Larma. Släcka. Rädda.

stressJag blir alltid så himla peppad och inspirerad när jag är på seminarier och konferenser. Det känns som att få komma ut och andas lite friskt luft. Det är ofta som en aha-upplevelse. Typ att det ju är DÄRFÖR jag vill jobba med det jag gör, och varför jag tycker att det är så viktigt. Problemet är kanske mer att jag så sällan får omsätta mina kunskaper, min inspiration och mina nya idéer i praktiken. Det finns ingen tid till det långsiktiga, genomtänkta och det där lilla extra. Det brinner alltid nånstans och det måste alltid lösas NU (eller i förrgår) och det ska alltid gå snabbt, och man kan alltid tumma lite på saker som kvalitet, analys och användarnas perspektiv. ”Det gör vi nästa gång”. Ja, i den där fantasivärlden där tid, pengar och ”utifrån & in”-perspektivet gäller. Där enhörningarna bor.

Jag är cynisk ibland, men det grundar sig ofta på erfarenhet. Jag har inte betalt för att drömma. Jag har inte betalt för att sikta mot stjärnorna (och kanske i alla fall nå trädtopparna), utan för att hänga ut lite tallbarrsdoftande Wunderbaums på ett kalhygge. Ibland gör det mig inget. Ibland krossar det mitt hjärta. Att jag får betalt för att lägga min tid och mitt engagemang i ett bottenlöst schakt.
Nej, så illa kanske det inte är. Ibland får man ju springa fritt och måla världen i många olika färger. En stund. Sen kommer en stor hand uppifrån och knycklar ihop det man jobbat med och kastar det i en gigantisk papperskorg, och så pekar den på nåt annat projekt. För att det brinner där (eller för att nån hög chef har varit på middag med nån annan hög chef och de pratat om nåt som de inte vet nåt om, men är lite ängsliga över kanske kan vara viktigt).
Det är säkert inte lätt att vara chef. Särskilt inte över mig. Jag flammar upp, brinner och slocknar, ofta inom loppet av några dagar. Eller timmar. Jag rasar inombords, och utombords. Och sen skrattar jag och blinkar skälmskt. För att jag inte orkar vara arg, sur och besviken. Jag har ju inte betalt för det heller.

Jag tror att jag skulle vara perfekt nånstans där alla vill så mycket att de är beredda att sätta sig över sina egon för att nå högre mål. Där man menar att ”kundens perspektiv är viktigast” på riktigt, och inte bara i strategiska dokument. Ett ställe där livsluften är positiv och där det är bättre att brinna än to fade away. Men brinna som i en marschall eller ett värmeljus. Inte som ett tomtebloss.
Jag respekterar människor som kan sin sak, och samtidigt respekterar att jag kan min sak. Människor som säger ”vad bra att du kan det här, för jag kan det här. Om vi lägger ihop allt vi kan når vi hur långt som helst tillsammans”.
Jag älskar att jobba med människor som vågar drömma stort och ändå sakligt kan värdera risken för fallskador om man ramlar från en för hög höjd. Folk som kan blicka framåt, och samtidigt se var man är nu och hur lång distans man måste ta sig för att nå målet.

Så det är lite bitterljuvt att andas frisk luft några dagar då och då. Man får lätt intrycket av att det ”där ute” finns människor som vill och ser nånting mer, och som lite så där lockande viskar ”…och det skulle du också kunna göra”.
Men om några dagar sitter jag där med mina hörlurar på igen, och blicken i min egen skärm, och försöker med sammanbiten käke vara en tapper liten brandsoldat.
Larma, släcka, rädda.

#39

 

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s