Satans hantlangare och kissekatter

Inspiration – var är du?

Jag har letat överallt. Idag städade jag till exempel skafferiet, och där fanns du inte.
Jag lyssnar inte på musik. Jag läser inte böcker. Jag får ingen input. Jag kommer inte med nån output.
Jag räddar inte världen. Jag bara brottas med den.

Medan jag pysslar med detta gymnastiska konststycke vill jag delge er en fantastisk sak. Några bilder ur fotoboken ”Metal Cats” av Alexandra Crockett. Vi vet ju alla att katter är djävulens kreatur, och ibland i sin tur tydligen människor som husdjur. Här poserar de tillsammans med kända hårsrocksmusiker som tjänar dem. Behållningen från boken går till katthem.
Titta så gulliga deras människor är.

 

metal-cats-alexandra-crockett-11metal-cats-alexandra-crockett-2 metal-cats-alexandra-crockett-6 metal-cats-alexandra-crockett-9

Detta för mig osökt in på en episod ur mitt långa och oerhört spännande liv.
Det var en period när jag också letade överallt och inte hittade nånting. Lite som nu, fast ändå inte alls.
Då var jag ute efter löööööve. Eller i alla fall några timmars förströelse av något slag. Av oklar anledning gick jag på en del blind dates. Vilket är ungefär som att stoppa en gaffel i ett eluttag när man vill ha lite spänning. Det ger utdelning, men kanske inte riktigt på det sätt man önskat.

En snubbe, som jag pratat några gånger med i telefon, framställde sig själv lite som satans adept (jag hade innan dejtat en del killar som gick på Chalmers, så jag tänkte att jag skulle testa nåt nytt) och väldigt stygg, farlig och spännande. Inte för att jag blev nämnvärt imponerad av hans utläggningar i ämnet, men jag var ändå lite nyfiken på honom. Jag hade tänkt mig nåt slags Peter Steele-snubbe.
Vi träffades en solig dag på stan, åt mjukglass och pratade bland annat om hur mycket han älskade sina kattungar. Han visade sig vara en rosenkindad ung man med stora runda blå ögon och en kroppskonstruktion som en teddybjörn. Visserligen hade han skinnjacka, svarta jeans och någon tuff hårdrockströja med monster, avhuggna kroppsdelar och oläslig bandlogga på, men han kunde lika gärna haft en onepiece i plysch med små teddybjörnsöron.
Jag har nog aldrig sett någon se snällare och mer timid ut, och dessutom fick jag honom nästan att börja gråta när jag råkade dra nåt skämt om hårdrock, satanism, djuroffer och hans kattungar. Hans blåklintsblå, klotrunda dockögon blev liksom fuktiga. Jag antar att det berodde på det, eller så var det nåt annat. För han började ganska direkt efter det påstå att jag distraherade honom genom att titta på hans gylf hela  tiden och passade också på att krydda den anklagelsen med en fråga om jag var ”sugen på mer”. Sen kastade han med sitt shamporeklamsblanka hår och slickade förföriskt på sin mjukglass med strössel. Ja, alltså förföriskt på samma sätt som en kattunge som lapar mjölk från en skål med rosenmönster.

Jag skrattade så jag nästan kiknade innan jag förstod att han inte skämtade.
Jag avrundade ganska snabbt vårt möte med nån lam ursäkt om tvättid.
Ungefär fem minuter efter att vi skiljdes åt började han ringa och prata in diverse ”sensuella meddelanden” på min telefonsvarare och påpekade hur det ”klickat” mellan oss och undrade när vi skulle ses igen. Jag höll verkligen med om klicket. Om det är som den sortens klick som uppstår när man spelar rysk roulette och det inte ligger nån kula i loppet. Jag tänker mig att man med en lättnadens suck inser att man precis kommit undan nåt som kunnat bli väldigt förödande.
Efter att jag inte returnerat något av hans tvåhundra samtal så skickade han ett brev där han uttryckte sin starka besvikelse över att jag inte givit honom nån chans, när det ”börjat så bra” mellan oss. Naturligtvis var brevet skrivet med barnsligt runda bokstäver (jag vill minnas ett en passage även innehöll runda ord, för att liksom förstärka vad jag missade…) där man liksom bara väntade på att det skulle vara hjärtan istället för prickar över alla i:n.
Jag hade lite svårt att förstå hur hans upplevelse av vår glassdejt kunde skilja sig så från min. Jag fick känslan av att han levde i nån typ av parallellt universum. Ett där brevbäraren alltid ringer tvåhundra gånger, och sen till slut blir insläppt av en kvinna i negligé som vill leka franska posten.

Men nu kom vi från ämnet lite.
Män med långt hår som älskar katter.
Jag säger inte att det finns nåt samband mellan min dejtingstory och de här männen. Men den som gillar katter kan inte var ond på riktigt. Däremot kan de vara helt världsfrånvända.

Nej, den här storyn handlar inte om min man, även om jag kan se att det finns några små likheter. Men min man tycker mest om igelkottar (för att de är så metal och har naturligt nitläder) och kaniner (är det ett oroande tecken?). Dessutom har han inte blå ögon, och hans handstil är nästan lika oläslig som min.

#36

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s