade mig åt de andra, och världen utanför och nåt annat än mig. Det är förstås bullshit. Vad man har att ge har inget med att göra hur färdig, klar och lycklig man själv är. Man ger också för att lära sig om sig själv.
Det är precis som allt annat en kunskap man erövrar genom att utnyttja den. Learning by doing. Den största lärdomen där är egentligen att allt du förmår ge till andra (oavsett om det är tid, omsorg, materiella saker, kärlek, mentorskap, handlingar, leenden, tankar eller nåt helt annat) så skapar det ett värde som egentligen är ditt liv. Självförverkligandet är således i sig en ganska en meningslös syssla som inte tillför världen något i sig, å andra sidan är det förstås helt rimligt att tycka att det är precis som det ska. Att det inte finns nån annan mening än att ha ett perfekt dockskåp att lämna efter sig. Ett som troligen inte ens dina närmaste kommer att se hur du filat, slipat och pysslat för att skapa. Men som var viktigt för dig att bygga.

Världen kanske bara är en plats där man är. Så länge.

#46

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s