[Insert valfri rubrik]

Ibland får man vad man ber om. På middagen igår kom faktiskt ämnet amning på restaurang spontant upp som samtalsämne vid bordet. Då visade det sig gå alldeles utmärkt att diskutera det även med en mamma som ammat sina barn, utan att hon påstod att jag var fascist eller skrek att jag INTE KAN TYCKA SÅ. Tvärtom verkade hon tycka att det var ett lika oladdat ämne som att prata om varför man tycker bättre om kokta ägg än stekta.
Hon sa ungefär: ”Jag var inte särskilt bekväm med att amma i såna lägen, men i valet mellan det och en skrikande, hungrig bebis så föredrog jag det. Visst, jag förstår absolut din åsikt, men när man själv ammar så har man ett annat fokus och då är det naturligt för en själv. Man kanske blir lite avtrubbad i den frågan just då eftersom man är i sin amningsbubbla, och sen efter det har man väl själv fått större tolerans för att andra gör så eftersom man vet hur jobbigt det är att tajma in mattider och inte vet när bebisen ska bli hungrig när man är ute på stan. Men jag tycker inte heller att det är så hänsynsfullt att amma var som helst, särskilt inte om det är på en finare restaurang. Det går att sätta sig lite avskilt en stund, även om det är lite tråkigt att behöva gå ifrån. Men när bebisen är mätt och nöjd kan man slappna av och vara social igen. Det är så kort tid man ammar så det kändes inte som jag tyckte det var nån big deal”.
Och så var det inte mer med det! A voice of reason.
Alla ammande mammor tänker inte likadant i frågan och läser inte in en massa annat i min åsikt.
Så jag insåg att det faktiska störningsmomentet (som så ofta för min del) är när folk är väldigt kategoriska kring att deras åsikt är den enda rimliga och liksom håller på med en massa ovidkommande subjektiva argument (som de inte fattar är det. Precis som motståndarens) kring varför deras åsikt är den enda rätta. När man framställer det på det där sättet ”å ena sidan, å andra sidan, ur mitt perspektiv, ur nån annans perspektiv” så är det enklare att vara tolerant från båda håll. Jag fick en liten aha-upplevelse från mitt håll och tänkte att att det lät rätt vettigt, och fullt begripligt. Funkar mycket, mycket bättre på mig än ”du är FASCIST!”

***

likasombar

Jag har faktiskt inget mer att tillägga om nånting idag. Jag har inget jag vill rasa över, bitcha om, skrika ”ohhh” eller ”ahhhh” över. Betyder det att jag är sjuk? Ja. Jag är extremt snorig och hostig, och uttråkad. Men å andra sidan har jag sett en oändlig mängd avsnitt av dokusåpor om familjen Kardashian idag, så jag har ändå gjort nåt meningsfullt och viktigt. Det enda jag tänker på hela tiden är att Kourtneys snubbe ser ut som Patrick Bateman. Jag bara ”Nej, gå inte med honom in i sovrummet han är American Psycho”. (Update: Jaja, jag var visst inte först med den reflektionen…)
På tal om det så har jag alltid känt mest gemenskap med killar som jobbar på IT-avdelningen på alla jobb jag jobbat. Det beror säkert på att de ofta har humor i min smak. Som när det var en demo av en ny feature på vår webbplats och dummykontot som visades tillhörde just Patrick Bateman. Jag började fnissa och försökte kommunicera med annan kollega om hur roligt det var och hen förstod inte nånting alls.  Patrick vem? American Psycho vaddå? Och Bret Easton Ellis – nä jag vet inte vem det är. Ibland glömmer jag att jag jobbar med människor som tillhör den humorlösa generationen.

 #44

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s